”Jag har kanske varit lite osvensk”

Sportbladets Simon Bank möter landslagets siste utpost – Magnus Hedman

FOTBOLL

MIYAZAKI

Japan är ganska nära, om man jämför.

Om du har gjort resan från enkla förhållanden i en Stockholmsförort, om du har kämpat och slagits och fått smällar och fallit och rest dig och nått högst upp?

Som Magnus Hedman.

Sveriges nummer ett.

– Mina barn ska inte få ett liv som är en dans på rosor. Jag vill att de ska få samma mentalitet som jag har fått, säger han till Sportbladet.

Magnus Hedman är Sveriges kanske mest givne spelare.
Foto: Magnus Wennman
Magnus Hedman är Sveriges kanske mest givne spelare.

Den 13 september 2000:

Världen och Cirkus i Stockholm ligger för Magnus Hedmans fötter. Han står med Guldbollen i sin hand, och håller sitt tacktal inför den festklädda publiken. Han tackar sin familj och sina föräldrar för allt som hänt honom, och pekar mot Magdalena som är på plats i salongen.

Just då har inte Magnus Hedman en aning om att de närmaste 18 månaderna ska innebära en förnedrande tillvaro på fotbollens bakgård i England, på arenor som Turf Moor, Millmoor och Blundell Park. Just då är Magnus Hedman kung i sitt eget rike.

Innan han kliver av scenen pekar han en gång till – mot en solbränd herre som sitter mitt i salongen tillsammans med sin italienska flickvän – och säger:

– Om du tar England till VM och nu får möta oss där; håll i hatten, Svennis. Då blir det åka av?

Publiken skrattar åt skämtet och applåderar. Sven-Göran Eriksson vinkar glatt tillbaka.

20 månader och två veckor senare:

Zlatan Ibrahimovic skjuter in ett inlägg med pannan:

– Fan, vilken tur du har!

Anders Svensson får se en kanon räddas på mållinjen:

– Kom igen nu! Kan du inte bättre?

Vi står och tittar på en träning på en vacker gräsplan i Miyazaki, en lite småslö japansk semesterort. Mannen mellan stolparna har en ny frisyr, en ny miljö och en ny boll att ta hänsyn till, men han är precis som han alltid är. Och i ett sammanhang där en rödfärgad lugg är gränsen för tillåtet gräns-överskridande så är den där målvakten ett undantag att vara tacksam för.

Magnus Hedman pratar.

Det har han alltid gjort.

När busringarna på humorprogrammet Pippirull på Sveriges Radio sökte Hedman för att göra en intervju häromveckan, så slutade det med att intervjuaren själv fick ett mycket märkligt telefonsamtal.

Det är svårt att tänka sig att Henrik Larsson eller Patrik Andersson skulle lyfta luren och busringa en journalist. Hedman, däremot?

– Jag tyckte att de skulle ha det. Och han gick på det, i alla fall i början. Jag har ringt en massa här i laget också, den bäste var Mjällby. Han tog det verkligen på allvar: ”Hallå, du har fått fel nummer, det här är Johan Mjällby”?

Magnus Hedman ler brett.

– Jag gillar såna grejer.

År 2000 var Hedman Sveriges främste fotbollsspelare. Alla minns det, för när han skulle ta emot Guldbollen på Cirkus i Stockholm så varken stammade eller rodnade eller fegade han. Magnus Hedman såg publiken i ögonen, tog micken och höll ett riktigt långt tacktal, ett tal fullt av känslor och pretentioner och gester.

– Pinsamt, tyckte en del.

– Lysande, tyckte andra.

Att det var helt unikt är däremot alla överens om. Ingen annan spelare i landslaget hade kommit på tanken att göra likadant. Kanske är det därför Magnus Hedman är målvakt, kanske är det därför han syns, kanske är det därför han har lyckats i sitt liv.

Magnus Hedman pratar.

Så enkelt är det.

När träningen är över lyssnar jag på honom.

– Det måste vara jävligt tråkigt att vara sportjournalist, ni vet ju vad ni får för svar innan de kommer. Det är lite det jag försöker gå ifrån, jag försöker vara lite öppen utan att bli för spontan, säger han.

Att idrottsmän är vandrande klyschor har blivit en egen klyscha, det ställs inte längre några krav på att idrottsmännen ska säga något – det räcker att de pratar. Hedman tänker inte så.

– Jag har alltid sett pressen som en del av mitt jobb. Sedan jag var liten har jag sagt att ”jag ska bli proffs, jag ska bli proffs, jag ska bli proffs” – och hur blir livet då? Jo, man spelar bara fotboll och umgås med media och sponsorer. Jag såg till att vara förberedd på det.

Men ibland får du ta stryk för det?

– Jag gör misstag som alla andra, och jag får ta skit för det. Det är bara att hålla upp sin hand och säga ”jag skulle tagit den” – vi är ju inte mer än människor. Får man då skit i pressen, får ett plus eller vad det är – då får man ta det. Det är vad det handlar om.

– Många spelare blir förbannade och tycker att journalisten är en idiot, vissa har den här muren runt sig. De gör inga misstag, men jag tror aldrig att man når sin hundraprocentiga kapacitet om man inte erkänner sina misstag för sig själv.

När Magnus Hedman slog igenom som ung supertalang fick han snabbt ett namn om sig att vara stor i orden, en kaxig kille med världen framför sig och sitt eget psyke mot sig. Folk frågade vad han tyckte, Magnus svarade. Ärligheten slog tillbaka när resultaten inte följde med i ordens tempo.

–  Jag vet inte om jag var så jäkla kaxig egentligen. Jag har alltid varit en öppen person, bara, säger han. Jag fick gå den hårda skolan, jag var öppen och blev direkt stämplad som kaxig.

Sedan tog du steg i utvecklingen, du blev uttagen som tredjemålvakt i VM-truppen 1994 och alla sa att ”nu har Magnus Hedman vuxit”. Har du vuxit mer nu?

– Klart jag gjort. Jag har blivit familjefar och åtta år är en lång tid. Det är mycket som har hänt, och jag har varit med länge i landslaget.

Om du fick chansen att säga något till den 18-årige Magnus Hedman, vad skulle det vara?

– Jag skulle säga ”Go for it”?

– Hade jag valt en annan väg att gå hade jag inte varit mig själv, och då hade jag inte suttit här i dag. Alla har sitt sätt att vara, jag har kanske varit lite osvensk i mitt sätt. Det spåddes tidigt att jag skulle bli näste landslagsmålvakt och det satte stor press på mig, men jag har alltid varit väldigt målmedveten.

– Så, helt klart: Go for it. Kör, grabben.

Förmodligen var han tvungen att odla den där viljan, den där tuffheten för att ta sig hela vägen fram. Magnus Hedman växte upp som skilsmässounge i Stockholmsförorten Vårby gård, och hade inte allt gratis. Nu lever han ett högprofilerat och rikt liv tillsammans med sin hustru, sångerskan/fotomodellen Magdalena, med flicknamnet Graaf.

Från Vårby Gård till Northampton.

Klassresan är fullbordad.

Tänker du på den bakgrunden när du uppfostrar dina barn?

– Ja. Mina föräldrar tog ju oerhört väl hand om mig. De skildes när jag var fyra, men de höll alltid sams inför mig. De har en stor del i att jag är här. Jag försöker uppfostra mina barn så att de ska veta vad som krävs för att få saker. De kommer inte att ha någon dans på rosor, för jag vill att de ska få samma mentalitet som jag fått.

– Det finns så jäkla många ”rikemansbarn” som går ut på krogen, får sina lägenheter och sina bilar, men aldrig inser hur verkligheten ser ut. Jag vill att mina barn ska jobba sig upp och kämpa, att de ska förstå hur samhället fungerar. Jag tror att man blir en bättre, mer verklighetsförankrad människa då.

Hur hade du det själv när du var liten?

– Jag hade inget överflöd av pengar. Man fick sina hockeyskridskor, och sedan gällde det att ta hand om dem. Lancelot (Magnus yngste) är ju för liten för att förstå, men Isak (Lancelots halvstorebror) har börjat förstå det där. Han har en plan, en lista över vissa grejer han ska göra. Han städar sitt rum och så får han ett kryss på listan. Han får lära sig.

Guldbollengalan i november för två år sedan var kröningen av en fantastisk tid i Magnus Hedmans liv. Han hade vuxit ut till en världsmålvakt, och gränsen verkade gå någonstans i nivå med himlen.

Skulle det bli Italien? Spanien? Eller en av de engelska storklubbarna?

Det skulle bli Coventry.

Division I.

Ingenting.

– Jag har haft tunga 1,5 år efter Guldbollen. Det hände mycket negativt, och året efter spelade jag i division I.

Magnus Hedman drar in luft i lungorna, som för att ta sats. Sedan hoppar han:

– Nu är det dags för mig att ta steget tillbaka ut på den stora scenen. När jag gör det kommer jag att uppskatta det mer, för jag har sett baksidan. Då ska jag ta folk med storm, jag ska bli ett namn som folk kommer att se och tänka: En jäkligt bra målvakt.

Vad är nästa steg?

– Jag har sagt att målet är att vara med och kriga i Champions League inom två år. Då är jag 31, det är absolut ingen omöjlighet.

Magnus Hedman har både karta och kompass i handen, han har definitivt kapacitet för att bli en av världens riktigt stora målvakter. Det gäller bara att visa det också.

Och det finns ingen bättre chans än VM.

– För mig är det här extra stort, med tanke på hur resten av säsongen varit. Det viktigaste nu, så här före, är att få göra de där idioträddningarna på träning. Då lyfter du. Det är då du kan utföra storverk som fotbollsspelare även i match, säger han.

Det är mindre än en vecka kvar nu. Hur känns det inför VM?

– Vi är ruggigt tända och laddade. I EM senast löpte vi aldrig linan ut, vi tog inte chansen. Det är ett bra sätt att förklara det: det gäller att löpa linan ut. Om vi förlorar på grund av att vi inte gjort en hundraprocentig arbetsinsats, då känns det bara hemskt.

Hedmans uppladdning har varit perfekt, så när som på ett halvdant ingripande som gav baklängesmål i en träningsmatch mot Japan. Han har alla skäl att se fram emot VM-premiären på söndag.

Det gör han också.

Det märks på träningarna, det märks på samlingarna, och det märks när han avbryter nästa fråga:

– Berätta om England!

En kort genomgång om Svennis försök med 4–3–3, Emile Heskeys tänkta position och David Beckhams skadade fot följer, sedan är Magnus nöjd. Han vill inte lämna något åt slumpen den här gången. Det är därför han har ägnat timmar åt att specialstudera videoband med Beckhams frisparkar, och det är därför han såg till att få träna med de speciella VM-bollarna under de sista tre veckorna i Coventry.

Gianluigi Buffon (Italiens målvakt) säger att bollarna är ”galna” och Beckham säger att han älskar dem. Är de så hemska?

– Det går att få på riktiga piller med dem, och de kan sjunka väldigt snabbt i luften. Jag skulle inte säga att de är galna, men de är absolut snabbare.

Magnus Hedman måste vara precis lika snabb.

På söndag möter Sverige Sven-Göran Erikssons England i en match som betyder allt och lite till.

För en målvakt som aldrig varit rädd för att prata är det den stora chansen att ta sig tillbaka.

Magnus Hedman vill glänsa på den stora scenen igen.

Avspark 11.30.

Håll i hatten.

Debuterade i landslaget mot Rumänien 1997

Sportbladet möter inför VM de största svenska landslagsstjärnorna. 23 maj kunde du läsa om Henrik Larsson, 25 maj om Fredrik Ljungberg. I dag porträtterar Simon Bank (lilla bilden) muren och den siste utposten i Blågult – Magnus Hedman. Han talar om sin tunga tid i division I, busringningar och sin påstådda kaxighet.