Bank: Wengers pojkar. Hans kväll. Hans älskade Arsenal

Foto: Kirsty Wigglesworth / TT NYHETSBYRÅN
FOTBOLL

LONDON. 107 steg upp till pokalen, Arsène Wenger går Wembley-trapporna för sjunde gången.

Det kanske är som de säger, han kanske inte är någon vinnare.

Men han har vunnit världens finaste cup fler gånger än någon annan någonsin gjort.

Foto: ADRIAN DENNIS / AFP

Alla de där fina åren tillsammans? Eller grälen som väl ofrånkomligen kommer att leda fram till en skilsmässa tids nog?

Nej, inte ikväll.

Här och nu ville Arsenal och Arsène bara njuta av här och nu.

Flygplansbanderollerna med Wenger-out-budskap? Protestmarscherna, publikbojkotten, allt det historielöst ovärdiga skränet? Maktkampen mellan Stan Kroenke och Alisjer Usmanov? Styrelsemötet i veckan där det ska komma ett besked om Wengers nya kontrakt?

Nej, inte i kväll.

Fick gåshud

Vi gick till Wembley i solskenet, lyssnade till Abide with me och fick gåshud till ljudet av 90 000 totalt tysta kroppar under en minut. Prins William skakade händer, arrangörerna sprutade Sagan-om-ringen-eld ur jättelika schlagerfestivalskanoner, det var dags för show och de allra flesta var överens om att den showen skulle bli väldigt, väldigt blå.

Ända sedan Antonio Conte såg ljuset efter totalkraschen på Emirates i höstas och bytte till 3–4-3 har det liksom inte rått några tvivel om att de är bäst i England.

Nu skulle de knuffa ett skadeskjutet, Champions League-missande misär-Arsenal över stupet, packa ner dubbeln, och sedan ta semester.

Problemet var bara att de försökte göra saker och ting i fel ordning.

Antonio Conte sa en intressant sak inför matchen, han sa att Chelsea skulle vara outsiders i finalen eftersom de skulle möta ett lag som just missat en CL-plats. Det var inte bara psykologiska dimridåer, han menar ju verkligen så: Det viktigaste som finns är att brinna, och här skulle Chelsea möta ett lag som brann.

Och Chelsea var inte berett.

Ensam kung på mittfältet

De tog semester direkt, rörde inte bollen på tre minuter. Efter fyra hade ett intensivt, frustande framforsande Arsenal gjort 1–0.

Domaren Anthony Taylor och assistenten Gary Beswick diskuterade i en halvminut innan de kom fram till att se mellan fingrarna både med Alexis Sànchez handboll och Aaron Ramseys offsideposition. Men om domslutet var svårbegripligt var matchstarten nästan obegriplig.

Arsenal kom alltså hit med den här säsongen i ryggsäcken, med Per Mertesacker som försvarschef efter en halvtimmes ligaspel, med Gabriel och Koscielny borta och Petr Cech på bänken och…

…ja, när det inte längre fanns några andra alternativ än att göra hundraprocentiga insatser så fick de väl lov att göra just det.

Medan N’Golo Kanté sov och Matic var blek stod Granit Xhaka som ensam kung på mittfältet och såg ut som ett bra sommarköp helt plötsligt. Mertesacker? En stor jävla tysk. Danny Welbeck? Tryckte ner Chelseas backlinje och öppnade alla de där ytorna som Mesut Özil och Alexis Sánchez behöver?

Ramsey? Har ni gnällt på honom?! Han flöt ju in och ut i precis alla djupledsytor som fanns, med en tajming man kunde ställa atomur efter.

Det går absolut att argumentera för att Chelsea bjöd på alldeles för mycket, att spelarna såg mätta och odistinkta ut, och allt det vore sant. Men framför allt var det ju Arsenal som rörde sig naturligt och smart och självsäkert i det där 3-4-3-systemet som Arsène Wenger (liksom halva Premier Leagues tränarkader) hittat först under galgen, när allt redan var för sent.

Och här står de  nu.

Hans pojkar. Hans kväll. Hans älskade Arsenal

De var överlägsna före paus, de anpassade sig när Chelsea omedelbart i andra tryckte upp backlinjen och spelade med hög press, de försvarade med nio man i eget straffområde när det krävdes, slog ifrån sig när de behövde.

Domare Taylor visade ut Victor Moses för filmning (dålig spelförståelse där också, en förväntad fot kom aldrig, det behöver inte innebära gult kort), Arsenal hade vunnit matchen, tappade den när Diego Costa krigade in en kvittering, men lyckades vinna den en gång till.

Segermålet kom, symboliskt och rättvist, på ytterligare en av alla vaket avvägda Ramsey-löpningar in i straffområdet. Chelsea sov den här gången också.

2–1, klubben som i modern tid alltid kvalat in till Champions League men sällan vunnit något avslutade sin historiska fiaskosäsong med att stå här med pokalen.

Arsène Wenger tar Conte i hand, han pumpar med armarna som en lycklig fysikmagister, kramar om Steve Bould. Sedan går han de 107 stegen upp till den kungliga logen och ser på när Mertesacker och Koscielny lyfter FA-cuppokalen.

Hans pojkar. Hans kväll. Hans älskade Arsenal.

Kritikerna kommer inte att tystna, kaoset kommer inte att stilla sig, det kommer en sommar och kanske en höst och kanske nya kriser.

Alla de där som glömt bort vad Wenger gjort för Arsenal, vad han betytt för den här klubben och vad den betyder för honom… de kommer att höras lika starkt och tydligt snart igen. För många som skriker är Wenger den ende Arsenal-manager de någonsin upplevt, och fadersmord sker sällan i tysthet.

Det kommer nya gräl, nya bråk, nya tvivel och det kommer en skilsmässa, någon gång, någonstans.

Men inte i kväll.