Bank: Påminnelse om att laget inte har råd att fuska

FOTBOLL

SOFIA. En dålig match, ett uselt resultat.

Jo, det vet de redan.

Nu har vi all rätt att kräva att landslaget gör 2–3 i Sofia till en bra erfarenhet.

Janne Andersson, Peter Wettergren och Daniel Ekvall, runt ett bord i korridoren på ett vräkigt Hilton-hotell en bit norr om Sofias centrum.

Morgon efter smällen, dagen efter magsjukan, en andraplats att försvara i stället för en förstaplats att vinna.

Förbundskaptenen var piggare och såg väl som sitt ansvar att blåsa in lite nytt mod i truppen. Den taktiskt drivne assistenten hade en del defensiva frågor att ställa till sina frågor, psykologen hade huvuden att vrida rätt och en ny situation att hantera.

Vart går vi härifrån? I vilken riktning ska de styra sitt landslag nu?

Det konkreta svaret vet vi ju, planet till Minsk och resan mot en match i traktormetropolen Borisov låg bara ett par timmar bort. Men det är de mjukare frågorna som plötsligt blivit mer akuta.

Foto: Janerik Henriksson/TT NYHETSBYRÅN

Efter en kort natt (Marcus Berg somnade vid sexsnåret, berättade han) måste de förhålla sig till såren som skaver efter tre insläppta mål i en nyckelmatch. När Janne Andersson till slut ställde sig framför kamerorna tog han fram en fusklapp och läste statistik innantill, och det var svårt att inte höra ekon från när Marika Domanski Lyfors försvarade ett svenskt OS-fiasko för sexton år sedan med att ”vi skapade i alla fall flest hörnor”.

Borde ha vunnit

Men han hade ju rätt. Sverige hade fler målchanser än Bulgarien, på modernt fotbollsspråk hade de ett övertag i ”expected goals” (det index som bedömer chanser som normalt brukar ge mål) på 2,34–1,36. De borde alltså vunnit här.

Det är en del av analysen, det finns en poäng i att inte måla fan på precis alla väggar.

Men det är inte det som kommer att avgöra vilken riktning den här resan tar nu.

Att Emil Forsberg borde gjort i alla fall två mål på sina tre klara chanser är möjligen en formindikator eller en påminnelse om att det alltjämt är rätt viktigt med effektivitet i den här sporten, men jag är mer intresserad av saker Sverige inte gjorde.

Städar de bort Bulgarien-bakslaget som en enskildhet gör de bort sig.

Tar de in det som en avgörande erfarenhet kan de lära sig väldigt mycket.

Det har gått ett år sedan Janne Andersson tog över ett lag som just sagt adjö till Sveriges bäste spelare genom tiderna, en av Sveriges bästa målvakter genom tiderna, en kompetent mittback och en erfaren innermittfältare med stora spetsegenskaper.

De kompenserade allt det där med att gå tillbaka till ursprunget, till att vara ett lag som faktiskt fick ett plus ett att bli tre.

De slet hårt, de gjorde sin läxa, de hjälpte varandra, de slarvade aldrig, blev aldrig bekväma.

Omvända positioner

Vi fick ett lag där försvarare anföll, anfallare försvarade, där Sebastian Larsson tog fyrtiometerslöpningar för att pressa Lloris i slutsekunderna och där åtta spelare delat på målskyttet i VM-kvalet.

När de gjorde det kunde de skrälla sig hela vägen till gruppledning och en sensationell VM-biljett ett par kurvor bort.

När de inte gjorde det förlorade de mot Bulgarien.

Där finns nyckeln, i påminnelsen om att det här laget inte har råd att fuska en smula, att tänka längre än nästa närkamp, att fatta felbeslut i avgörande lägen. Visst, de har inte råd att ha lite otur eller missa målchanser heller, eller att ha en målvakt som gör en ovanligt darrig insats, men det är inget man kan göra särskilt mycket åt.

I Sofia slarvades det en del i överflyttningar, fuskades en smula i hemjobbet, Jimmy Durmaz och Emil Forsberg tänkte framåt när de borde börjat med att slita sig på rätt sida defensivt. Det fattades ett par meter i presspelet.

Det var inte fransk arrogans, förstås, men det var tillräckligt.

– För många som inte lyckades göra en maxprestation, som Janne Andersson sa.

Och det var väl bra att få se hur det ser ut då. Att få svart på VM-kvalsvitt att det här är en spelargrupp som kan försätta berg om alla går sitt, men som faller isär när insatserna sjunker ner under 90-procentsstrecket. Om 2017 års svenskt landslag ska kunna tillåta sig att drömma måste de helt enkelt vara vakna.

Mest intressanta Toivonen-ersättaren

Nu väntar Vitryssland (jag vill kalla dem Belarus, det är en politisk fråga lika mycket som en språkfråga), ett demoraliserat lag som aldrig riktigt lyckats få ut något av talanggenerationerna de fått fram.

Berg och Toivonen
Foto: DIMITAR DILKOFF / AFP
Berg och Toivonen

Fram till avspark kommer vi att prata om laguttagningar och ersättare. Jag ser fortfarande Viktor Claesson som den mest intressanta Toivonen-vikarien, han har spelintelligensegenskaperna och formen, och han har spelat en del (och bra) som central anfallare i Krasnodar i sommar.  

Albin Ekdal-frågan är svårare, Sebastian Larsson byttes in mot Bulgarien och försökte driva upp passningstempot utan att riktigt få grepp på matchen. Oscar Hiljemark har flugit hit och är inkörd i spelidén. Gustav Svensson gick före när truppen togs ut, och kan allt om att spela med Jakob Johansson.

Med allt sammanvägt både tror och tycker jag att Sebastian Larsson borde ha närmast till den där startplatsen.

Det är Vitryssland de ska möta, det ska inte spela någon avgörande roll med en uttagning hit eller dit. Det kommer, precis som alltid, vara andra saker som väger tyngre.

Att de sliter hårt, gör sin läxa och hjälper varandra.

De borde ha lärt sig det den hårda vägen nu.


Se Sveriges matcher på Kanal 5 – och hela VM-kvalet på Eurosport Player