Bank: El Krisiko på Ullevi? Äh, ingen vits.

FOTBOLL

Pressad tränare, stukade spelare, stressade supportrar och ett tätat Kalmar FF på andra sidan.

El Krisiko på Ullevi?

Äh, ingen vits.

När IFK Göteborg slapp motstånd såg de ut som ett topplag igen.

Hur mycket ska man läsa in i två matchers riskminimerande poängfotboll, eller två drömmål i en vinst mot Halmstad?

Det var nog mest en fåfäng förhoppning som man hade i Kalmar FF, att något skulle hänt eller vänt det sista. De har ju sett det här förut, att Peter Swärdh sänker ambitionsnivån, går tillbaka till ruta ett och försöker hålla bollen borta från alla besvärliga områden. Det är så han kunnat rädda säsonger i både Åtvidaberg och Kalmar, och det är så han försöker bända in KFF på en bredare väg i vår också.

Nu kom de till Gamla Ullevi, ställde sig bredvid elva sårade lejon i spelargången och borde varit extremt väl medvetna om vad som väntade.

Borde.

Havererade mot Häcken

Vill ni ha en bild av hur det såg ut i verkligheten så fanns det en fin bild fyra timmar österut. Där promenerade KFF:s lagkapten och mittfältsdiamant Rasmus Elm i ett välgörenhetslopp. Han lovade att ta det lugnt, men sa att ”promenader är bra för ryggen”.

Så är det säkert. Men de är sämre för att vinna allsvenska matcher.

När IFK Göteborg havererade mot Häcken senast följdes det av supportersamtal, rop på avgång och någon form av krisuppslutning på Kamratgården. I derbyt mötte de kryptonit i form av Crespo Kamaras snabbhet och skickliga små mittfältstrillare, och saknade en egen mittfältsbalans.

Mot Kalmar FF mötte de ett stort, rött ingenting.

Det är klart att det är tufft för ett lag att försöka spela avancerad fotboll med Ismael och Rasmus Elm borta från innermittfältet, men då får man väl försöka kompensera det med något annat.

Här stod KFF utan djupledshot, blottade för en rasande blåvit press-tsunami, och vek sig som överkokt pasta.

Det var bollförluster i idiotiska lägen, inte en vunnen närkamp, förlust i luften, förlust på marken, de hade förlorat till sjöss också om någon boll (ett uppspel från Ölme, till exempel) till äventyrs hade landat där.

Behövde inte oroa sig

IFK Göteborg behövde helt enkelt inte oroa sig för något, de kunde bara kliva på, kliva fram, vräka på med allt de hade. De hade 1–0 (bollvinst Albaek, mål Rieks) efter ett par minuter, de hade 2–0 (drömanfall, avslutat av Hysén), de hade framför allt  Mads Albaek tillbaka med sitt kloka positionsspel, sina vändningar och sitt sätt att bryta linjer både med och utan boll.

Det var så här matchen mot Häcken hade sett ut senast om Häcken aldrig hade dykt upp. Intensiteten, presspelet, de där konstanta inläggen från Emil Salomonsson, raden av målchanser.

Blåvitt hade fyra hundraprocentiga chanser på tjugo minuter, det var den där sortens eftermiddag som de brukar bjuda på hemma på Ullevi ett par gånger per säsong.

Vad hittade de, egentligen? Utöver insikten av Mattias Bjärsmyr (3–0-skytt) har en inre Marco van Basten?

Tja, att Mads Albaek betyder oerhört mycket visste vi ju redan. Att Sebastian Eriksson såg ut som en riktigt fin vänsterback var roligt. Och att Sören Rieks äntligen fick göra mål betyder mer än bara ett hack i kolven.

Jag är inte övertygad om att det här var en promenadseger som förändrar allt, IFK har både kvalitéer och brister som inte suddats ut av en svängig allsvensk höst. För att bli riktigt vassa på sikt behöver de kunna maskera sin defensiva tröghet, för att få fram ett framgångsrikt grundspel måste de bli bättre på att kontrollera matcher med bollinnehav.

Men det här blåste i alla fall bort molnen, det  var något att luta sig mot, en skön känsla i blåvita magar.

Kris på riktigt

En början.

När det gäller KFF är det lättare att vara definitiv. De lyfte sig ett par procent efter paus (det brukar vara tvärtom), blev tätare och smartare, men de har problem som går väldigt djupt.

Ungdomsverksamheten gör ett bra jobb, de ekonomiska siffrorna vände i fjol (med Antonsson-försäljningen till Leeds), och när alla är hela och friska finns en hyfsad trupp.

Men om alla de där talangerna inte spelar? Om alla aldrig är hela och friska? Om Peter Swärdh är den sorts tränare som spelarna kan skylla på och peka finger mot? Om det vassaste vapnet är fasta situationer? Om det finns ekonomiska hinder för att byta ledare? Om de två kommande matcherna spelas mot Häcken och IFK Norrköping? Och om klubbens enda superstjärna är ute och promenerar på Ölandsbron medan laget rasar ihop i Göteborg?

Då är det jobbigt på riktigt. Då är det kris på riktigt.

IFK Göteborg vädrade ut ångesten med solklara 3–0. I Kalmar har det bara börjat blåsa.