Så pinsamt, TV 4

Galan kändes omodern och gjorde mig deprimerad - tjejerna behandlas ju som idioter

FOTBOLL

Jag har just tittat på Fotbollsgalan och känner mig en smula deprimerad.

Sorgsen för att behöva se hur damfotbollsspelarna i Sverige behandlas som idioter.

Sorgsen för att stora duktiga rika spelare kom hem och höll tal så fattiga att inte ens deras mammor kan ha gillat dem.

Könskampen först:

Det kändes otroligt omodernt att damerna behandlas så ojämlikt att Mona Sahlin som satt i salongen borde rest sig och gått ut eller gjort en Olof Mellberg på Jan Scherman.

Ett livepris, ett bandat till damerna. Resten till gubbsen.

Så pinsamt. Det kändes som 50-tal. Det kändes orimligt. En seriös kanal som TV 4 kan inte behandla kvinnor som mindre värda. Det måste rimligtvis vara sista året galan ser ut så här. Kvinnor finns. Damfotbollen är värd massor.

Dessutom beter de sig mera värdigt i talarstolen än de utslätade killarna.

Att sen Hanna Ljungberg fick Diamantbollen var väl bra men var man tvungen att visa en film om henne som var en formlig göteborgspsykos av kassa vitsar. Skulle inte tro det.

Det var humor, Dif

Jo, några av killarna hade stil.

Djurgården vågade visa distans och humor. Backstreet Boys a la Småstjärnorna med Dorsin, Källström, Rehn, Elmander och Isaksson var kvällens höjdpunkt.

Dorsin hade dessutom en musikalisk kropp. Isaksson rörde sig som en packad tondöv bonntölp. Magnifikt.

Carl Bildt och Ingvar Carlsson visade att tajming sitter i pondusen. De var kvällens största komiker.

Fredrik Ljungberg hade kul klädsel.

Uppknäppt skjorta, clownslips och ett satans hårigt bröst. Det var som konstgräs. Maffigt. Klädseln såg nästan ut som ett självmål av Olof Mellberg.

Även Ljungbergs tacktal var som konstgräs. Totalt livlöst. Han tackade alla och ingen. Hade jag fått guldbollen hade jag i alla fall tackat min pojklagstränare i Älvsjö. Jag minns fortfarande hur han slutgiltigt...petade mig.

Hardy Nilsson och Stefan Liv var så förvirrade att det var charmigt.

Liv i kostym - första gången nånsin? - var det nån som fattade vad han sa?

Skulle inte tro det.

Usel playback, Hellström

Vilket kön klantskallarna hade som skötte telefonomröstningen om Årets mål vet jag inte. 20.57 byttes telefonnumren. Kul. 21.12 skulle vinnaren presenteras. Snacka om snabbröstning. Det ger ett litet nätt perspektiv på den något märkliga vinnaren. Ett vådaskott blev årets mål. Morsning.

Programledarna?

Tja, så där va.

När jag gjort såna här galor (två Grammisgalor och en tv-prisgala) har jag av taskiga recensenter jämförts med Gunnar Rehlin. Maud och Peppe var väl också åt det hållet. Mycket innantilläsning om man säger.

Resten av grabbarna sög.

Håkan Hellström gjorde den förmodligen sämsta play-backen i världshistorien.

The Ark var inte mycket bättre. De såg ut som de skulle somna mitt under låten, så uttråkade var de tydligen av sitt fejkande.

Minns nån Henkes tal?

Henke Larsson var som vanligt fullständigt avslappnad när han tackade världen för sitt pris. Nån som minns vad han sa. Skulle inte tro det. En titt på en repris visar att han sa... ingenting.

Kirsten Belin och Anna Lindberg var kul. Att se Belin driva med Anna för att hon har morsan som tränare var ju strålande. Belin visade att hon njuter av att prata och framträda. Där finns ett ämne till programledare.

Vardagen en belöning

Bäst var Babben Larsson. Där fanns kvällens enda riktigt magnifika leverantör av repliker. Dags för henne att ta över galan nästa år.

En enda minnesvärd tanke uttalades under de två timmarna.

En sak som man kommer att minnas och grubbla över.

Det var när Tommy Söderberg sa att det är vardagen som är belöningen för en tränare.

Resten har jag redan glömt.

Tacktalen - ingenting att minnas

Lasse Anrell