Den svarta pärlan

VM i fotboll – dags för ett nytt kapitel i sagan om Marcel Desailly

FOTBOLL

SEOUL

Den svarte prinsen i de rikas värld. Så presenterar sig Marcel Desailly, den franske lagkaptenen.

Han har nyligen publicerat en bok om sitt liv. ”Kapten”, heter den. Boken skulle kunna kallas en saga. En berättelse som Oliver Twist eller Annie. Desaillys saga handlar om sonen till en ensamstående svart kvinna, Elizabeth, och hennes fyra barn som adopterades av en vit fransman.

Mannen hette Marcel Desailly. Han ville att Elizabeths yngste son skulle få samma namn.

OMBYTLIG Marcel Desailly (som tacklar) fick sitt namn av sin vite adoptivfar, den franske konsuln i Ghana på 1960-talet.
OMBYTLIG Marcel Desailly (som tacklar) fick sitt namn av sin vite adoptivfar, den franske konsuln i Ghana på 1960-talet.

Desaillys bok kan också läsas som en vacker kärleksförklaring till hans mamma. Hon växte upp i Accra, i de fattigaste kvarteren. Gifte sig ung, fick två barn men bröt upp från äktenskapet. Hon uthärdade inte att hennes man höll sig med flera hustrur.

Elizabeth försörjde sig som kassörska på ett varuhus. Fick ännu ett barn, Seth hette han, med en arbetskamrat. Hennes och barnens liv förvandlades från den stund hon mötte den franske konsuln i Ghana. En äldre man, född 1899 och med militära erfarenheter både från första världskriget och som motståndsman under naziockupationen av Frankrike. Förhållandet tycktes tyna bort när konsuln pensionerades och for hem till Frankrike. Elisabeth flydde in i en relation med en arkitekt. De fick en son som döptes till Odenkey. Födelsedatum: den 7 september l968.

Kravet – att pojken byter namn

Några år senare återvände den vite mannen från Frankrike. Le Monsieur, herrn, kallades han av Elizabeth. Monsieur erbjöd sig att ta med sig Elizabeth och Odenkey till Frankrike. Han ställde bara ett enda krav. Odenkey skulle byta namn och identitet.

Han skulle få samma namn som Monsieur, nämligen Marcel Desailly. Odenkey förvandlades till den svarte prinsen Marcel som växte upp i den sidenfrasande franska ambassadmiljön.

När han fyllde fyra flyttade han med Monsieur och mamma till Nantes på den franska västkusten. Mamman, berättar Desailly, kunde inte ett ord franska och fick aldrig några vänner i det nya landet. Hon arbetade som städerska mot en timlön på sju kronor.

Den svarte prinsen levde lång från mammans villkor. Han sattes i privatskola, togs om hand av sin bästa kompis föräldrar, en välbeställd vit läkarfamilj. For på badsemestrar med dem, blev en del av det borgerliga Nantes.

– Jag har inga erfarenheter av det hårda förortslivet. Jag representerar ingen hip hop-generation eller rapkultur. Jag är en del av det välbeställda, borgerliga Frankrike, skriver Desailly.

Han var halvdålig i skolan och följde till slut mammans råd att satsa på idrott. Det kunde ha blivit simning, men han tålde inte klorvatten. En period lutade det åt tennis, Björn Borg var den store idolen. Halvbrodern Seth förde in honom i fotbollsvärlden.

Under många år visste Desailly inte ens om Seths existens. Mamman hade aldrig berättat att han hade tre halvsyskon. Hon hade inte ens talat om att Monsieur inte var hans biologiske far.

Ett ögonblick under Desaillys uppväxt hade han tvivlat och frågat Monsieur hur det kunde komma sig att de hade olika hudfärg: ”Vad spelar hudfärd för roll, du kan väl se att ditt skinn är ljusare än din mammas. Alltså är du min son”, svarade den gamle mannen.

Såg Monsieur som sin far

Desailly träffade sin biologiske far i Ghana men höll alltid fast vid att Monsieur var hans verklige pappa: Den svarte prinsen och den gamle vite mannen.

Halvbrodern Seth var stjärna i Nantes förstadivisionslag, Marcel skulle följa efter. Placeringssäker, stark och orädd, sa hans pojklagstränare. Han avancerade till pojklandslaget tilsammans med sin bäste vän Didier Deschamps, med tiden landslagskapten. Två decennier efter deras första möte lämnade Deschamps över kaptensbindeln till sin evige kompis.

Efter en pojklandskamp mot Italien tog Deschamps sin vän åt sidan, bad honom sätta sig ner. Budskapet var kort och brutalt: Seth har omkommit i en bilolycka.

Samma död hade drabbat tidigare Deschamps bror.

Sorgen förvandlade Desailly till ett slags löfte, han skulle fullborda halvbroderns fotbollsdrömmar.

Fem år efter Seths död hade Desailly hunnit bli Europacupmästare för Olympique Marseille och debutera i landslaget. Det var i 1–1-matchen på Råsunda. Samma år köptes han över till Milans mästarlag och vann nya mästerskap. Han blev, som karikatyrspråket säger, ”klippan” och ”den mänskliga vågbrytaren” i den den stora franska fotbollsgeneration som vunnit både VM och EM.

Det är fotboll – bara fotboll

Desailly, besatt av fotboll och av de riktigt stora, pressande matcherna, är ständigt upptagen av sina dubbla identiteter. Fotbollen är för honom också plågsamt begränsande. Tiden räcker inte till för familjen eller att orientera sig om världen utanför träningsanläggningar och matcharenor.

– Vi vet ingenting om den sociala verkligheten. Vi tvingas bara lämna tomma, banala svar på journalisternas frågor om politik och samhälle. Vad ska vi göra? Vi vet ju ingenting?

Han ser sina väldiga inkomster som en trygghet inför den framtid han alltid lärt sig oroa sig för. Men känner samtidigt distansen till dem som blev kvar i Ghanas fattigare kvarter:”De tvättar bilar, putsar skor eller tigger.”

Han är tacksam för den borgerliga uppfostran Monsieur gav honom, men ser också hur den växer som en mur mot invandrarungdomarna i de franska förorterna.

– Jag kan inte tala med dem. Jag plågas av deras grova språk och våld. De väljer aldrig mig som idol. De föredrar Zidane från Marseilles fattiga kvarter eller Anelka, den ständige rebellen.

Hånad av Hristo Stoichkov

I Desaillys välbeställda Nantes-kvarter fanns ingen rasism, i varje fall uttalades den inte. Bara två gånger i sitt liv har han hånats. En gång under skoltiden och en gång på fotbollsplan. Den bulgariske storstjärnan Stoichkov kallade honom en svart skit.

Anelka skulle ha klippt till direkt. Desailly analyserar lugnt rasisttillmälena och finner dem intressanta

– Stoichkov påminde mig om mina två tillhörigheter, att jag också har afrikanska rötter.

Desaillys saga handlar i första hand om detta mänskliga drama, att ha två identiteter, två tillhörigheter, två lojaliteter. Så tydligt förkroppligade av den fattiga svarta mamman och den välbeställde, äldre vite pappan.

Han reagerar som en rasande fransk nationalist när algeriska/franska ungdomar visslar ut franska nationalsången vid landskampen mellan Frankrike och Algeriet.

– De förstörde allt vi byggde upp under VM. Tron på ett mångkulturellt Frankrike, på black-blanc-beur. De spelar Le Pens motbjudande spel.

Samtidigt berättar han varmt och inkännande om Afrika. Om sin stora släkt(2000 personer) och om hyllningarna han mötte i Ghana efter VM-segern.

Desailly vill återvända till Ghana, till sitt andra liv som Odenkey. Projekten börjar bli alltmer konkreta: Pengar till skolor, till nya bostäder, till fotbollen.

Han berättar om sitt möte med Nelson Mandela:

– Den människa jag beundrar mest av alla.

Kanske påminde Mandela, den gamle vise mannen, honom om Monsieur. Den man som gav Desailly sitt eget namn och ett helt nytt liv.

Olle Svenning