Djurgården visade att svensk fotboll kan konkurrera i Europa

FOTBOLL

Djurgården är utslagna ur Champions League.

Det är den ena sanningen.

Den andra är att de gjorde en stormatch och visade att svensk klubbfotboll efter några magra år kan konkurrera igen med Europa.

Det är klart att det är en mindre katastrof för en klubb som köper tunga och dyra spelare att inte få chansen att möta Newcastle. Andreas Isakssons pillande på fötterna på Stojanoski kostade ungefär tio miljoner kronor.

Lågt räknat. Kanske det tiodubbla.

Det kostade också en ohygglig baksmälla som i klartext stavas Enköping, match på lördag på Stockholms Stadion kl 16.00.

Och exakt hur kul är det?

Isakssons lätta smekning av Stojanoskis fötter kostade också drömmen. Drömmen att det går att spela i allsvenskan men att man ändå kan hålla en nivå där man konkurrerar med Europa. Blåvitt kunde, AIK kunde, Helsingborg kunde. Djurgården kunde.

Men ändå inte.

Drömmen är över och det är det som klubben måste hantera nu.

Men Djurgården gjorde en heroisk match.

Inte får att de kämpade och för att de var duktiga svenska defensivspelare utan för att de vågade och för att de faktiskt kunde.

Dominerade i 80 minuter

Sanningen är ju att Djurgården inte förlorade utan spelade två oavgjorda matcher. De dominerade 80 minuter på Råsunda och i andra halvleken i Belgrad var det jämbördiga med Partizan. De blev utspelade i en halvlek men det är inget att skämmas över.

Djurgården höjde sin nivå från förra årets Uefa-cup minst två klasser, tekniskt och tyngdmässigt.

Och jämfört med Hammarbys kvalmatcher förra året mot Partizan tycker jag att Djurgården var minst en klass bättre.

Hammarby var aldrig riktigt nära.

Djurgården skakade Partizan. Det är fakta.

Rent individuellt kunde vi se Fredrik Stenman få sitt genombrott i svensk fotboll.

Han syntes, om man säger.

Han hade lärt sig läxan från Belgrad där han blev bortgjord gång på gång och var nu så kaxig att han vågade sig på rusch efter rusch på sin vänsterkant. Och inte nog med det; han kände sig så odödlig att han vågade sig på två potenta "Fuck you" till Partizanklacken.

Dumt, kanske, men rädda pojkar får aldrig kyssa stora pokaler. Det är en evig sanning.

Tre individuella misstag fällde Djurgården. Toni Kuivasto missade markeringen vid 1-1. Han stod och såg på lika tafatt som vilken Gary Sundgren som helst. Ilic fick stå och sikta.

Isaksson visade att han är 22 år

Markus Karlsson hann inte med när Stojanoski rann igenom och lämnade Andreas Isaksson ensam.

Isaksson visade för en gångs skull att han bara är 22 år och var onekligen på fötterna, men Stojanoski föll å andra sidan innan Isaksson rörde honom.

En parallell till Igor Sypniewskis straff i veckan där Anders Frisk dömde.

Isaksson borde kanske vetat att internationella domare dömer straff i såna lägen.

Men det är lätt att vara efterklok.

Alldeles för lätt och Isaksson fick aldrig chansen att vara efterklok framför en dator natten efter matchen.

Kuivasto revanscherade sig med nicken till Wowoah som gav 2-2.

Andreas Johansson var bäst i laget i Belgrad och hans första halvlek i går var briljant. Sen föll han långt, långt ner i banan och kanske var det där Djurgården förlorade matchen; de orkade inte hålla spelet uppe längre.

Det var en annan lärdom; Djurgården orkade inte. Det är extremt vältränade enligt allsvenska mått men de orkade inte 90 minuter i går.

Ouden - fågel och fisk

Geert de Ouden fortsätter att vara både fågel och fisk. Osynlig i går så när som på toffelpassningen till 1-0-målet. Men mot Enköping kan han säkert slå in ett eller annat mål.

Kim Källström? Många felpassar men hans självförtroende gör att det ändå är han som gör att Djurgårdens mittfält får den tid det behöver.

Bapupa var strålande

Johan Arneng var bra innan två man kapade honom bakifrån. Ingen blev varnad. Det var pinsamt.

Men hans ersättare Bapupa var stundtals strålande.

Hade hans skott i stolpen i 31:a minuten gått in hade nog Djurgården varit en rik och välmående klubb i dag som sett fram mot Alan Shearer och Sir Bobby Robson istället för Johan Wallinder och Johnny Rödlund. Så kan det gå.

Ett par centimeter från himlen - så grym är den här världen.

Ett par centimeter och en feg serbisk dålig ursäkt till skådespelare som föll.

Jag tyckte Djurgården ägde långa stunder av matchen.

I första halvlek var Partizan gång på gång helt bortspelade på sin vänsterkant. Och i andra halvleks början täppte svenskarna totalt till alla ytor för motståndarnas kantspel. Det var som om de kvävde varenda millimeter av Råsundas korridorer. Särskilt Makondele var makalös just då.

Blomqvist har en del att bevisa

Jesper Blomqvist då?

Ja, han värmde upp och det var fantastiskt att se där långa ärmarna igen. Sen på plan hade han betydligt kortare ärmar och hans spel nådde väl inte ända ner det heller.

Fortfarande har han mycket att bevisa.

Jeppes fjolårssäsong bestod av totalt 54 minuter i Premier League på tre inhopp och 76 minuter från start i FA-cupen mot ett soplag vid namn Exeter City.

Inte en enda 90-minutersmatch under hela säsongen. Totalt 130 minuter under ett helt spelår.

Jesper har lång väg att gå. I alla fall till Europa.

Kanske också till Enköping.