Fem historiska segrar - Svennis skulle ha kunnat vinna valet i dag

FOTBOLL

LONDON

Sällan har det funnits större anledning för engelsk fotboll att göra en "high five":

Fem i rad, fem fingrar i luften, fem plus till Rekord-Svennis!

Segertåget tuffar vidare, och om engelsmännen bara kunde skulle de väl rösta fram Sven-Göran Eriksson till premiärminister i valet i dag.

Fotboll tycks i alla händelser vara populärare än politik hos gemene man i det här landet, och efter 2-0-segern i Aten sent i går kväll kommer namnet "Eriksson" att nämnas minst lika ofta som "Blair" på gator och torg.

Egentligen är det inte så fantastiskt:

England har inte spöat Tyskland, Holland, Italien eller något av de andra stora fotbollsländerna i detta VM-kval.

England har slagit Finland med knappa 2-1 hemma, Albanien med 3-1 borta och Grekland med 2-0, det är väl egentligen inte mer än man kan begära, men det har skett under ovanliga omständigheter.

Sven-Göran Eriksson kom i våras till jobbet som förbundskapten som förste utlänning och möttes av en blandning av avsky, förtjusning och nyfikenhet.

Det fotbollsgalna England stod och vinglade med ett ben på slak lina; hur skulle det gå i detta kval, vad skulle hända, vad skulle denne svenske främling hitta på?

Sämre kunde det inte gärna gå, en poäng på två inledande kvalmatcher, men kunde Eriksson verkligen förvandla ett rätt desillusionerat landslag till vinnare igen?

I dag vet vi svaret:

Svennis har inlett med fem raka segrar - två träningsmatcher och tre kvalkamper - och det är bättre än vad NÅGON engelsk förbundskapten i historien lyckats med.

Strax efter kriget, 1946, fanns det en herre vid namn Walter Winterbottom (är det månne samme Winterbottom som i Grevinnan&Betjänten på nyårsafton?) som tog det engelska landslaget till fyra raka segrar i inledningen av sin karriär.

Sen gick det väl åt helvete för honom också som för alla andra före Svennis.

Jag vet inte vad det här rekordet är värt, förmodligen ingenting alls för Svennis, men på engelsmännen låter det ungefär som om han just hoppat 2.50 i höjd.

När det gäller statistik och gamla rekord är Fotbollsengland snudd på lika noggrant som hockeyns NHL-fanatiker.

Under alla omständigheter är Svennis värd FEM av Sportbladet för sin hundraprocentiga utdelning som svensk fotbollsambassadör i sportens hemland.

Jag hoppas sportchefen Östling på denna tidning omedelbums skickar en fem plus-tröja till adressen Mr Eriksson, Football Association, Soho Square, London, England, för att markera rekordet. Det kan ju tänkas att Svennis unnar sig en smula semester nu, plockar av sig slipsen och kostymen och behöver en fräsch t-shirt...

Allvarligare talat:

England såg imponerande ut i den varma Aten-kvällen, kanske bättre samspelt och tryggare i uppträdandet än på länge.

Det finns inte så mycket hysteri och bråttom-bråttom-mentalitet kvar sen Kevin Keegan-perioden, det här laget jobbar med tålamod och kyla.

Märkligt engelsk matchbild

Många hade nog väntat sig en grekisk anstormning, en sätta-allt-på-ett-kort-föreställning, men det blev en märkligt stabil, engelsk prägel på matchen. Jag vet inte om grekerna hade så mycket mer än en enda rejäl farlighet framför David Seaman, och det var efter ett individuellt misstag av Rio Ferdinand i andra halvlek.

Ferdinand var bra igen, men han har nu i tre landskamper under Svennis ledning gjort en svår tabbe bakåt, och det är lite för mycket. Leeds-Rio har framtiden för sig, men han får passa sig när Sol Campbell är skadefri. I mina ögon ser mittbacksparet Campbell och den utmärkte Martin Keown ut som ett starkare alternativ när det blir dags för dundermatchen i Tyskland den 1 september.

Annars: en lysande Steven Gerrard på mittfältet, en världsklassback i Ashley Cole, en grovjobbande målskytt i Paul Scholes, en David Beckham som snurrade in en frispark igen och en Emile Heskey som blandade kraftfulla tjurrusningar med sämre aktioner på vänsterkanten.

Alla var godkända, det var den typ av lagarbete som alla tränare älskar.

Jag tror rent av det var den trevligaste svenska nationaldag som Svennis upplevt.