Straffa fuskarna hårdare!

Det finns ingen renhårig, ärlig fotboll längre

FOTBOLL

Råkade i samspråk häromkvällen.

Satt med en filmregissör och en skådis och diskuterade skådespelarinsatser inom idrotten.

Filmningar, alltså.

Kanske den uslaste, simplaste, lägsta formen av fusk.

Vi har debatterat ämnet i rätt många år nu och alla är vi väl överens om att spelare som låtsas bli fällda, som dyker utan att nån rört vid dem, är fega cheaters, de är idrottsmän som struntar i reglerna, som utnyttjar domarnas mänskliga begränsningar och som sätter allt som heter sportmanship ur spel.

Trots den långa debatten har det bara blivit värre.

Jag tror vi har varit för snälla mot dessa fuskare. Det har nästan blivit en sport, eller konstart i sig, att ramla trovärdigt. Dagens tv-repriser är obarmhärtigt avslöjande. Det har blivit rena teaterverksamheten av elitidrotter som fotboll och hockey.

Ju bättre och trovärdigare du faller, desta fler gula kort får motståndarna, desto fler straffar och frisparkar får ditt lag och desto mer får du det andra laget ur balans. Du skaffar dig fördelar som är direkt och skoningslöst avgörande.

Tränarna tittar på...

Det är värre att möta ett lag som har två skickliga ”divers” än ett gäng som innehåller två mittfältare uppbyggda av anabola steroider.

Ändå är det ingen tvekan om vad som anses vara mest omoraliskt av de två fusken.

Filmningar på elitnivå tycks dessutom få pågå med tränarnas goda minne, vilket jag också finner synnerligen upprörande.

Filmregissören jag hamnade i intensiv debatt med hade sunda åsikter.

Han ansåg att media måste agera hårdare. Vi inom sportjournalistiken kan inte längre bara vifta bort en tvivelaktig straffspark som ”eventuell filmning”, vi måste fördöma fusket helt och fullständigt.

Varenda situation som stinker Oscarsgala måste undersökas närmare. Lika noggrant som en tvåfotsstämpling av en Steven Gerrard eller en Patrick Vieria i Premier League.

Straffen måste bli hårdare, annars är fotbollen och hockeyn (bland annat) ute på en väg som kan gå väldigt snett och krokigt.

Pajaserna som slänger sig i tid och otid kommer för billigt undan.

Jag läser att domaren Jonas Eriksson får hård kritik för att han dömde två straffar för Malmö FF mot Landskrona. Det är inte mer än rätt. Jonas såg fel. Han blev dragen vid näsan, som en pokerspelare som råkar ut för en märkt kortlek. Han torskade mot två skickliga idrottsbedragare.

Lärpengar, kanske.

Men är det verkligen Jonas som ska behöva ta hela skiten efteråt?

Givetvis inte. Jag känner honom och vet att han är en av de duktigaste, ärligaste människor som finns. Med den utvecklingen han har skulle det inte förvåna mig om han en dag får döma en VM-final i fotboll.

Osynliga ben...

Vem har anklagat Malmös fuskare?

De som snubblade på ben som inte fanns?

Jag har inte sett så många kritiska artiklar om dem. Men om man nu ska ha nån nytta av tv-repriser så borde de spelas upp för nån slags kommitte, sen skulle malmöstjärnorna få kännbara straff. Anser jag.

Filmregissören påpekade att detta med fantasifulla filmningar länge var ett fenomen som förknippades med sydeuropeiska lag. Att vi ”här uppe” fördömde det som ett slags italienskt/spanskt/ portugisiskt påfund.

Engelsmän, till exempel, var ärliga och fina pojkar som inte ägnade sig åt såna kärringfasoner.

De untantag som fanns, till exempel Manchester Citys Francis Lee på 1970-talet, blev allmänt hatade. Lee anses ha orsakat fler feldömda straffar än någon annan i engelsk fotboll

Glenn tog vår oskuld

Vi svenskar ägnade oss inte heller åt omotiverade dykningar ner i gräsmattan, sas det, inte förrän Glenn Strömberg tog vår oskuld en solig sommarkväll mot Italien på Råsunda. Och Anders Limpar gjorde en och annan mollbergare i pik i Arsenals tröja.

– Nu, sa regissören, är det tammefan likadant över hela Europa. I vartenda land, i varje liga. Det sprider sig som en farsot, oavsett vilken nationalitet du tillhör. Och det värsta jag vet är när tyskarna betraktas som stenhårda hjältar som aldrig klagar och slänger sig, de är precis lika mycket skådespelare som alla andra.

Det finns alltså ingen renhårig, ärlig, fotboll längre. Det är tröjdragningar och tjusiga svanhopp i parti och minut, i alla ligor, överallt.

Hur ska det sluta?

Vem ska göra nåt?

Kanske regissören har rätt som säger att vi i media bör hänga ut fuskarna, de som egentligen gör sig skyldiga till större och mer planerade regelbrott än en sprinter som råkar ta en droppe hostmedicin för mycket.

Är du trött på alla filmningar inom fotbollen?