De satt inför ett helt folk - nakna i dolda kameran

FOTBOLL

De är vana vid att mobben skrattar sig hes åt deras overaller - men frågan är om inte förbundskaptenerna föredrar det framför det här.

I ett buggat ögonblick blev ett förlorat VM obarmhärtigt genomlyst.

Stackars Tommy, stackars Lars.

I går satt de där, inför ett helt folk. Nakna.

Att vara förbundskapten i fotboll är ett av Sveriges mest påpassade jobb, att vara förbundskapten under ett fotbolls-VM är värre. Allt de gör, allt de inte gör och allt de tänker göra kritiseras in i minsta detalj. För att travestera en favoritpoet:

- Ibland blir jag ledsen, för de har det ju så jävla tufft.

Men även i det supermediala samhället finns det döda vinklar - rum dit journalister och mikrofoner inte når. Hotellrummets enskildhet. Omklädningsrummets slutna broderskap. Och avbytarbänken?

Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck trodde nog det, men i TV-sporten i går rätades det där frågetecknet ut till ett retfullt utropstecken.

Smile, boys - you"re on candid camera!

Avbytarbänkens abolition bröts, med exakt ironi kom buggningen från en arena som heter "Big Eye Stadium".

Ett unikt avklätt ögonblick

Det behövdes inte mer än korta sekvenser från det stora ögat för att vi skulle få insyn i hur ett avgörande beslut fattades under Sveriges VM-äventyr. Vi såg resonemanget, vi såg hur landslagsledningens beslutsprocess ser ut, avklädd och direkt.

- Ska vi ligga kvar tycker du Tommy? frågade Lasse.

- Jag känner i alla fall, för vi kommer ju att knäcka en spelare, sa Tommy.

- Då gör vi så, sa Lasse.

Jag satt på Big Eye Stadium och såg förlusten mot Senegal, och jag ska erkänna att det var först efteråt som jag insåg hur tungt det felbeslut var som valde den första tanken före den andra. Det var först efteråt som jag insåg hur stor skillnaden var mellan den sympatiske men formlöse Marcus Allbäck och de andra alternativen; en Andreas Andersson eller - framför allt - en världsspelare in spe som Zlatan Ibrahimovic.

Andreas byttes in efter 65 minuter, Zlatan efter 76. Bytet hade kunnat komma redan i paus.

De fattade fel beslut

Det handlade om att hålla i bollen, att få upp laget. Taktikern Lagerbäck funderade på att byta den osynlige Allbäck mot en synlig spelare, psykologen/humanisten/lagbyggaren Söderberg la handen mot sitt hjärta och sa:

- Vi kommer ju att knäcka en spelare. (") Ibland blir jag ledsen för han har det ju så jävla tufft.

Just den hållningen förklarar varför Sverige har ett landslag med en sammanhållning i världsklass. Möjligen förklarar det också varför Sverige åkte ur fotbolls-VM mot Senegal. Tanken om "Gruppen" mötte det taktiska resultattänkandet.

Och vann.

Dagen efter förlusten träffade jag förbundskaptenerna på Intercontinental, ett överdådigt lyxhotell i Tokyo Bay. Mellan raderna skymtade ett stort "om inte" - och även om de aldrig kommer att erkänna det inbillar jag mig att det till stor del handlade om en satsning som aldrig blev av, kanske också om ett byte som aldrig blev gjort.

Jag försvarar landslagsledningens kombination av en lagbyggare och en taktiker, de flesta moderna ledarskap når framgång genom att lyckas med de delarna. Men i tv-bilderna blev prioritetsordningen tydlig. I ett pressat ögonblick fattades fel beslut inför mikrofonerna.

Bilderna från bänken är ett halvår gamla, men frågan de väcker är lika brännande aktuell nu som då:

Hur ska Sveriges landslag ledas?

Det moraliska i att bugga avbytarbänken kan förstås diskuteras. När formerna är så diffusa som de uppenbarligen varit nu känns det som ett extremt fult övergrepp. Däremot är det en journalistisk självklarhet att Svt ska sända bilderna.

Jag anar att förbundskaptenerna kommer att få minst lika mycket skit för bilderna som visar deras frenetiska pärmbläddrande under Argentina-matchen. Bara opportunistiska mobbare - i media och utanför - plockar billiga poänger på att landslagsledningen vill påminna spelarna om deras positioner vid fasta situationer. Väldigt många internationella tränare gör exakt likadant.