Överallt vinnare – ändå måste någon falla

Niva: Inte en centimeter kommer att skänkas bort, inte en närkamp kommer fuskas undan

FOTBOLL

Titta var och en av dem i ögonen – och det enda du kommer att se är reflektionen av segrar, medaljer och pokaler.

Här finns ingen som darrar, ingen som tvekar, ingen som slarvar.

Ingen kommer att förlora ikväll, det här helt uteslutet.

Ändå måste någon falla.

Vinnare. Bara vinnare. Överallt vinnare.

Hur jag än vrider på laguppställningarna och vilken vinkel jag än betraktar planen utifrån så ser jag enbart spelare som har blodådrorna fulla av segrar, såna som springer den extra metern och tar den tuffaste duellen under den sista stopptidsminuten.

Jag har blickat fram mot Champions League-finaler förr och flämtat över ännu fler och ännu mer spektakulära bollbegåvningar. Men aldrig tidigare har jag sett lika många erfarna, stridshärdade, hårdkokta, saltstänkta multimästare som här.

Enskilt viktigaste egenskapen

Med åren har ju Juventus samlat ihop till just det här rättmätiga ryktet – med sin medelålder över 30, sina skägg och sina buckliga boxarnäsor – men jag tycker att det bör pratas på precis samma sätt om detta Real Madrid.

Sergio Ramos gjorde den poängen inför semifinalen mot Atlético Madrid, då han värjde sig mot schablonbilden av en krock mellan Diego Simeones ärrade rövarband och hans egna samling vitklädda lyxlirare.

– Det verkar som att folk tror att vi alla föddes i Beverly Hills, med 40 miljoner euro på banken.

Kaptenen hade rätt att reagera. Det finns en hårdhet i den här upplagan av Real Madrid som jag inte upplevt sedan Manolo Sanchís och Fernando Hierro bildade mittbackspar, en förmåga att göra vad som krävs till vilket pris som helst.

Den här säsongen har Real Madrid gjort 16 mål i den 90:e minuten eller senare. I 33 av 58 tävlingsmatcher – 57 procent – har de gjort mål efter att matchklockan tickat över 80.

Just det är lagets enskilt viktigaste egenskap, ingrediensen som definierar dem.

De är som en hybrid av det glittrande Galácticos-gänget från millenniets första år och det hemvävt aggressiva Quinta del Buitre-laget från 1980-talet – och hela finalen präglas också av den här kombinationen av fight och finess.

Krigsflyktingar och fattigdom

I stort sett alla spelarna har behövt besegra bistra levnadsodds för att överhuvudtaget komma hit. Även bollkonstnärerna har en vass kant i sina personligheter och sin fotboll.

Luka Modrić, Miralem Pjanić och Mario Mandžukić är krigsflyktingar, Toni Kroos var en av de sista stora idrottsmännen att födas i det kommunistiska Östtyskland. Dani Alves, Marcelo och Casemiro är fattigbarn, Sami Khedira och Karim Benzema immigrantsöner. Cristiano Ronaldo växte som bekant upp i ett missbrukarhem, Paulo Dybalas far gick bort i förtid medan Juan Cuadrados pappa sköts till döds under det colombianska gerillakriget.

Och så Buffon, Bonucci, Chiellini och Ramos på det då. En plan fullproppad av överlevare, ansvarstagare, ledarfigurer. En plan som inte är stor nog för alla dessa gladiatorer.

Inte en centimeter kommer att skänkas bort, inte en närkamp kommer att fuskas undan – men något måste till sist ändå ge vika.

Antingen blir det väl en brottningsbatalj utan en enda blotta som pågår hela vägen in till straffläggningen, eller så blir det väl en av låsöppnarna som i ett magiskimrande ögonblick lyckas trolla fram en dyrk ur bollskon.

Framme vid regnbågens slut

Isco? Dybala?

Zinedine Zidane?

På förhand är den största berättelsen inför finalen den om Gianluigi Buffon – tidernas bästa målvakt framme vid regnbågens slut – men därefter följer skrönan om den halvt ofrivillige tränaren som återigen är på god väg att lyckas med saker runt fotbollsplanen som ingen annan klarat av.

Tillsammans överskrider de två dignitärerna både tid, rum och förnuft.

Senast de stod mot varandra var det VM-final, elva meter mellan dem. Zidane visste att det inte räckte med en vanlig straffspark mot en så extraordinär målvakt – och beslutade sig för att lätta in bollen istället.

Ribba-in. Sedan en skalle som fick Buffon att slänga sig, en annan skalle som fick Materazzi att stupa och ett slut som ingen kunnat förutse eller regissera.

Andra förutsättningar nu, annan final – men principen från förr gäller fortfarande.

Mot en såhär extraordinär motståndare duger det inte med det vanliga, det väntade, det vi sett förut och kunnat förbereda oss på.

Gränser måste flyttas ikväll, ramar måste sprängas, logik behöver upphävas.

Jag utgår från att det leder till en upplösning som ingen vare sig kan förutse eller regissera.