Är det nu man bör skaka som en hund? Det kan ni fetglömma

FOTBOLL

Så Lars-Åke har kallat till samling.

Spelare, förbundsfolk och andra - kanske tjocka släkten också med faster Gudrun i spetsen - ställer sig bakom Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck.

Är det alltså nu man bör skaka som en kinesisk nakenhund?

Det kan ni fetglömma.

Ett öppet brev av den typ som landshövding Lagrell gått ut med betyder INGENTING.

Inte ett smack.

Det var väl självklart att Lars-Åke skulle uttala sitt stöd för förbundskaptenerna efter den omtalade och omskrivna VM-årskrönikan i tv i går.

Vad skulle han annars gjort?

Idiotförklarat sig själv?

Är det inte han som i högsta grad ligger bakom beslutet att ha två förbundskaptener vid namn Söderberg och Lagerbäck?

Är det inte han som är chef i tomteverkstan?

Är det inte han som bestämt att Lars och Tommy ska fortsätta leda vårt fotbollslandslag tills månen blir blå och gräset grönt på Råsunda?

Det är lika givet att han fått landslagsspelarna att ställa sig bakom brevet. Hur skulle det annars se ut?

Tror ni en Olof Mellberg eller Anders Svensson offentligt går ut och säger:

- Joo, jag tycker nog också att tränarna är ena märkliga jeppar.

Det kommer aldrig att ske.

Till själva saken, dock:

I min krönika i går skrev jag att jag egentligen struntar i debatten om avlyssningens lämplighet.

Det finns ett mönster

Ändå handlar merparten av den groteska mejlskörd som jag inhystat om just detta, om det är rätt eller fel att avlyssna en tränarbänk.

Det får problemet får nån annan avhandla. Jag blev bara serverad ett stycke intressant livesnack direkt från bänken, jag gillade det, men valde först och främst att analysera vad som sades.

I orden såg jag ett mönster. Ett mönster av tveksamhet och velighet som jag tyckt mig se hos Lars och Tommy ända sedan de tillträdde. Ett mönster som visar att de blandar in tankar, känslor, gamla meriter, personliga vänskapsförhållanden, förutfattade meningar och ungdomsgårdstänkande i den kalla, resultatinriktade verksamhet som kallas landslagsfotboll.

Det handlar alltså inte bara om VM i somras.

Ingen kan ta ifrån Söderberg och Lagerbäck äran av att ha vunnit Dödens Grupp. Det var ett enastående resultat av det lilla fotbollslandet Sverige.

Men är det inte direkt vansinnigt att låta sig nöjas med det, blunda för misstagen och tänka så här:

Hur långt hade vi gått med en tuffare, bättre coachning?

Kommer Sverige, med den drömlottning laget hade efter gruppspelet, att få en bättre chans på hundra år göra om bragden från 1994?

I ishockeyn hade ingen brytt sig

Varför ska vi inte kritisera och belysa bristerna hos ledarna för det svenska fotbollslandslaget, likaväl som vi berömmer dem när de så förtjänar?

Det är, som jag ser det, förbannat typiskt för Kung Fotboll i Sverige.

I vilket annat land som helst hade Lars-Tommy fått kicken redan efter EM-slutspelet i Belgien/Holland.

Och hade de varit förbundskaptener i ishockeyn - som har betydligt högre i tak - hade ingen brytt sig om jag så spottat snus i nacken på dem.

Många, många mejl i min låda säger:

"Tänk om du själv skulle bli avlyssnad på jobbet? Hur fan skulle du gilla det?"

No problems. Kom igen, bara.

VM-krönikan var urvattnad

På Sportbladet sitter vi inte och tänker ut djävulska planer på hur vi ska avsätta förbundskaptener. Däremot håller vi oss med lyxen att göra många olika röster hörda. Min åsikt behöver inte nödvändigtvis delas av alla mina kollegor. Som vi ser det är det bra för debatten, och "debatten för idrotten framåt", som Tommy Söderberg säger.

När det gäller tv-krönikan för övrigt (det ska bli spännande att se hur många som såg den) håller jag dock med flera mejlare som anser att den var mycket tunn och urvattnad. Utan avlyssningen av Lars-Tommy hade den varit rent skräp.

Peter Wennman