”Jag menar... jag är bäst när det gäller”

Sportbladets Simon Bank träffar Henrik Larsson

1 av 2
henke in på livet Landslagets målkung Henke Larsson berättar i en öppenhjärtig intervju för Sportbladet om det stundande VM-slutspelet.
FOTBOLL

GLASGOW-MIYAZAKI

Han inleder varannan mening med just den frasen, lite lätt dröjande, så att r:et går vilse i gommen.

- Jag menar, allting är möjligt, allting är fortfarande möjligt i VM, säger han.

Då är det säkert så.

Jag menar, Henke Larsson borde ju veta.

Träningspasset är avslutat, och de japanska skolbarnen på läktaren fnitterskriker efter sina nya idoler:

- Longberri! Mommi!

Varken Fredrik Ljungberg eller Tommy Söderberg hör ropen, de är nära mittcirkeln där hela laget samlats för att stretcha.

Ja, alla utom Zlatan då. Han tar med sig en boll och leker, först ensam men efter en stund får han sällskap av en annan skånsk kille.

Så står de där och slår crossbollar till varandra, två killar med annorlunda utseende som slagits mot världen och vunnit - den ene är skyttekung, den andre vill bli. Det går inte att tänka sig ett bättre sällskap för Zlatan.

Jag menar, han slår crossbollar till Gud.

Gud från Glasgow.

Dagen efter skotska cupfinalen för två veckor sedan, natten byter plats med kvällen när en ung, rätt berusad nordirländare hugger tag i min arm i hotellets reception.

- Vem i helvete sa du att du att du skulle träffa, sa du?

Säger det.

- Gud! Du ska träffa Gud! säger han med darrande röst.

Plötsligt är han spik nykter. Han, Gordon från Nordirland, börjar referera gamla svenska landslagsuppställningar, pratar om Håkan Milds plats i VM-truppen och undrar exakt var i Skåne Högaborg ligger någonstans. Efter någon minut föser Gordon mig framför sig, till bordet där alla hans vänner, Celtic-fans de också, sitter.

- Det här är Simon, säger han högtidligt. Han ska träffa gud i morgon.

Några timmar senare sjunker en avslappnad, nytränad och leende skyttekung ner i en soffa i tränarens rum på Celtic Park.

Han lägger upp fötterna på bordet, på knät finns ett stort ärr. Henrik Larsson ser inte ut som gud - men han vet att det finns många som Gordon.

- Vad ska man säga? Man känner att man är uppskattad, det är en härlig känsla. Men man får ta allt med en nypa salt. Annars tror du att du är bättre än du är, och då fungerar det inte.

Henrik Larsson har vunnit guldskon som Europas främste skyttekung, han prenumererar på skytteligatiteln i Skottland och han sitter i tränaren Martin O"Neills rum med fötterna på bordet.

Henke är mycket stor.

Och lite sur.

Cupförlusten spökar fortfarande.

- Jag hatar att förlora. De som säger att man ska vara en bra förlorare, de kommer aldrig till den här nivån. Självklart ska man inte bära sig illa åt, men jag hatar verkligen att förlora. Jag blir sur, mina vänner ringer inte till mig efter en förlust. De vet att de inte får ut något av att prata med mig då.

Var kommer det ifrån, den där måste-vinna-mentaliteten?

- Det har väl med att göra hur man ser ut, och så var jag alltid minst. Man fick bevisa sig hela tiden.

Henke pekar på sitt ansikte. Hans pappa kommer från Kap Verde, och hans hudfärg är inte normalskånsk. Den lille, mörke killen fick slåss när han var liten, för att komma någonstans var förlust inget alternativ, oavsett om det gällde innebandy, tennis eller fotboll.

Han måste vinna.

- Jag tror att det är därför jag har kommit så långt i min karriär. Jag vill vinna, jag ger mig aldrig, säger Henke och fortsätter:

- Jag har det lilla extra, är alltid bäst när det gäller. En tävlingsmänniska, helt enkelt.

Jordan, din och Magdalenas son, får inte alls samma uppväxt som du fick. Tänker du mycket på det?

- Det är klart att det är annorlunda, men Jordan får inte allt han pekar på. Han har en egen personlighet, han har en väldigt stark vilja. Klart han blir bortskämd, men vilket barn blir inte det? De är ju det bästa man har, det enda som är helt ens eget.

Och i mars fick han en lillasyster?

- Janelle. Ett amerikanskt namn. Vi såg det i någon film innan vi hade fått Jordan och inte visste vad det skulle bli. Då blev det en kille, så han fick heta Jordan, men vi sparade namnet tills nu. Det låter bra när man bor utomlands, ett internationellt namn.

Om man läser boken som kommit ut om dig, så verkar du väldigt mån om att berätta hur viktig din fru, Magdalena, är för dig.

- Klart hon är viktig. Jag menar, när man möter motgångar är det lätt att man trycker ner sig själv. Då är det viktigt att ha någon att prata med, och hon finns alltid där. Men hon säger inte att jag varit bra när jag gjort en dålig match. Hon sågar mig. Jag uppskattar det, även om det gör ont ibland. Oftast har hon rätt, men inte alltid"

Vad tycker du om din självbiografi, förresten?

- Jag har inte läst den.

Va?

- Det är ingen riktig självbiografi, mer en dagbok om förra årets säsong. Det är lite medvetet att jag inte läst den, sånt kan man göra när man har slutat.

Ge den till barnbarnen?

- Precis, plåga vänner och bekanta med den som julklapp! Nej, det är en kul grej att ha, men jag skulle vilja skriva en ordentlig självbiografi. Jag skulle ta med allt. Vi får se om det finns en marknad för det.

Henke sträcker på benen, han är stel i kroppen efter cupfinalen och träningspasset. Plötsligt slits dörren upp.

Det är Martin O"Neill, tränaren.

- Oh, sorry! Hoppas det är okej att vi är här, säger Henke.

O"Neill nickar och stänger dörren.

- Oj, oj. Det där är han inte nöjd med"

Henrik Larsson skrattar.

Han, den stele store stjärnan, är i den något märkliga situationen att han har ett fantastiskt jobb med en ofattbar lön, på ett ställe där arbetskamraterna älskar honom och alla runt omkring avgudar honom.

Ändå tycker många att han borde byta jobb.

Vi hoppar över det den här gången. Det enda Henrik Larsson med bestämdhet vet om sin fortsatta karriär är att den slutar med minst ett års spel hemma i Högaborg.

- Jag har två år kvar i Celtic, sedan vet jag inte vad som händer. Vi får se. Eventuellt flyttar vi hem, eventuellt gör vi något annat.

Finns det något kvar som du vill göra i karriären för att vara nöjd?

- Det finns massor jag vill göra, men framför allt handlar det om Celtic. Jag vill att vi ska spela bättre i Europa, komma längre. I alla fall spela i Europa varje år och ibland gå lite längre.

Utvecklas du fortfarande?

- Ja, men det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det är vissa situationer, jag upptäcker nya saker, nya vinklar. Jag minns ett tillfälle på en träning, jag hade en spelare bakom mig och så vände jag så"

Henke visar åt vilket håll han vänder sig.

- Och då kom jag direkt in på mål. Normalt vänder jag mig åt andra hållet. Man upptäcker nya saker. Det mesta sitter här uppe, säger han och pekar på huvudet.

Den 21 oktober 1999, i Lyon, togs det där plötsligt ifrån honom. Hans vänstra fot fastnade i gräset, benet gick av. Skadan innebar ett halvår utan fotboll.

Och en viktig insikt.

- Jag insåg en del saker. Jag vet hur det var när jag inte kunde spela - det är ju det jag älskar att göra - när jag inte kunde gå upp och pissa på natten, för att det gjorde så ont när blodet rann ner. Skadan har betytt mycket för mig.

Vad?

- Jag har lärt mig att inte ta saker för givet. Även om det är jävligt kallt när man går ut och tränar, om det är regn och blåst - så går det att se något positivt i det. Jag vet hur mycket man kan sakna det.

Hur ska du klara dig utan fotbollen när du måste sluta?

- Jag kommer aldrig att hitta något som ersätter fotbollen, men jag får försöka komma så nära som det går. Hitta något annat att få ut glädje av.

Nästa fråga handlar om VM, Henke lutar sig tillbaka och lägger upp fötterna på bordet.

Då öppnas dörren. Igen.

Martin O"Neill. Igen.

Han tittar på Larssons fötter, och stänger försiktigt dörren.

- Oh shit, säger Henke. Nu ligger jag riktigt illa till.

Han ler ett buspojksleende och stryker med handen över ena knät.

- Men okej, var var vi någonstans?

VM. Ditt andra VM, är det någon skillnad?

- Jag är betydligt äldre nu, jag vet vad som krävs. Nu är jag en av de äldre, och det är klart att det är skillnad. Jag har mer rutin. Det är viktigt att ha ledare, men det är viktigt att alla tar sitt ansvar också. Vi åker ju med 23 man.

Vad kan Sverige göra?

- Kom med den frågan efter gruppspelet. Det är svårt, vi är underdogs. Alla måste vara i form, annars får vi jävligt svårt.

Ett tag var det rubriker om att du skulle sluta i landslaget efter VM.

- Det har jag aldrig sagt. Vad jag sagt är att VM är det viktigaste nu. Sedan får vi se, de kanske inte vill ha mig kvar. Och om jag skulle bestämma mig för att lägga av så skulle förbundskaptenerna vara de första som får veta det. Det kan du skriva.

Det är rätt typiskt.

Henrik Larsson har aldrig varit någon spelare som bjuder på rubriker.

Det går att tycka mycket om det. Integritet? Ja, absolut. Intelligens? Säkert. Trist? Definitivt. Men de som ser Henke spela tycker inte att han är tråkig, de han bryr sig om tycker inte det heller. Det räcker för honom.

Sverige behöver inga braskande Henke-rubriker.

Sverige behöver mål.

Det är därför Henrik Larsson sitter på flight SK 0983 till Japan två veckor senare.

Första träningspasset på japansk mark är lyckat. Gräsmattan i Miyazaki är nästan erotiskt vacker, den är så perfekt att man då och då kisar mot den för att se om inte Jesper Parnevik ska komma in och putta mot hörnflaggan snart.

Henke Larsson ser lite halvslö ut, trött. Flygresan sitter fast i kroppen.

- Jag vaknade kvart över sex i morse, helt klarvaken. Jag får försöka sova mer i natt, säger han.

Men trots att han är trött så hänger han ett par kliniska volleymål i nätet bakom Magnus Hedman. Och trots att han är trött så avslutar han träningen med att slå crossbollar till Zlatan Ibrahimovic.

Zlatan tycker om Henke, och det verkar som att Henke gillar Zlatan också.

- Han är en duktig spelare, en bra kille. Men ni i media får ta på er lite ansvar för att han fått så mycket press på sig. Det här är hans första år i ett nytt land och en ny klubb. Det är inte lätt. Men Zlatan kommer", säger Henrik Larsson.

Då blir det säkert så, Henke borde veta vad han snackar om.

Jag menar, han är ju skyttekung i hela Europa.

Och gud i halva Glasgow.

Sportbladet kommer inför och under VM i Sydkorea/Japan att träffa våra största svenska stjärnor. Först ut är kungen av Skottland, guden i Glasgow. Simon Bank har träffat Henrik Larsson och pratat om målen, landslaget, framtiden - och VM. - Jag har aldrig sagt att jag ska sluta i landslaget, säger han.

Simon Bank