”Det här är för lätt – det danar ingen karaktär”

Erik Niva promenerar till jobbet med förbundskapten Janne Andersson

1 av 11 | Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET /85527
FOTBOLL

Hemifrån Janne Andersson är det drygt 300 mil till VM-arenan i Jekaterinburg.

Han börjar med att gå 12 kilometer till kansliet vid Friends Arena.

Det är visserligen åt fel håll, men leder ändå i rätt riktning.

Sportbladet hängde med på en av de morgonmarscher som lägger grunden för förbundskaptenens arbete.

Solen skiner, fåglarna sjunger – och Janne Andersson är missnöjd.

Det är alldeles för inbjudande där ute, på tok för njutbart att promenera. Klockan är strax efter sex på morgonen, och Stockholm sover fortfarande. Ljuset har återvänt, vintern är på reträtt och det är en sån där stund då det egentligen bara är läge att stanna upp, titta ut över vattnet och hänföras över hur förbaskat vackert allt ändå är.

Men den typen av självbelåten mindfulness ligger liksom inte för Janne Andersson.

– Jag är ju sådär att jag tycker att det är bättre när det är mörkt och jävligt. Helst ska det blåsa och vara så mycket snö att det knappt går att komma fram. Förut brukade jag springa längs med vattnet ut mot Grötviks hamn i Halmstad när det ösregnade och blåste halv storm. Det här är för... lätt. A walk in the park, bokstavligt talat. Det är ingen utmaning, det danar ingen karaktär.

Du har gått på de blöta slaskdagarna också?

– Jaja. Så sent som förra onsdagen hade det kommit rejält med snö på kvällen och natten före. Då fick jag slira lite och kämpa lite – och då trivdes jag. Någon bokstavskombination har jag nog, på det sättet att jag tycker att man ska behöva... ta i.

En vanlig dag i Janne Anderssons arbetsliv inleds med en rejäl promenad. Alltid samma rutin. Väckarklockan ställd på halv sex, avmarsch en halvtimme senare.

”Saknar känslan av att ha tatt i lite”

Sedan några månader tillbaka bor han i ett radhus på Lidingö, och det är knappt tolv kilometer därifrån till förbundskontoret i Solna. Det brukar ta ungefär två timmar och tio minuter.

– En väldigt, väldigt bra start på dagen. Lite frisk luft, lite motion, lite egentid. Och en stor möjlighet att liksom låta alla tankarna falla på plats.

Janne Andersson gillar att röra sig, att hålla kroppen igång. Förut brukade han springa maraton, men då han tränade inför ett lopp för tre år sedan drog han på sig en hälsporre.

Sedan dess kan han inte springa, utan får nöja sig med att promenera istället.

– Helt kasst. Jag har inlägg som avlastar och ibland tejpar jag foten, men jag blir fortfarande öm. Jag kände av det när jag tränade för maran, men tänkte att jag ger fan i det, för jag skulle bara springa det där loppet. Ja, du vet... Sista långrundan på 3,3 mil hade jag så ont att jag fick vika mig. Och tre år senare sätter nu hälen fortfarande stopp, det är så jävla tråkigt.

Du saknar att springa?

– Jag saknar den här känslan av att ha tatt i lite. Jag sprang inte fort, men var ofta ute uppemot två timmar. Då kände jag ändå att jag gjorde nånting. Att gå ut och promenera har jag alltid fnyst åt när jag var yngre. Man ska göra något rejält – man ska springa, man ska svettas.


Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET /85527

Klockan 5.58 går solen upp över Stockholm den här morgonen. Prick klockan 6.00 går vi.

Gruset knastrar under fötterna, tyget i Janne Anderssons vindbyxor svischar när han rör sig. Ända sedan han cyklade ut med tidningar i pojkåren har han uppskattat den här tiden på dygnet, stillheten och tystnaden den för med sig.

Nästan exakt ett år har nu gått sedan han utsågs till förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll, ett halvår har passerat sedan han flyttade hit till Lidingö. Vi promenerar förbi en länga av prydliga, välskötta radhus, in mellan villaträdgårdarna. Här kostar även de mest ordinära husen en bra bit över tio miljoner kronor, kvadratmeterpriserna brukar pendla någonstans runt hundratusenstrecket.

– Det är nog den tuffaste mentala resan jag haft i mitt liv. Omedelbart efter att vi kommit överens ifjol började vi smygtitta på bostäder här, och jag insåg ju snabbt att det är tre, fyra gånger pengarna jämfört med Halmstad. Min hustru Ulrika försökte: ”Det är så det är”. Jag bara: ”Men det får inte vara så. Jag vägrar, jag går inte med på det. Mig lurar dom inte”. För de pengarna vi behövde lägga upp här hade vi ju kunnat köpa Halmstad slott. Det tog nog fyra, fem månader innan jag accepterade att det var på det här sättet, att det verkligen är så jäkligt. Otroligt.

Uppdraget är nytt, omgivningen är ny. Janne Andersson är i allt väsentligt densamma. För honom har det varit centralt att slå vakt om normaliteten i tillvaron, att inte låta sig begränsas av sin titel.

Vem var det där som precis knallade förbi busshållplatsen, som genade över parkeringen på baksidan av Coop? Var det inte...? Jodå, det var mannen med idrottsnationens mest utsatta jobb. Men samtidigt även grannen som oroar sig för en vattenläcka hemma i huset och som sörjer över att han nyss tvingats avliva sin trofasta, tolvåriga hund Sigge.

– Första gången när jag provgick tog jag på mig min ”Gå ut med hunden”-jacka, den som Ulrika försökt få mig att slänga i minst 15 års tid. Jag vägrar, men när jag kom in med den på förbundskansliet bröt (assisterande förbundskaptenen Peter) Wettergren ihop: ”Du ser ut som en jäkla lodis. Du kan inte gå omkring på det sättet”.

Finns det en djupare tanke bakom?

– Jo, det gör det väl. I den här världen tror jag att det är viktigt att behålla vardagen, att inte tappa den. Man får inte börja sväva iväg. Jag är en synnerligen vanlig människa fast jag är förbundskapten. Jag har precis samma kompisar som jag hade för 20 år sedan, som person är jag lika trög som jag var innan. Och jag är väldigt noga att skilja på vem jag är och vad jag gör. Du måste klara av det, börjar du blanda ihop det så överlever du inte. När vi kom till Tyska torget i Norrköping efter att ha vunnit guldet stod 22 000 och jublade åt det vi hade gjort tillsammans – men egentligen vet ju inte de vem jag är. Nästa gång kanske det står 22 000 och buar. Ska jag då bryta ihop och gå och hänga mig?

”Dottern tycker jag är som Sheldon Cooper”

Det är inte så att Janne Andersson är en lantis i huvudstaden. Hans fru kommer härifrån, och paret har tillbringat väldigt mycket tid här genom åren.

Ändå är cirklarna hittills ganska små, eller i alla fall regelbundna. Andersson går sina tolv kilometer in till Solna, sedan går han hem igen.

– Det här är väl en småstadsidyll bland betongen – eller vafan det nu är – men än så länge har det blivit väldigt lite storstadsliv. Vi var inne en gång i julhandeln, och en gång var vi och såg Macbeth på teatern. Och sen var vi faktiskt inne i stan och käkade för första gången i måndags, det var en kompis som fyllde 50 och var uppe. Det är det enda på fyra månader. Som fotbollstränare är man inte i miljöer med mycket folk i onödan, man undviker det.

För många som kommer fram och vill ta en bild samtidigt som de undrar varför inte Robin Quaison är med i landslaget?

– Att någon vill ta bild händer nästan varje gång jag är ute, det har väl blivit den här tidens autograf. Och jag är väldigt tillmötesgående där. Men det är faktiskt väldigt få som tar upp en diskussion kring spelare eller så. Och ifall jag stannar till på Coop på Lidingö på vägen hem så har jag alltid hörlurarna på mig och försöker se upptagen ut.

Brukade du titta på Seinfeld? George Costanza hävdade ju att man alltid ska försöka se irriterad ut. Då utgår folk ifrån att du är väldigt upptagen med viktiga saker och vill inte störa.

– Han var kung, George! Jag kan fortfarande slå på gamla Seinfeld-avsnitt där hemma, resonemangen och diskussionerna är fantastiska. Men nya serie är den här Big Bang Theory. Sheldon Cooper är ju en helnörd och mycket, mycket speciell i sociala sammanhang.

Jag har hört dig nämna det, men vet ändå inte vad det är. Är grejen med serien att det är någon lite autistisk karaktär som ställer till oreda...?

– Lite så. De är fyra killar som umgås tillsammans i en lägenhet. De är forskare och rätt intellektuella, men samtidigt femåringar på ett annat plan.

Lite då och då påpekar en av Janne Anderssons döttrar att han själv ibland påminner om denna Sheldon Cooper. Det finns tillfällen då han kan stänga in sig i ett rum och tänka på fotboll medan den övriga världen kan pågå bäst den vill där utanför.

– Sheldon Cooper är extremt fyrkantig på ett sätt som jag inte ens kommer i närheten av, men det finns nog vissa drag där som dottern tycker att jag också har när hon blir irriterad på mig. Det här med att han alltid måste göra saker på exakt samma sätt.

Det låter ju precis som du.

– En gång i Norrköping hade vi en diskussion över lunch. Vi satt och pratade, och de tyckte att jag var så jäkla konservativ. Och jag sa såhär: ”Nej, jag är inte alls konservativ. Jag vill bara att allting ska vara så som det alltid har varit”.


Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET /85527

Upp på Lidingöbron friskar vinden i och biter lite i kinderna. Spårvagnarna gnisslar, och Janne Andersson varnar för cyklister på gångbanan.

– De kommer i 100 kilometer i timmen. Jag har varit nära att bli ihjälcyklad ett par gånger.

Den uppstigande solen reflekteras i förbundsmärket på hans jacka. Janne Anderssons egen relation till det svenska fotbollslandslaget är nästan 45 år lång.

Första gången han såg Blågult med egna ögon var sommaren 1973. Sverige spelade träningsmatch mot Finland på Örjans Vall, och tio år gammal drog Janne Andersson runt med sin bror och sina kompisar för att suga in en så stor dos landslag som det någonsin var möjligt.

De mötte upp spelarna på flygplatsen, cirklade runt deras hotell, nästlade sig till och med hela vägen in i omklädningsrummet.

– Det var Ralf Edström, Ove Kindvall, Ronnie Hellström, Kent Karlsson... Brutalt häftigt för en fotbollsgalen grabb. Jag kommer ihåg det jättetydligt än idag.

Det var under de här pojkåren som engagemanget för landslaget verkligen cementerades. VM 1974. Ralf Edströms sena kvitteringsnick i Ungern som i förlängningen ledde dit.

– Jag satt hemma hos min kompis Peter Fogwall på deras övervåning på Sticklingsvägen och såg det, Ove Grahns överlånga inlägg och så Ralf som nickade in den... Jag träffade faktiskt Ralf i höstas, och sa att jag verkligen sett fram emot att komma till Nepstadion för vår träningsmatch. Men sedan spelade ju inte vi där, utan på den nya, lilla arenan... Det var synd. Det hade känts fint att sluta den cirkeln.

”Tur att han inte lever – hade dött av stolthet”

Han är ju inte särskilt sentimental eller känslosvallande, Janne Andersson, men det finns i alla fall en tankebana som i stort sett alltid gör honom rörd.

Tänk om hans pappa kunnat se honom nu. Tänk om han visste vem det var som stod inför 80 000 åskådare på Stade de France och ledde det svenska fotbollslandslaget.

– Min gamle far... Han gick bort år 2000. Han var en idrottsentusiast ut i fingerspetsarna – ordförande i min moderklubb i 20 år – men fick själv sluta när han bara var sex, sju år gammal. Han fick engelska sjukan. Hans skelett mjuknade, och han blev puckelryggad så att han inte kunde idrotta. Ändå fortsatte han som ledare i alla år. Han hade en kompis som hette Åke Hallström – centerhalv i Halmstad som faktiskt var med i förtruppen till VM ´58 – och redan när jag blev tränare för HBK kom han till mig och sa: ”Det är tur att Olle inte lever, för hade han gjort det så hade han dött av stolthet”. Sedan guldet i Norrköping och så nu det här med landslaget... Han hade nog dött några gånger till längs vägen.

För det mesta pratar Janne Andersson mer eller mindre i ett flöde. Nu tar han en av sina sällsynta pauser.

– Oftast är jag väldigt krass. Drömmer väldigt lite, funderar väldigt lite – men när jag ser det utifrån på det sättet kan jag bli lite stolt över att jag har det uppdrag jag har.

När generalsekreteraren Håkan Sjöstrand först kom till Norrköping för ett samtal utgick Janne Andersson ifrån att han mest bara ville sondera, stämma av intresset utifrån några stycken eventuellt och ett par utifall.

Så var det ju inte. Sjöstrand erbjöd honom mer eller mindre jobbet där och då vid köksbordet..

– Det uppvaknandet som skedde, jag har svårt att klä det i ord... Det var så jäkla märkligt. När Ulrika kommer ner efteråt och frågar: ”Hur gick det?”. Och jag förstod knappt vad det var jag själv sa: ”Jag tror att de kommer att erbjuda mig jobbet. Ifall jag vill bli svensk förbundskapten så blir jag det”. Jag gick ut med hundarna för att få ihop tankarna. Den natten kunde jag nästan inte sova alls.

Men du behövde inte så värst mycket betänketid?

– Om jag vill eller inte ville – den frågan fanns inte. Det var fullständigt självklart, ett beslut som fattades åt mig snarare än ett beslut som jag behövde fatta själv. Om jag sedan var första eller tusende valet – det är helt ointressant för mig. Får man den frågan så säger man ja.


Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET /85527

På andra sidan Lidingöbron mullrar byggmaskinerna. Vägar ska dras om och nya huskroppar ska formas, Janne Andersson skyndar på stegen en aning.

– Ett litet industriområde här. Vi ska bara igenom det, sen så blir det bra igen.

I det som kallas Norra Djurgårdsstaden ska 12 000 nya bostäder färdigställas de närmaste 8 åren. Vi tar oss igenom det mest högljudda området, når ner till stillsamma Husarviken

– Här var vi och tittade på lägenhet faktiskt, en sådan där med två våningar. Men det var lite för få rum, trappa i mitten, 120 kvadratmeter totalt... Vi ville gärna ha ett gästrum, och sedan kanske en typ av kontor som man också kan använda ifall det kommer kompisar från Halmstad eller så. Men läget är ju fantastiskt. Vi pratar Sveriges huvudstad och fem minuter ditåt så är du mitt inne i skiten – ändå är här hur lugnt och vackert som helst. Helt overkligt.

Bar Norra Bryggan här på hörnet har förlorat sin bästa kund – och de vet inte ens om det.

– Pizzeria Paradiso i Norrköping förlorade sin bästa kund när vi fick ett hus, och jag flyttade ut ur min övernattningslägenhet där. I ett par års tid före det hade de en riktigt pålitligt och trogen kund.

Och du beställde väl alltid ha precis samma pizza?

– Exakt så. En Opera, med salami.

”Väldigt självkritisk”

I grunden gillar ju Janne Andersson att ha kontroll, men när hans landslagståg väl började rulla konstaterade han tidigt att föraren behövde göra mer än att bara trycka på startknappen.

När han utvärderade sig själv efteråt var inte nöjd. Han hade inte riktigt lyckats vara den ledare han vill vara, utan hade snarare ägnat sig åt att parera och korrigera.

– Jag är väldigt självkritisk, och när jag gjorde mina egna reflektioner kring den där första samlingen så tyckte jag själv att det var... Ah, jag fick ihop det hyfsat, men inte så bra. Jag skulle vilja göra om det. Det uppfattades nog inte som dåligt, men när man själv känner att det är...

Grusknastret under fötterna ökar liksom i volym under sökandet efter den rättvisa återgivningen.

– När jag kom från Norrköping hade jag ett jävla självförtroende, men att vara förbundskapten var en helt ny situation för mig. Jag behövde skapa mig självförtroende i det också, och när jag tittar tillbaks på den där första samlingen så känner jag... Fasen, jag hade gjort det lite annorlunda.

Vad är det som skaver?

– Allt var ju nytt, och vissa saker skulle jag förändra jämfört med hur det hade gjorts tidigare. Och allt blev så abstrakt, så otydligt. Många såna här småsaker... När ska vi äta? Ja, den spelaren gjorde så i sitt klubblag och den andra gjorde så i sitt klubblag, och jag hade min bild av hur det skulle vara eftersom man ska använda måltiderna för att bygga lag. Mycket sånt blev rörigt. Det var inte så bra som det borde ha varit, helt enkelt.

Det heter ofta att prestationen avspeglar vardagen, att matchen blir som man har tränat. Och Janne Anderssons första match som huvudansvarig var både svajig och ofärdig.

– Ja, fy fan. Vi hade kunnat få tre, fyra mål på oss. Det vi hann med var att bygga en vettig försvarsorganisation, och jag tycker att spelarna visade en jäkla skön inställning till att kämpa och fajtas. Sedan gjorde Robin en bra match och vi hade lite flyt – därför blev det 1-1. Sättet som spelade anammade hur vi ville jobba gav mig en tro på att det fanns något att bygga vidare på, men hade vi fått tre mål på oss så hade vi haft det hur jobbigt som helst. Så är det, och det kanske hade varit det mest logiska resultatet utifrån alla förutsättningar. Där hade vi tur.

Det var ju inte så att det saknades förmildrande omständigheter. Inga träningsmatcher. En ny ledarstab. Fem av de mest erfarna spelarna pensionerade. Ytterligare två precis på väg att bli föräldrar.

Väldigt mycket att få ihop på extremt kort tid, och hade du gått förbi landslagshotellet någon av de här nätterna är det möjligt att du hade sett ett svagt ljus från ett av rummen i ett nedsläckt hus.

– Jag gick upp halv fem på morgonen bara för att kunna vara för mig själv och få ihop tankarna. Jag satt ensam på hotellrummet, bara tittade rakt fram... Jag behövde sortera in saker på rätt sätt, och det hade jag ingen annan möjlighet att göra. Vi höll på från morgon till sen kväll.

Janne Andersson blinkar bort solen ur ögonen, ruskar på huvudet.

– Efter den samlingen var jag helt slut. Totalt färdig.

Vad gjorde du sedan?

– En egen analys för att utvärdera. Hur fasen var det här? Vad lär jag mig av detta? Hur går jag vidare? Och när jag sedan gick in i andra samlingen så kände jag: ”Ja! Nu är det på plats!”. Det kommer ju vara jättemånga utmaningar framöver också, men nu vet jag liksom vilket förhållningssätt jag ska ha till saker och ting.


Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET /85527

Inne i ett nästan trolskt skogsområde vid Fiskartorpet ursäktar sig Janne Andersson, tar några snabba steg upp i en sluttning.

– Jag måste bara upp här och slå en sjua.

Den här morgonen är den enda gången han stannar till under hela promenaden. Andra dagar händer det att han bromsar in för att fästa någon särskilt konkret slutsats på papper.

– Jag har ett litet gult block med Notis-lappar och en penna i fickan.

Något klickar till och så kommer du på: ”Jäklar, det där vore ju en bra övning på defensiva fasta”.

– Ja, så kan det vara.

Bortanför motionen och avkopplingen finns det en tydlig yrkesmässig metodik i Janne Anderssons envetna vandrande. Han behöver de här timmarna för att hjärnan ska hinna ikapp med sin strukturering.

– Jag lärde mig det när jag pendlade mellan Halmstad och Norrköping. Då gick jag upp klockan halv tre på morgonen, och sedan hade jag tre och en halv timmes körning. Då hade jag ett block jämte mig i sätet, och när jag satt och funderade på de kommande dagarna så skrev jag av mig de tankarna jag hade i huvudet. Träningar, laguttagningar... Först tog jag väck det, och när jag hade funderat färdigt så kunde jag lyssna på böcker istället. Och det gör jag fortfarande.

Vad lyssnar du på?

– Mest deckare. Senast lyssnade jag på Patrik Ljunghill, ”Lykttändaren”, som handlar om mord på 1920-talet. Min favorit är Jussi Adler-Olsen, hans böcker om Avdelning Q på polisen i Köpenhamn. ”Kvinnan i rummet” är en av de absolut bästa böcker jag någonsin läst eller hört. Nu har jag börjat på ”Svarthuset” av Peter May, om en kille som är uppvuxen ute på öarna utanför Skottland. Han flyttar därifrån och börjar jobba som polis, men kommer tillbaks 20 år senare och ska utreda ett mord. Jag har precis börjat, men den känns jäkligt fascinerande.

Det är inte direkt så att Janne Andersson sover sämre på nätterna nuförtiden, men det händer att han vaknar till med en taktisk tanke snurrande i huvudet. Och även hemma vid sängen finns arbetet närvarande.

– Vi har frågesport med landslaget. Mitt och Lasse Lagerbäcks lag vann när vi var i Abu Dhabi, och så kom jag tvåa när vi var i Budapest. Då fick jag en penna i pris. Den har jag vid min säng, och så har Ulrika köpt ett block till mig, så om jag vaknar mitt i natten och kommer på något så skriver jag av mig och kan somna om igen.

Janne Andersson ler ett varggrin. Alla har inte hittat lika tydliga användningsområden för sina frågesportsvinster.

– Förstapriset var en sån här liten glaskupa som det snöar i ifall man skakar den – men den stod kvar i samlingsrummet dagen efter frågesporten. Så den har jag tagit hand om. Och nu när jag träffar spelarna igen är det minsann det första jag ska ta upp: ”Här investerar vi i såhär fina priser, och så skiter ni i att ta med dem”.


Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET /85527

Han går som han jobbar, 54-årige Jan Olof Andersson, framåtriktat och målmedvetet.

I höjd med Norra Djurgården skuttar ett rådjur över stigen framför oss. Han kostar på sig ett ”fantastiskt”, men fortsätter sedan omedelbart med det resonemang han var inne på.

När vi ska över den sexfiliga Roslagsvägen väntar han in grönt ljus i sisådär fem sekunder, innan han ger upp med en blick ut över den tomma körbanan.

– Äh, vi går. Kan inte stå här hela dagen.

I sitt ledarskap tror han inte på regler och förordningar, utan på ledstjärnor. Han upprepar ofta betydelsen av att utgå ifrån några gemensamma självklarheter; kom i tid, bidra med din energi, gör ditt bästa.

– Jag är sådan att... Jag tror att människan är god. Jag tror att människan vill väl. Jag tror inte att folk vill jävlas med mig, utan jag tror att de vill göra sitt bästa. Därför vill jag inte sätta upp något regelverk, för gör man det och någon inte följer det så måste det bli konsekvenser. Då måste man i sin ledarroll gå runt och vara polis.

Hyllar Lagerbäck

Då måste Zlatan, Chippen och Mellberg hem.

– Det blir ju så. Men i processen med ledstjärnor var Lasse Lagerbäck jätteskön att ha med. Han hade varit med innan, och mycket av det som jag tankade ur honom kretsade kring att hantera själva uppdraget. Det var mycket mer sånt än det rent fotbollsmässiga.

Nu har du egentligen fått det du behöver av honom?

– Ja, så är det. Även om jag gärna hade fortsatt med Lasse var han som viktigast för mig under den första perioden.

Kvalmatchen mot Frankrike spelades på en fredagskväll. Landslagstruppen stannade sedan kvar i Paris även över lördagskvällen, och spelarna fick fritt disponera den lediga tiden.

– Då kom Andreas Granqvist och sa att spelarna ville gå ut och käka tillsammans. Alla – hela truppen – hade bokat bord ihop. Vi diskuterade lite kring vilken tid de skulle vara hemma och så, men de fick näst intill bestämma det själva. Snyggt och prydligt skötte de det, och just att de ville göra något ihop såg jag verkligen som ett bra tecken. Det är inte självklart, det är inte så att jag kan ha det kravet. De hade umgåtts en hel vecka och fick chansen att vara lediga en kväll. Då hade det nästan varit mer naturligt ifall de hade velat sticka iväg på varsitt håll, men här valde de att organisera något tillsammans. Det har kännetecknat gruppen hittills. Det har funnits en lojalitet mot varandra och hur vi har velat ha det, både på planen och vid sidan.

Noll allsvenska spelare i truppen

En annan sak som kännetecknar Janne Anderssons svenska landslagsgrupp är att den innehåller väldigt få spelare med utomnordisk invandrarbakgrund. Den här gången blev de två, sedan Isaac Kiese Thelin kallats in sent.

– Det är så, alltså...?! När du uttrycker det på det sättet så hajar jag till, jag har aldrig funderat över det på det sättet. Hur har det varit tidigare? Emir (Kujović) har ju varit med i alla fall...

Det har varit markant färre spelare med invandrarbakgrund sedan du tog över. Du har aldrig haft med fler än två till en tävlingsmatch. Som en jämförelse var det fem i EM-truppen senast och nio i truppen till U21-EM. Varför är det så?

– Slumpen. Det finns ingen plan eller tanke. Jag tar ut dem som jag tycker är bäst lämpade att vara med. Jag har inte reflekterat över det själv, jag har inget svar på det. Jag måste smaka på den.

Räcker slumpen som förklaring? I din första match mot Holland startade Sverige med en elva helt utan spelare med invandrarbakgrund. Det vet jag faktiskt inte när det hände senast.

– Robin Olsen är dansk...

Men det är ju inte det vi pratar om här, på samma sätt som det inte är Ola Toivonens finska pappa. Skulle du säga att det finns ett värde i att det svenska landslaget avspeglar landet det representerar?

– Ja, i grunden ska det ju på något sätt göra det. Men det är inte självklart att det blir så. Ta Norrköping som exempel... Trots att det är en väldigt stor fotbollsstad så kom det inte fram en enda egen spelare på jättemånga år – men sedan kom det plötsligt hur många som helst. Varför blir det så? Det är jättesvårt att säga. I Norrköping uttryckte jag att det bästa vore ifall alla spelare kom från staden. De är uppvuxna i vårt samhälle, de känner staden och har kontakt med den... Det går nu inte – men pendeln slår ju. Du får nog ha fler platser än 11 eller 23 ifall du ska kunna avspegla 10 miljoner. Rätt vad det är så står vi inför någon annan typ av överrepresentation. Hur många landslagsspelare är det från den delen av landet som du själv kommer ifrån? Det kanske också är viktigt.

Ingen människa med minsta förståelse för hans arbete och människosyn skulle få för sig att beskriva Janne Andersson som främlingsfientlig. Däremot är hans ramverk väldigt grundläggande för honom, och möjligen finns det en risk att spelare utan stark folkrörelseförankring har svårare att känna sig hemma innanför dem.

– Men jag tänker absolut inte på det så. Och både i HBK och i Norrköping har jag ju haft spelare med invandrarbakgrund som fungerat jättebra ihop med mitt sätt att arbeta.

I Norrköping pratade du ofta om hur högt du höll Andreas Johansson – men han var ju på många sätt en avspegling av dig själv. Finns det någon risk för att du vill bygga ett lag som i för hög utsträckning baseras på de attribut, egenskaper och värderingar du själv har med dig?

– Nej. Det är viktigt med en gemensam grundsyn, men med all respekt för ”Ante”... Skulle du ha elva Andreas Johansson i ditt lag så skulle det vara dötråkigt. Elva Janne Andersson vore fruktansvärt. Det är ju dynamiken och olikheterna som är intressanta, både i egenskaper och i personligheter. Jag vill betona att det är så jag ser på saken. Sen om det kommer sig av var dina föräldrar är födda eller var du har bott, det är mindre intressant.


Foto: Pontus Orre / AFTONBLADET /85527

Genom Hagaparken, och Janne Andersson varnar återigen för cyklar.

– Jag säger det igen, de kör ihjäl dig. Helt makalöst.

Gångbron över E4:an, tunneln under Frösundaleden. På andra sidan av den så kallade Arenastaden skymtar Friends Arena, och förbundskaptenen grymtar belåtet.

– Jag har faktiskt aldrig förlorat på Friends. Var här för ett allsvenskt genrep och tre allsvenska matcher, plus de här två landskampskvalen. Obesegrad i sex matcher.

Gillar du arenan? Vi är många som tycker att den är lite väl mycket köpcentrum, lite väl långt ifrån Alevallens idrottsplats.

– Nämen, jag gillar den, framförallt för att jag har bra minnen därifrån. Sen gillar jag väl Alevallen bättre, men det är svårt att spela landskamper där.

Tidigare har jag nästan kunnat spåra en besvikelse i rösten när du pratat om hur du upplevt själva landskamperna. Så maffigt och mäktigt var det ändå inte.

– Faktiskt. Jag har varit så uppgiftsorienterad att det varit precis som vanligt, jag har skällt på fjärdedomaren som hemma på Örjans Vall. När jag tänkte på det innan tänkte jag: ”Åh, vad häftigt det ska bli”. Men det blev inte så häftigt. Det blev en fotbollsmatch.

Drygt 200 dagar har hunnit gå sedan Janne Andersson ledde sin första landslagsträning, och mycket har hunnit hända sedan dess. Förbundskläderna sitter bättre nu, kaptensmössan har liksom rättat sig efter huvudet.

– Jag har gjort nästan allt i fotbollens tjänst, tvättat kläder och kritat planer. Men vissa delar kan jag inte alls, och vissa delar är det andra som kan bättre. Peter Wettergren kan till exempel mycket mer fotboll än vad jag kan. Jättebra, då är det ju bra att jag jobbar med honom. Lasse Lagerbäck kunde mycket mer om att vara förbundskapten. Och då var det ju toppen att han kunde hjälpa mig i början.

Vad är du bra på då?

– Jag är bra på att jobba.

”Ser någon som har koll på grejerna”

Janne Andersson skrattar till. Han är medveten om att han ibland har en tendens att måla upp sig själv som en gammaldags lutheransk karikatyr, men han trivs samtidigt rätt bra med den.

– Nämen, hur jag förhåller mig till min roll som förbundskapten – hur jag är mot spelarna, mot de andra ledarna, mot media – där känner jag att jag har hittat rätt nu. Om jag ser mig själv utifrån så ser jag någon som faktiskt bottnar i att vara förbundskapten, någon som har koll på grejerna och känner sig trygg i det.

Själv blev jag förvånad över att det var så stor skillnad i prestation mellan premiären mot Holland och matcherna mot Frankrike och Ungern. På kort tid hann ni verkligen långt med det egna, offensiva spelet.

– Jag ska inte säga att jag är överraskad, för det hade inneburit att jag hade lägre förväntningar, men... Jag är imponerad. Imponerad av hur de här spelarna klarar att först ta in något, och sedan genomföra det. Men en stor anledning till att de kommit så långt i sina karriärer är väl just att de är bra på att ta instruktioner. Det är hoppingivande för svensk fotboll. Just matcherna mot Frankrike och Ungern var så jävla bra genomförda utifrån hur vi vill spela, och nu har vi dem att falla tillbaka på, att utgå ifrån. Jag känner inte alls samma stress för att vi har lite tid tillsammans som jag gjorde i början.

Drygt två timmar har förflutit sedan vi började gå, och klockan har hunnit passera åtta på morgonen. Janne Andersson ska ta en dusch i omklädningsrummet som ligger i garaget under förbundskansliet, och sedan ska han börja jobba på riktigt. Den här dagen är det fyra dygn kvar tills landslagssamlingen inleds.

– Klockan nio har jag möte med Paul Balsom och Peter Wettergren, vi ska lägga slutputsen inför samlingen. Vi kommer att ha tolv teoripass, och vi förbereder exakt vad alla de tolv kommer att innehålla.

Tolv? Det låter mycket.

– Tolv samlingar inne i ett rum i alla fall. Det är ett välkomstmöte, ett ledstjärnemöte, två utvärderingsmöten, två med bara fasta situationer, två matchgenomgångar, en teori anfallsspel, en teori försvarsspel och så något mer... Det blir tolv stycken, och de ska vi lägga upp strukturen för nu.

Före lunch är det sedan någon form av gräsläggningsritual inne på Friends, och därefter ett annat möte med landslagskoordinatorn Dale Reese. Vid tretiden är det så dags att dra på sig gångkläderna igen och påbörja återtåget mot Lidingö.

Bästa tänkbara arbetsmiljö

Sammantaget lägger alltså Janne Andersson mer än fyra timmar av den här arbetsdagen på att promenera. Slöseri med tid? Tvärtom, enligt honom själv. Väl investerad energi, bästa tänkbara arbetsmiljö.

– Normalt sett lyssnar jag gärna på ljudbok i alla fall i en timme, men idag blir det nog inte så. Nu är det lite rörigare i huvudet, och jag måste få allt på plats. Det har snurrat rätt mycket fram till och med trupputtagningen igår, och nu är det nya tankar som virvlar runt fram tills det att jag träffar spelarna på måndag.

Och det är någonstans i höjd med Stora Skuggan som den sista mittbacksuttagningen klarnar?

– Ja, det kan man nog säga. När jag har lyssnat och samlat in och sorterat så är det upp till mig själv att bestämma mig, och det händer ofta när jag är ute och går såhär. Då är jag klar i huvudet och kan värdera saker och ting.

Vägen till VM går över Lidingöbron.

– Förhoppningsvis.