Från Bjärred till Bayern

Sportbladets Stefan Alfelt om sagan Patrik Andersson - från knatte till guldhjälte och Champions League-finalen

1 av 2 | Foto: PRIVAT
Förväntningarna på Patrik Andersson var stora redan som knatte i Bjärreds IF - han är son till förre storspelaren Roy Andersson.
FOTBOLL

Att se Patrik Andersson skrika ut sin glädje och rusa ifrån sina lagkamrater för att i några magiska sekunder få uppleva och själv njuta av lyckan att vara den store hjälten - det var tv-bilder man aldrig trodde att man skulle få se.

Den kloke och alltid lika balanserade Skånepågen fick fullständigt glädjefnatt när han sköt Bundesligaguldet till Bayern München och ingen som följt hans långa och framgångsrika karriär kände igen honom.

- Allt brast för mig, det ska jag erkänna, sa Patrik till Sportbladet.

För att förstå storheten i just det där ögonblicket på Volksparkstadion i Hamburg i lördags måste man gå tillbaka hela vägen till Patrik Anderssons barndom.

Skådespelaren Gösta Ekman sa att han - på grund av pappa Hasses och farfar Göstas stjärnstatus - var kändis redan som spermie. Samma dag som Patrik Andersson började att spela knattefotboll i Bjärreds IF var han också en kändis.

En ny Roy.

Roy Andersson var kult i det MFF som dominerade svensk fotboll under slutet av 70-talet med Europacupfinalen i München mot Nottingham (förlust 0-1) som absolut topp.

När Roy Andersson fick Guldbollen 1977 som bevis på att han var Sveriges bäste fotbollsspelare det året skrevs att han bara överraskade motståndarna när han var dålig, att jämnheten var hans signum och att han sällan gjorde något spektakulärt.

Karbonpapper användes förmodligen inte mer, men en kopia på de där raderna kunde man ha använt när det var dags för Patrik att bli den 50:e fotbollsspelaren i Sverige som belönades med Aftonbladets prestigefyllda utmärkelse.

Juryns motivering var heller inte långt ifrån raderna från 18 år tidigare:

"Patrik har under 1995 hållit en jämn och hög standard. Patrik Anderssons kvalitéer som försvarsspelare och hans höga lagmoral har utvecklat honom till en ledargestalt såväl i landslagssammanhang som i Bundesliga."

Till och med låren kunde jämföras med pappa Roys som 1977 beskrevs som "tjocka som boaormar".

Alltså skulle man kunna tänka sig en sorts broileruppfödning. Att pappa Roy drillat fram sin egen avbild.

Ingenting skulle kunna vara mer fel.

Hos familjen Andersson är integritet extremt viktigt.

Inför första landskampen till vilken både Patrik och Daniel var uttagna vägrade de två att ställa upp tillsammans på bild. Bilder på Roy, Patrik och Daniel är extremt sällsynta. Varje son ska leva sitt eget liv och ha sin egen karriär.

Det enda som Roy styrt sina söner till är att stanna i småklubben Bjärreds IF så länge som det verkat vettigt.

- Min filosofi är att unga talanger utvecklas bättre om de tar en plats i ett A-lag där de tidigt får jobba och ta ansvar i stället för att spela juniorfotboll i MFF som alltid är överlägsna sina motståndare. MFF har haft för många talanger som aldrig har blivit något, säger Roy Andersson.

Först i dag resonerar MFF likadant och har nu avtalat med ett nätverk av småklubbar att inte värva deras spelare förrän de har fyllt 17 år.

Just 17 år gammal steg Patrik Andersson på buss 137 från Bjärreds centrum för att åka in till träningen med MFF inför Europacupmatchspel mot italienska Inter.

I två säsonger hade han spelat med Bjärreds A-lag, sen blev det några juniormatcher och några i B-laget för Malmö FF innan han plötsligt som gymnasiestuderande tonåring redan var en av di blåes stöttepelare. Att han skulle ställas mot italienska superproffs bekymrade inte ynglingen som då inte ens var gammal nog för att få ta körkort inte det minsta.

- Jag vet vad jag kan, sa han.

På sitt sätt var det ett fantastiskt kaxigt uttalande, helt i klass med Zlatan Ibrahimovics moderna självförtroende, men ingen av oss journalister reagerade nämnvärt på vad Patrik sa. Han hade sen länge visat oss sin mognad och intelligens så många gånger att ingen tyckte det var något anmärkningsvärt, snarare såg vi det mer som ett naturligt konstaterande.

Vi kan backa till 1981.

Patrik är nio år. Bjärreds IF spelade final i Arbetet/MFF:s inomhusturnering mot Köpenhamnsklubben Rosenhöj. Över 4 000 åskådare på läktarna ville se show av de danska tvillingbröderna Michael och Martin Bro Johansen som i drygt en vecka charmat Malmös fotbollsintresserade med en för sin ålder sensationell bollbehandling. Aldrig tidigare under turneringens långa historia hade så unga killar bjudit på tunnlar, klacksparkar, skott i kryssen och elegant passningsspel. Tvillingarna var helt enkelt en sensation.

Bjärred vann finalen och Patrik Andersson var kung men ingen hjälte. Publiken hade kommit för att se dansk uppvisning och ville inte ha den krossad av ett gediget svenskt fotbollshantverk.

Bröderna Bro Johansen återkom till Malmö varje vinter upp till 15 års ålder då bägge vann varsin resa för att träna med ett engelskt ligalag som bevis på att de varit turneringens bästa spelare, men efter det har deras karriärer stannat vid knappt halvhyfsade proffskarriärer i Bolton, medan Patrik Andersson i snart tio har varit en firad stjärna som aldrig gör något spektakulärt men som alltid gör det han gör konsekvent och utan mellanlägen.

- Patrik är alltid fokuserad på det han gör. Inte bara inom fotbollen. Han är en vinnartyp. Jag tror inte att det finns andra lägen än hundra procent för honom i alla situationer i livet, säger Roy Andersson.

Tror.

Man kunde tänka sig att en pappa som i princip upplevt samma framgångar som sin son (även om det är på en något lägre nivå - färre landskamper, aldrig proffs, men snuddande nära att vinna Europacupen och ordinarie VM-spelare 1978) skulle kunna uttala sig mer tvärsäkert om sonens psykologiska nivå, men som sagt, i familjen Andersson är varje individ en egen individ som talar för sig själv, ungefär som när tvillingar känner behov av att inte buntas ihop till ett.

Patrik Andersson har alltid ansetts vara långsam i fötterna. Men han var knappt 20 år fyllda när han med sitt mittfältsspel så gott som ensam bar upp ett efter Roy Hodgsoneran sönderköpt MFF.

I Blackburn stod han förundrad på mittfältet i de få matcher han fick spela och stirrade i skyn efter bollen som flög fram och tillbaka högt uppe i det blå.

Riktiga stjärnstatusen fick Patrik Andersson med svenska landslagets insatser i EM 1992 och VM 1994 samt i Borussia Mönchengladbach där han visserligen hamnade i skuggan av målspottaren Martin Dahlin i stjärnstatus, men där hans auktoritet och betydelse för laget växte för varje säsong. Till och med när klubben kollapsade i schismer och ramlade ur Bundesliga ökade Patriks värde och status.

Ändå saknades något.

Patrik hade fram till i lördags aldrig varit annat än en semihjälte.

Visst, han har varit med och vunnit - men bara som en viktig grundbult för att skapa ett fungerande lag. I lördags klämde han in 1-1 på övertid och gjorde Bayern München till mästare, för andra året i rad på Schalke 04:s bekostnad i ligans absoluta slutsekunder.

I hela sitt liv har Patrik Andersson fostrats, eller snarare kanske fostrat sig själv, till att vara en självständig individ som trots en obändig tro på den egna förmågan ändå alltid främst sett sig som lagets klister, den som ska hålla ihop försvaret och ge utrymme för artisterna att vinna matcher och glädja åskådarna.

- Allt brast för mig, sa han i lördags.

Tacka fasen för det.

En värdigare hjälte finns inte.

Vi ser gärna en repris i kväll, Patrik.

Har VM-brons, Bragdguldet och Guldbollen

Stefan Alfelt