Fem punkter: IFK Göteborg-Djurgården

FOTBOLL

Per Bohmans fem punkter från IFK Göteborg-Djurgården på Gamla Ullevi.

1. Bräckligt brandskattat Blåvitt

Två brandskattade lag vandrade ut på Gamla Ullevi. Men det fanns ändå en gradskillnad. För tidigt märkte vi att även om Djurgården visserligen saknade viktiga pjäser, så var det IFK Göteborg som tvingats sätta in platsannonser i lokaltidningen för att kunna fylla backlinjen.
Likt skolgårdens gängledare testade bortalaget omedelbart de nya eleverna som vågat sig ut på planen.
Klarade Billy Nordström av Magnus Erikssons och Felix Beijmos dubblering på högerkanten?
Hanterade David Boo Wiklander och August Erlingmark spjutspetsen Gustav Engvalls smarta löpningar bakom det färska mittbacksparets ryggar samtidigt som Kerim Mrabti smög i ytan framför dem?
Kunde den i sammanhanget rutinerade Emil Salomonsson visa upp lite defensiv säkerhet när det verkligen krävdes av honom?
Det samlade svaret på frågorna: nej.

2. Källström fick nycklarna till kungariket...

För ett aggressivt och taktiskt väldisponerat Djurgården skapade mängder av chanser då Blåvitts backlinje genomgående agerade osäkert och ovant.
När Sebastian Eriksson och Vajebah Sakor dessutom sjönk djupt för att försöka stadga upp försvarsspelet så gav de bort nycklarna till mittens kungarike. Det är till att vara för generösa när Kim Källström står spelsugen på andra sidan planen. Den här gången handbollspunktades han inte av Mikael Boman och Källström kunde därför sätta inspel till Mrabti (lysande), hitta lyror mot yttrarna och perfekta djupledsmackor till Engvall.
Emil Salomonsson stressade framhalkning till Mrabtis 1-0 var fullt logiskt sett till matchbilden.
Mikael Bomans kvittering till 1-1 var på sitt sätt också just... logisk. Blåvitt förmådde inte spela sig fram till lägen, men är inget fåfängt lag. De spottade i nävarna, utnyttjade det genomvåta hybridgräsets slipprighet och hoppades på misstag från Djurgården. Till slut nickade en pressad Felix Beijmo bollen i gapet på Boman.

3... men överglänstes nästan av sin nye kollega

Kim Källström gjorde vad han ville, men det är en doldis som förtjänar flest lovord efter en av Djurgårdens starkaste insatser för säsongen. Jesper Karlström hade hamnat i ett värdelöst limbo under 2017. Solklart tredjeval bakom Kim Källström och Kevin Walker och mittfältaren, vars utväxling vi förgäves väntat länge på, tog ett drastiskt beslut för att undvika total stagnation.
Karlström lånades ut till Brommapojkarna och hann till och med spela matcher i superettan innan han på grund av spelarbrist i Djurgården en vecka senare kallades tillbaka igen.
Hopplöst läge för 22-åringen?
Uppenbarligen inte. I Walkers frånvaro fick Karlström chansen – och tog den. Han har inga iögonfallande spetsegenskaper, men är rätt bra på det mesta. Mot IFK Göteborg hamnade han rätt i 9/10 dueller, satte 9/10 passningar och sprang som om livet hängde på det.

Olof Mellberg kan nog räkna bort honom nu...

4. Djurgården håller den allsvenska patienten vid liv

Tio lag slåss om att få åka ut på kontinenten för att representera Sverige nästa år. Men hur viktiga Europaplatserna än är för de allsvenska klubbarna är det inget som gemene man går i gång på i mitten av september. Då fordras guldstrid och inget ljummet substitut om det allsvenska intresset ska hållas på helspänn. Så... då återstår väl inget annat än att tacka Djurgården för att de enträget fortsätter betala elkostnaderna för den respirator som hållit den döende allsvenska toppstriden vid liv senaste månaden. De är fortfarande sju poäng bakom Malmö FF, men frågan är om patienten nu inte gick från koma till medvetande. Kan Djurgården tålmodigt fortsätta fila ner avståndet till skåningarna så kan toppstriden snart både blinka och tala igen.

5. Sveriges argaste fotbollsspelare har hittat rätt

Man kan förledas till att tro att Sebastian Eriksson är en endimensionell person. Att hans köttande, kämpande och kivande på planen korresponderar med en okomplicerad personlighet utanför densamma.
Men Sveriges argaste fotbollsspelare™ är en tänkare. En orolig själ vars grubblande i perioder har gjort att han inte fått ut i närheten av sin maxpotential. När det varit som värst tycktes det som att Eriksson likt en seriefigur sprang runt med en djävul och ängel på respektive axel, vars gnatande förvandlade honom till schizofren spelare som varvade osäker obeslutsamhet med dumdristig aggressivitet.
Därför trodde jag att lagkaptensbindeln bara skulle bli ytterligare ett ok att bära för 28-åringen. Att han på grund av sitt ofta destruktiva tjötande under matcherna skulle förvandlas till en hönsmamma som skällde mer på lagkamrater och domare än fokusera på sitt eget spel.
Det känns upplyftande att kunna konstatera att jag hade helt fel i min pessimism. Alf Westerberg och Torbjörn Nilsson är långt bättre människokännare och förstod uppenbarligen vad Eriksson behövde: villkorslöst förtroende och en tydlig roll i laget. Mot Djurgården gjorde han ingen större insats, dock en mogen sådan, och har vi inte under sensommaren sett den mest välbalanserade versionen av Sebastian Eriksson på länge?