Då var vi Braveheart – nu är vi Döda poeters sällskap

Brenning: Det här laget måste börja göra rätt val

Foto: PONTUS ORRE
FOTBOLL

Ett svagt genrep ger ett starkt mästerskap.

Låt oss hoppas att det också gäller för det nya svenska U21-landslaget.

Men för att det ska bli verklighet krävs att det här laget börjar spela på sina styrkor och inte bara på sina ambitioner.

Det här U21-landslaget kommer inte komma undan jämförelserna med guldgänget från 2015 men det enda de har gemensamt med sina föregångare är egentligen sin förbundskapten, sina gula tröjor och den där killen i mjukisbyxor på mittfältet. 2015 åkte Sverige till EM i Tjeckien med ett fysiskt, cyniskt och nästan sjukligt motiverat gäng krigare. 2017 kommer Sverige åka till Polen med en samling tunna, tänkande, tekniska och delikata fotbollsspelare.

2015 var Sverige Bravehart. 2017 är de Döda poeters sällskap.

Måste spela ut sina motståndare

De är också formerade i ett system som kräver att de inte bara är bättre än sina motspelare. De måste spela ut dem. Det är en hög kravbild.

Förstå mig rätt, det kan vara en ren njutning att se det här svenska laget spela fotboll. De vill rulla boll, de vågar försöka och skulle det här bara handla om att förbättra de enskilda spelarna tror jag att det här är helt rätt väg att gå. Men det här handlar inte ett dugg om utveckling menar förbundskapten Håkan Ericson själv.

– Jag har valt en trupp som jag tror är bäst för tillfället och inte för att vattna spelare som kanske är jättebra om tre eller fem år. Det här är den trupp som jag och vi ledare tycker har bäst möjlighet att skapa resultat i sommar, sa Ericson när han tog ut truppen.

Samtidigt har Ericson ritat upp en spelmodell väldigt olik den han använde så framgångsrikt i jakt på resultat för två år sedan. Då var taktiken i enkla drag att packa laget tätt, vinna de fysiska duellerna och så snabbt som möjligt få upp bollen till anfallshoten i John Guidetti och Isaac Kiese Thelin. Nu ska bollen vårdas och anfallen gärna börja först sedan en av de centrala mittfältarna sjunkit hela vägen ner i en liberoroll nedanför egen backlinje för att sätta igång spelet.

Oändligt långt till motståndarmålet

Det ger en vacker fotboll men det är samtidigt oändligt långt till motståndarmålet när Sverige då väl ska börja hota. Och det står alltid elva man i vägen.

Fotboll handlar kanske mer än någonting annat om att välja. Att ta rätt beslut i varje unik situation. Tack vare de extrema tekniska kvalitéer de här nya svenska spelarna har så får de också fler lösningar i sin verktygslåda. Fler val i sökandet efter den bästa lösningen. Men det gäller fortfarande att välja rätt.

2015 var nästan alltid rätt val den långa bollen på en anfallare. 2017 är det inte alltid det. Men det kan faktiskt fortfarande vara det ibland.

Sverige har två av den allsvenskans vårens mest formstarka spelare i Gustav Engvall och Pawel Cibicki. Dessutom truppens kanske mest färdigutvecklade – om än mest vilseledde – i Carlos Strandberg och den med den mest extrema spetsegenskapen (snabbhet) i Joel Asoro. Alla fyra anfallare.

Då gäller det att använda dem också. Gärna så ofta som möjligt.

Mot Danmark förmådde Sverige – innan pigge inhopparen Niclas Eliasson började pumpa in bollar i straffområdet – bara att hota offensivt sedan de rullat upp mer eller mindre hela det danska laget. Det kommer ge en, kanske två, chanser per match i EM men om U21-landslaget också lyckas krydda det med ett par djupledsbollar och bättre fysik på fasta situationer så kan antalet möjligheter dubblas.

Det kommer att behövas.