De ska befria sitt land från vreden

Argentina på gränsen till ekonomisk kollaps - då förändras fotbollsarenan, precis som förr i tiden, till ett politiskt slagfält

1 av 5
Mål för folket De politiska ledarna i Argentina har alltid solat sig i glansen av landets duktiga fotbollsspelare. Till exempel försökte före detta presidenten Menem vara bästa kompis med Maradona. Om Batistuta & co lyckas i VM upprepar sig historien.
FOTBOLL

Vreden härskar i Argentina. På gatorna, på fotbollsläktarna, utanför bankerna, i de fattigas kvarter och i medelklassens.

Det väldiga raseriet exploderade stax före jul förra året. Kastrullupprorets långa natt.

Buenos Aires skakade av slamret och oljudet från hundratusentals kastruller. Folk slog på sina husgeråd, visade hur tomma de var. Tomma som magarna på landets femton miljoner fattiga.

Folkmassorna trängde sig fram till finansministerns förnäma bostad och till presidentens "rosa hus". Och makthavarna förstod att de upplevt sin sista höst. De avgick. Demonstranterna förlorade minst trettiofem människor. Dödade i uppror.

För första gången i det väldiga landets historia förenades fattiga och medelklass, deklasserad, nedsjunken i ekonomisk misär. Den strävsamma borgerligheten förbjöds ta ut sina besparingar från banken. Valutan är ännu i djup kris. Argentinsk valuta var bunden till dollarn, hopplöst i ett land vars betalningsmedel inte har mycket högre värde än dollarns papper. Stora förmögenheter lämnade landet. Utlandsinvesteringar, länge så lönsamma och skyddade, avvecklades.

- Det har inte gått illa för alla argentinare. I utlandet finns 150000 miljoner dollar med argentinska ägare, sa Jorge Valdano, fotbollsvärldsmästare från l986 och fortfarande med hjärtat till vänster. Valdano sköter numera Real Madrid.

Kvar finns folket med sin tilltagande fattigdom. Och sin vrede. De fick en ny president men inga pengar, inte mer mat.

Var någonstans skulle vreden ta vägen? Fotbollsarenorna förvandlas som så ofta till politiska scener. Så var det under den något gåtfulle Juan Péron, fascistinspirerad och med en hustru som skötte välgörenhet. Fotbollen glänste över Juan och Evita. Som den glänste över kuppgeneralen Videla, när Argentina blev världsmästare l978. För en stund glömde landet alla mördade, alla försvunna, allt förtryck. President Calos Menem lät sig bestrålas av Diego Maradonas geni. År efter år. Tills folket tröttnade på den president som gav landet nyliberalism och fattigdom. Maradona vände sig också bort från Menem, han valde Fidel Castro som idol.

Kastrullupproret har förgreningar långt in i fotbollen. För ett ögonblick, runt årsskiftet, höll första divisionen på att inställas. Fast där gick en gräns och Racing, den gamla spansk-italienska klubben, kunde för första gången på länge fira en stor seger.

Racing är det argentinska undantaget. Klubben, som i slutet av 90-talet var konkursfärdig, togs häromåret över av ett PR-företag, privatiserades helt enkelt. Vanligtvis finansieras klubbarna huvudsakligen av medlemmarna och biljettintäkter.

Miljontals argentinare kan inte dra in de 65 dollar i månaden som behövs för att hålla hungern borta från hemmen. Överlevnaden kolliderar med krav på klubbavgift och höga biljettpriser. Resultatet har blivit att läktarna avfolkas och klubbekonomier kollapsar. Exemplen är tragiskt komiska. Den gamle stjärnspelaren Claudio Caniggia stämde sin argentinska klubb Boca Juniors på dryga 20 miljoner och vann. Pengar fick han inga, däremot andel i spelarförsäljningar. Klubben, som är landets mest populära, har skulder som sträcker sig förbi halvmiljardsnivån. Tränare och spelare går månadsvis utan att få ut lön. Sparkade tränare, och sådana finns det mer än halvdussinet av varje säsong, ser inte spåren av de avgångsvederlag som finns inskriva i kontrakten.

Och spelarflykten, den kanske mest attraktiva exportprodukt Argentina håller sig med, fortsätter. Argentina, en gång det gyllene invandrarlandet främst för sydeuropéer, dekorerar numera de stora EU-ligorna: Spanien, Italien, England. Batistuta, Crespo, Veron, Zanetti, Pablo Aimar, Javier Saviola. Alla dessa som var och en kan kallas El Pibe d´ oro, a guldpojken eller pojken med guldbyxorna, har försvunnit och med dem också glansen över klubbfotbollen. Kvar finns supportrarna, övergivna, fattigare, mer besvikna. De enda som försvarar klubbens färger, ära och historia. Så fungerar det och de hårdföra klubbfanatikerna, läktarnas "barras bravas", förvandlas till halvmilitära styrkor, beredda att slå ned sina motståndare och gå till attack mot allt. Som en lätt ironisk gest blev klubben Huracan, Orkanen, av med en redan klar seger sedan supportrarna stormat planen.

Fotbollskrigen har djupa sociala rötter i Argentina. Sporten skapades och styrdes först av engelsmän, sedan fylldes lagen främst av sydeuropeiska spelare. Klubbarna hade sina särskilda fästen i befolkningen. Boca Juniors fick enligt myten sina klubbfärger genom att klubbledning och spelare såg ut över havet och först av allt upptäckte ett svenskt fartyg. Klubbfärgerna blev alltså blå-gula. Fast Boca har få likheter med svenskt folkhem. Klubben samlade fattiga italienska arbetare och är ännu arbetarklubben. Diego Madadonas klubb. Mot den står River Plate, förnäma, upphöjda och med en hemmaplan som heter "Monumentet". Bocas heter chokladasken. River Plate, Alfredo Di Stefanos klubb, kallas ännu för miljonärerna. Fast några pengar har klubben inte längre. Den tvingades sälja den störste begåvningen av de unga, nämligen Saviola. Därmed försvann också klubbens själva själ som uttrycks i begreppet "bilen". En gammal 30-tals idé om ett flott, tekniskt snabbt lagspel. Offensivt och vackert. Di Stefanos fotboll.

När det mesta av landets fotbollshistoria upphävs och de stolta klubbarna gapar som ruiner drabbas anhängarna av vreden. Svikna av alla och berövade det kollektiva fotbollsminne utan vilket klubbkänslan inte kan leva.

Vreden översätts till konkret aktion. Attacker på motståndare, andra supporter, invasion av fotbollsplan, hån mot ägare och ledare. Och i några korta ögonblick vänds hela den sociala pyramiden upp och ned. De fattiga tar över. Bara fotbollen ger den möjligheten. Svaret på de ofta fattiga ungdomarnas fotbollsrevolt blir hårdare polisingripanden, strängare övervakning och till slut inställda matcher och fortsatt ekonomiskt förfall. De rasande supportrarna slår bokstavligen sönder den sport de säger sig leva för.

"Basta", så står det skrivet på ryggen på de randiga landslagströjorna. De bärs av demonstranter. Basta, nu får det vara nog. Det räcker. Landslaget är vad som återstår av den gamla argentinska glansen och rikedomen Kanske rentav äran. "vanligt folk har snart berövats alla rättigheter", säger den gamle världsmästartränaren och vänstermannen César Luis Menotti.

Spelarna, också de rikaste i Europa, är ofta politiskt välorienterade. Crespo talar helre om den argentinska krisen än om rivaliteten med Batistuta. Landslagssegrar tillägnas det plågade argentinska folket. Landslaget har ibland burit in banderoller för att stödja någon politisk aktikon eller socialt krav.

Om ett par veckor spelar de för att befria argentinarna från vreden. Åtminstone för en sommar.

Så laddar Argentina

Bakgrunden till landets krisläge

Olle Svenning