Helt rätt, Bjärred - hoppas du får ett lyckligt slut i Barca

FOTBOLL

Konkurrensen är stenhård, men det här är verkligen den dummaste sportkliché jag känner till:

Man ska sluta på topp.

Det ska man inte alls.

Man ska sluta när det känns rätt - och nu säger en av våra största att han är där.

Tack för allt, Patrik Andersson.

Hoppas du får ett lyckligt slut.

Den 19 maj 2001. Jag har aldrig hört Patrik Andersson vara så lycklig.

- Allt bara brast för mig, sa han.

Det är inte så ofta det händer, inte så ofta det brister. Kapten Andersson är en spelare som mer än någon annan svensk utstrålar kontroll, men just den dagen hade han skrivit sitt eget kapitel i tysk fotbollshistoria med ett osannolikt övertidsmål som gjorde Bayern München till mästare. Kapten Andersson sa, att det enda som kunde jämföras med den känslan var "att bli pappa".

Logiskt beslut

Nu ska Pappa Andersson ta över.

Det känns logiskt.

Kapten Andersson har, precis som en Henrik Larsson, kommit till ett skede i livet där han har svårt att motivera en prioritering där jobbet får stjäla plats från familjen. De senaste åren har Patrik flera gånger pratat om att karriären lär ta slut när kontraktet med Barcelona är utspelat, men i Johanna Garås intervju är han ovanligt tydlig.

Det blir ett år till.

Det blir inget MFF.

Det blir inget Sverige alls, inte på fotbollsplanen.

Jag har aldrig förstått mig på dem som sätter sig till doms över andras val, inte när det handlar om val som motiveras utifrån den egna lusten. Om Patrik Andersson hade haft lust att göra en Glenn Hysén - att åka hem, spela lite i Gais och sedan nicka undan bollar i division IV tills någon slog honom i nacken och rullade ut honom från backlinjen - så hade det naturligtvis varit mer än okej.

Ingen lust - sluta

Spelare har inte ett dyft av ansvar för den bild som egoistiska supportrar eller journalister vill bära med sig in i evigheten.

Man ska inte sluta när man är på topp. Man ska sluta när lusten inte är det längre.

Och Patrik Andersson i division IV?

Nä, jag tror inte det.

Han har helt enkelt aldrig varit typen som spelar fotboll för den fantastiska känslan att sitta i ett omklädningsrum och snacka bollar, bilar och brudar.

Patrik Andersson är ett superproffs, en perfektionist, en vinnare. Och han har en meritlista som bevisar det.

Stannar på toppen

Om han nu väljer att dra sig tillbaka nästa sommar gör han det med ett EM-brons, ett VM-brons, en Champions League-titel, två Bundesligatitlar och två upplagor av Guldbollen. Det är ett facit som byggts på andra talanger än de estetiska - Patrik Andersson är en klok ledare, ingen lirare.

Och den där klokskapen är han inte färdig med än.

Om det blir som klubbledare, förbundskraft eller tränare har jag inte en aning om, men den pensionerade Kapten Andersson kommer definitivt att hitta sin plats i toppfotbollen.

När Pappa Andersson är redo.

Simon Bank