Sex raka utan vinst

- det är ett stukat svenskt lag som går in i VM

FOTBOLL

TOKYO

Aldrig har ett svenskt landslag kommit så tilltufsat och stukat till ett VM-slutspel.

Sex landskamper i rad utan seger.

Ett bottenrekord för dynastin Söderberg-Lagerbäck, och man kan fråga sig om Sverige någonsin spelat så många matcher i följd utan att vinna.

Jodå, tack och lov så har man det.

Men ingen vinst nu sen 3-0 mot Azerbajdzjan i oktober"

Det gäller ju att försöka hitta positiva vinklar även om man tittar på en sån här svit - England 1-1, Grekland 2-2, Schweiz 1-1, Norge 0-0, Paraguay 1-2 och Japan 1-1 - och positivt är det naturligtvis då att i ingen av matcherna spelade resultatet någon roll.

Dessutom är detta inte alls bottenrekord för svensk landslagsfotboll.

Mellan den 28 augusti 1920 (seger med 9-0 över Grekland i Antwerpen-OS) och den 5 juni 1922 (4-1 mot Finland i Helsingfors) spelade Sverige 15 matcher i rad utan att lyckas vinna.

Och det finns ytterligare tre sviter som är värre:

Åtta matcher i rad 1982 under Laban Arnesson;

Sju matcher i rad 1965 under Lennart Nyman;

Sju matcher i rad så sent som 1995 under Tommy Svensson - från 3-3 på Cypern i mars via EM-kval mot Turkiet, Ungern och Island plus för-EM i England mot Brasilien, England och Japan.

Ska inte gå så illa, va?

Jag antar, att du ser vartåt det här är på väg: tre VM-matcher utan vinst och detta lag skulle vara tvåa på tidernas lista över längsta sviten utan vinst.

Ska det verkligen behöva gå så illa? Nja, jag hittade också en del positivt i det som hände och inte hände på Nationalstadion här i Tokyo.

Det var på många sätt ett nyttigt genrep. Man mötte snabbare och mer tekniska motståndare, det var en stämning runt och på arenan som omöjliggjorde vanlig kommunikation, och det var till sist en värme som mycket väntat sög musten ur många spelare.

Hellre en riktig genomkörare mot ett hemmalag som hade hedern, sitt fullsatta nationalstadion och, åtminstone under andra halvlek, sin kejsare att spela för, än en vänskapsmatch utan tacklingar.

Naturligtvis ingen 100-procentig sanning men något av nerven i en match kan man ändå mäta i antalet gula kort.

Alltså: 1-0 till Sverige mot Paraguay förra veckan, nu 3-2 till Japan.

Ute på plan var japanerna hela tiden bättre med sina skarvningar och sina överhoppningar, men några egentliga farligheter blev det ändå aldrig.

Tennsoldaten Lucic ser vilsen ut

Det svenska försvarsstålet bet ifrån sig bra, ett klart överbetyg till den svenska defensiven - trots självmålet, trots att tennsoldaten Lucic ständigt ser vilsen ut, trots att Mellberg i första halvlek inte vågade gå ut mot Hattori på kanten och trots att han i andra halvlek först av Ono och sedan av Santos fick spela till hörna gång på gång.

Patrik Andersson? Ännu inte helt ikapp, men han kommer med stormsteg.

Målet en delikatess

Det svenska målet var riktigt snyggt och ett av få anfall som kom genom en brytning (Patrik Andersson) och en snabb omställning: Henrik Larsson till Fredrik Ljungberg till Marcus Allbäck till Henke till Mackan - mål!

Mycket snyggt.

Baklängesmålet är inte lika snyggt. Tre svenskar inblandade: Johan Mjällby som sparkar bollen i mål, Magnus Hedman som är ute och "hänger tvätt" utan att hitta linan, och Patrik Andersson som går upp för att nicka undan inlägget från den före detta brassen men sen i vintras japanske medborgaren Alessandro Dos Santos.

Men Patrik, 185 lång, når inte bollen i duell med Hidetoshi Nakata, 175 kort men i luften högre den här gången.

På så sätt ställer Patrik i första hand Hedman, i andra hand Mjällby.

Så skulden till målet är i första hand Bjärreds, i andra hand Hedmans och först i tredje hand den stackars målskytten Mjällbys.