Stefan Rehns ben är väldigt speciella

FOTBOLL

Första gången jag skrev om Stefan Rehn måste varit för nästan hundra år sen.

Det var nåt om att jag gillade hans näsa.

Och så var det nåt om att han han skulle lämna Djurgården när de åkte ur allsvenskan.

Jag fick bara delvis rätt.

Han lämnade Djurgården, det var på 80-talet, men han gick inte till Hammarby som jag spådde utan han tackade nej i sista stund för det dök upp ett anbud från den tidens Djurgården som hette IFK Göteborg om ni minns dem, kids.

Det gick åt helvete för Djurgården och Hammarby.

Men Blåvitt fortsatte dominera. Rehn dominerade. Rehn hade näsa för bra klubbyten.

Jag vet inte om det var Blåvitts, Djurgårdens eller AIK:s klack som uppfann ramsan Stefan Rehn har rakade ben. Den gillade jag också. Den kunde uppfattas både som en hyllning och en hånfullhet. Stefan Rehns ben v a r speciella. Stefan Rehns ben dominerade. De gick inte att bortse från. Om de var rakade så kunde det lika gärna stå för de där märkliga djupledspassningarna han slog. Alla forwards såg ut som Johnny Bråttom när Rehn fick bollen.

Loj och ointresserad

Nu är han hemma igen och vi som såg honom förra våren kan ju egentligen undra hur det kunde sluta så här.

Då var han loj och ointresserad. Vad ett tränat öga kunde se. Men kanske hade vi fel. Kanske var det hans sätt att dominera. Sen dess har han varit den som varit fältherren. Och det var väl strängt taget bara den där domaren som såg en offside och en nertryckt Sundsvallsspelare förra året som sköt upp guldfirandet till i år.

Och med lärjungen och lärlingen Källströms inträde blev mittfältet komplett. Särskilt när den allt bollkärare Abgar Barsom försvann.

Nästa år finns inte de där rehnska lyftningarna på tre meter över en förvånad motståndare längre.

Inte de där rakade benen.

Men näsan finns kvar. Fotbollens vaknaste näsa. Som en figur ur en Mati Lepp-bok. En Billy, en Viggo, en Spinkis. En liten trubbig näsa som alltid vill ha uppmärksamhet.

Det är fotbollens storhet att det är en av de mest hånade – Lucky Losern Långås – som avgör och räddar Blåvitt. Det hade bara kunnat överträffas av att Marino Rahmberg gjort målet.

Med samma logik blir det väl Christer Mattiasson som spelar guldet till Djurgården.

Anders Grönhagen coachar ett Elfsborg som inte har nåt att spela för mot Djurgården, laget i hans hjärta, i en av lördagens ödesmatcher. Pallar han för det... eller gör han en AIK?

Conny Karlsson coachar ett avsågat Kalmar mot IFK Göteborg, laget i hans hjärta, i en av lördagens ödesmatcher. Pallar han för det eller gör han en AIK...?

Förstår mig inte riktigt på Tom Prahls snack om att man måste släppa in betydligt färre mål för att ha en guldchans.

Seriens rätt överlägset bästa försvar i år är ju Halmstads och Elfsborgs.

Det har de inte haft mycket glädje av. Kanske är det snarare så att deras tränare varit för rädda. Satsat för mycket bakåt.

Kanske har Prahl fel.

Fega pojkar får sällan kyssa stora pokaler.

Anders Frisk dömer Djurgården på lördag. Intressant returmöte...

Förstår mig inte heller på varför Sören Åkeby egentligen satt i Fotbollskväll i måndags. Han hade ju verkligen inget att säga.

Eller ville inte.

”Vi har ju ingenting att förlora...”, sa han om läget inför den sista matchen. Nä, det är ju ”bara” ett SM-guld, äran, en Champions Leauge-biljett, Lennarts pokal osv osv... Rena Floskeltoppen, mejlar Dan Fransson

Mejl från Örjan Bohl:

Tjena! Tycker du glömde en nominering i din annars eminenta ”Fotbollsgala”. Vänligaste mittbacksparet: Jonas Stark och Max von Schlebrügge, bjuder på minst ett mål i baken varje match...

Veckans 11:a