Ljungbergs värsta Owen

Hallå, vänta, vad var det som hände? - Arsenal var ju enda laget på banan i 82 minuter...

FOTBOLL

LONDON

Vänta lite här nu...vad hände?

I 75 minuter står det ARSENAL stämplat med stora bokstäver över den härliga FA-cupfinalen på Millenniumstadion i Cardiff, det är bara att börja gravera bucklan, det är 1–0 och Fredrik Ljungberg ser ut som en given hjälte och Liverpool har i-n-g-e-n-t-i-n-g som ens liknar ett hot.

En kvart senare har Owen stulit showen.

2–1 till Liverpool och hakan hänger fortfarande nere på bröstet.

måltjuven och hans kamrater Arsenal dominerade FA-Cupfinalen mot Liverpool och såg ut att gå mot en kassaskåpssäker seger när en 21-årig grabb vid namn Michael Owen stal showen fullständigt. I 82:a minuten kvitterade han och fem minuter senare fixade han segern. Arsenals Fredrik Ljungberg hade före det varit mycket bra. Hans 1-0-mål var ursnyggt och frispelningen av Thierry Henry var genial. Men vad hjälper det när Liverpool har Owen?
Foto: AP
måltjuven och hans kamrater Arsenal dominerade FA-Cupfinalen mot Liverpool och såg ut att gå mot en kassaskåpssäker seger när en 21-årig grabb vid namn Michael Owen stal showen fullständigt. I 82:a minuten kvitterade han och fem minuter senare fixade han segern. Arsenals Fredrik Ljungberg hade före det varit mycket bra. Hans 1-0-mål var ursnyggt och frispelningen av Thierry Henry var genial. Men vad hjälper det när Liverpool har Owen?

”Daylight robbery” kallas det i England och på svenska blir det nåt klyschigt som rån på ljusan dag eller möjligen öppen gata.

Och det är precis så det känns.

Förutom att jag hade spelat 2–2 och Fredrik Ljungberg som förste målskytt hos en bookie (det är då själva f-n att det ska vara så nära jämt) hade jag inga som helst sympatier i något av lägren, men nu efteråt sitter jag och tycker synd om Arsenal.

Det var ju Gunners match.

Ljungberg gjorde en helt lysande match

Det var en Tony Adams och en förträfflig Martin Keown som fullständigt tog ner Liverpools stjärnduo Michael Owen och Emile Heskey, det var en Patrick Vieria som utklassade Steven Gerrard på mittfältet och spelade en fotboll som, jaa...jag vet inte när jag såg nåt liknande, Vieria var GRYM, vidare var det till min förtjusning en Fredrik Ljungberg som gjorde en helt lysande match med pigga ben, smarta löpningar, perfekta pass och ett delikat mål.

Det kunde stått 3–0 eller 4–0 rätt tidigt.

Thierry Henry blev blåst på en solklar straff när Liverpools Henchoz räddade med handen innanför målramen. Sen hade Ashley Cole bara att bredsida in bollen när Sami Hyypiä dök upp från ingenstans och fotade bort bollen på mållinjen, vilket finländaren gjorde tre gånger under denna FA-cupfinal. Och sen var det Henry igen med en nonchalant, slarvig avslutning och så var det en Ljungberg-lyftning i bra läge och...jag kunde tjata vidare om Arsenal-chanser.

Under tiden hade Liverpool nästan ingenting. En nick från Heskey var det farligaste fram till den 82:a minuten, då alltså Michael Owen organiserade Det Stora Rånet i Cardiff.

Tony Adams förlorade en hörnduell mot Markus Babbel, bollen studsade ner framför Owen som sköt 1–1 på halvvolley, otagbart för David Seaman.

En förlängning i det läget kändes som en djup orättvisa mot Arsenal.

Otrolig uppvisning av en målkleptoman

Men Owen var inte färdig. Fem minuter senare sprang han ifrån Lee Dixon och sköt segermålet ur snäv vinkel med vänsterfoten.

En otrolig upplösning på en härlig match. Och en otrolig individuell uppvisning av målkleptomanen Owen.

Liverpool har nu tagit två cuptitlar av tre möjliga den här säsongen, och mailterroristerna (som troligen inte ens har sett matchen) kommer nu att påpeka att det är typiskt Liverpool att kontra till sig segrar på det här viset, att det var en lysande taktisk triumf, att Arsenals övertag var skenbart, och så vidare.

”Helt otroligt – vi var desperata”

Men så iskall är ingen coach i världen, inte ens Gerard Houllier, att han väntar till 82:a minuten i en FA-cupfinal innan han sätter in stöten.

– Helt otroligt, vi var desperata...vi hade varit nöjda med förlängning, erkände Owen själv efteråt.

Två scener bara som visar hur snabbt det kan svänga:

När Liverpool anlände till arenan zoomade kameran in Robbie Fowlers ansikte när han klev av bussen. Det var kolsvart. Han hade fått besked om att han inte skulle få spela från start. Det var depression. Efter slutsignalen slängde sig inhopparen Fowler ut i folkhavet och lät sig kyssas av supportrarna, det var euforisk lycka.

När Fredrik Ljungberg gjorde 1–0 återstod det bara 18 minuter, han jublade som en galning efter sitt första mål i en FA-cupmatch och han visste att han var nära att bli en historisk fotbollshjälte. Efter slutsignalen satt han länge på gräsmattan och stirrade tomt framför sig, helt knäckt.

Som om nån just snott plånboken på drömsemestern. Och så var det ju nästan.

Peter Wennman