Trollkarlen Fredrik i Arsenal och målsprutan Hanna i Umeå - två svenska världsspelare i två världslag

FOTBOLL

Utan fantasin står sig fotbollen slätt.

Därför år 2002 en dubbel Ljungberg:

" Diamantbollen till Hanna, Umeå IK.

" Guldbollen till Fredrik, Arsenal FC.

Hanna - en fotbollens historielärare som fick en ny generation att lära sig namnet Svarte-Filip Johansson, Blåvitt-centern som redan 1924-25 sköt 39 mål.

Fredrik - en trollkarl med bollens magi som på nästan egen hand sköt ett klassiskt lag till dubbla titlar.

Två svenska världsspelare i två världslag, ty i damfotbollen står sig Umeå IK lika bra som Arsenal FC bland grabbarna.

Hon Ljungberg var utan konkurrens.

Han Ljungberg hade att matcha inte bara VM:s succéman Anders Svensson utan också Celtic-duon Johan Mjällby - Henrik Larsson som var de två enda svenskar som nominerades till den grupp av spelare varur sedan VM:s All Star team skulle plockas.

Fjärde englandsproffset

Fredrik Ljungberg spelade hälften av Sveriges VM-matcher i Japan, var märkbart sliten - höften/ljumsken - både mot England och Nigeria men valde själv att inte byta.

Han var med om den enda VM-segern, 2-1 mot Nigeria, då han också spelade fram Henrik Larsson till ena målet. Han var däremot inte med om enda VM-förlusten, 1-2 mot Senegal.

Lite klubbkuriosa om årets vinnare:

" Den andre Guldbollen-vinnaren med Halmstad BK-anknytning efter Peter Larsson (1987) som hade Örjans vall som hemmaplan i två säsonger 1982-83 på vägen från Hallby IF till IFK Göteborg - om vi nu inte ska räkna dit den nuvarande HBK-tränaren Jonas Thern (1989).

" Ett proffs för tjugonde gången (Stuttgarts Janne Olsson var först 1970).

" Ett engelskt proffs för fjärde gången (Anders Limpar, Arsenal 1991 - Stefan Schwarz, Sunderland 1999 - Magnus Hedman, Coventry 2000).

" Och alltså nu en Arsenal-spelare för andra gången.

Ur gömmorna plockar jag fram 1991 års Limpar-motivering och upptäcker att den juryn - jag hade då sällskap av Bengt Olsson och Stefan Thylin från Aftonbladet medan förbundets tre vise män var Lars-Åke Lagrell, Lars-Christer Olsson och Tommy Svensson - funderade i samma tankebanor som årets: "...för att han är en värdig representant för landslagets offensiva inställning. Han har visat prov på improvisation, skicklighet, kreativitet och målfarlighet. Anders har det senaste året utvecklats från talang till en internationell storspelare. Han har blivit engelsk ligamästare och gjort flera lysande insatser i landslaget."

Limpar likaväl som Ljungberg, två publikfavoriter på Highbury.

När Arsenal med Limpar vann ligan 1990-91 släppte målvakten, ett nyförvärv från Queens Park Rangers, bara in 18 mål i ligan och höll nollan i 29 av 50 tävlingsmatcher. Hans namn David Seaman.

När Arsenal med Ljungberg vann ligan 2001-02 släppte målvakterna in 36 mål.

Seaman åtta baklängesmål på 17 matcher - Richard Wright och Stuart Taylor tillsammans 28 på 21 matcher. David Seaman är alltså den bindande länken mellan Guldbollenvinnaren 2002 och Guldbollenvinnaren 1991.

En klokare spelare

Fredrik Ljungberg svarade för tolv av Arsenals 79 ligamål och gjorde mål i samtliga fem segermatcher under seriespurten i april månad (Charlton 3-0,

Tottenham 2-1, Ipswich 2-0, West Ham 2-0 och Bolton 2-0); mot West Ham till och med båda.

I Arsenal, ja... - invänder nu säkert någon.

Sant är att Fredrik på 35 landskamper bara gjort två mål.

Men han har spelat fram till desto fler, och Fredrik Ljungberg modell 2002 är en annan och klokare spelare än tidigare, så nog lär målen komma även i landslaget.

"Grymt bra försvarsspelare"

Dessutom har Vittsjös store lille son andra förtjänster.

- Precis som Stefan Rehn i Djurgården är Fredrik en grymt bra försvarsspelare, berättar Tommy Söderberg.

- Jag minns när vi slog Turkiet borta i EM-kvalet och hade gjort 2-1 på övertid. Då kom Fredrik rusande till bänken: "Jag kan spela back, Tommy!"...

Årets Guldbollen var den 57:e. För mig var det 23:e året som jurymedlem, därmed med bred marginal juryns verklige veteran.

I tre omgångar har jag suttit i juryn. Första gången redan 1968 (Björn Nordqvist) då Aftonbladet representerades av Bengt Ahlbom och den i lördags avlidne Bert Falk plus sportredaktionens yngste medlem. Knappast på grund av överlägsna fotbollskunskaper, förmodligen helt enkelt för att större delen av sportredaktionen befann sig i Mexico City för att bevaka OS.

Fotbollförbundets tremannalag den gången: ordföranden Tore G Brodd, förbundskaptenen Orvar Bergmark - och Eric Persson. Hövdingen alltså.

MFF-Eric lärde mig mycket. Både om livet och om fotboll. Om rättvisa och om socialt engagemang.

Också om en dryck som hette episkopal, en blandning av två sorters chartreuse och som under Hövdingens tid alltid dracks till kaffet på middagen efter jurysammanträdet, en sed som sen nåt år tillbaka tyvärr är avskaffad.

I dag höjer jag dock mitt glas med den gulgröna blandningen för en världsartist.

Skål och Grattis Freddie!

Fotnot: Vi har i dessa sammanhang redan tidigare upplevt en "dubbel". 1995 då det blev en dubbel Andersson: Diamantbollen till Malin, då i Älvsjö AIK - Guldbollen till Patrik, då i Borussia Mönchengladbach.