En dröm har gått i uppfyllelse – men vad gör vi här?

FOTBOLL

KAIRO

Jag ska ta mig fan egentligen inte gnälla en endaste sekund.

Jag har fått en dröm uppfylld.

Har stått vid foten till

Keops 146,5 meter höga pyramid och njutit av det lika väldeliga som ofattbara historiska byggnadskomplexet och borde vara mild som en medhårsstruken kattunge - men jag kan inte begripa varför jag är i Egypten överhuvudtaget.

Varför spelar Sverige i Afrika mitt i silly season?

Nu när det antingen ska handla om de allt mindre upphetsande övergångarna i allsvenskan eller ett alldeles för intensivt program för de få internationella stjärnor som vi faktiskt har.

För förbundskapten Lagerbäck - som förmodligen är den ende förbundskaptenen så här dags om ett år - är naturligtvis varje landskamp en möjlighet för att testa och slussa in nya spelare.

Samtidigt visar nutidshistorien att det enda som tillför svenska landslag något är att spelare lämnar Sverige för spel i utländska ligor.

I takt med att allsvenskan blivit en allt tydligare inhemsk pseudoprodukt där glappet till den rådande internationella fotbollsspeeden växer för varje säsong finns inget annat för våra förbundskaptener än att plocka bland de som lyckas i utlandet eller de som kommit hem igen.

Jag är åtminstone glad att jag slipper Zlatan här.

Jag förstår om Zlatan känner sig sårad

Med sina krånglande ljumskar hade han all rätt att säga nej till den här - gnäll, gnäll - meningslösa landskampen. Att försöka få honom att ställa upp och rädda klantiga tjänstemäns fadäser och spela Sverige till en OS-turnering det inte varit status i sen 1948 var fräckt nästan i överkant. Jag förstår om Zlatan känner sig sårad för att han kritiserats när han faktiskt vill vara med om ett OS.

Man är mer tvingad att spela småskadad hos den arbetsgivare som lagt ut drygt hundra miljoner på en än för det land man är född i. Så är verkligheten.

Kvicksilvret snuddar vid trettio. Historien knackar en i skallen hela tiden och skulle man få i sig några av de där bakteriestinna vattendropparna salladen är sköljd med blir man smal till jul.

Jag har det bra här.

Att landslagslirarna tycker att jag och egyptiske presidenten Mubaraks porträtt på nationalarenan är lika som bär står jag också ut med.

En röst på Egypten?

I kväll får jag se en landskamp som inte gäller någonting.

Sveriges nästa tävlingsmatch spelas nästa sommar. Kvällens match är, oavsett vad Lasse Lagerbäck försöker hävda med ett resonemang om Mikael Nilssons genombrott förra senhösten mot Tjeckien, inte särskilt mycket uppbyggnad för någonting.

Egypten har bjudit in.

Sverige har sagt ja tack.

Mer är det inte.

Åtminstone inte annat än att egyptierna räknar med en röst för ja till VM i Egypten 2010 som tack.

I såna här matcher brukar stora lag bjuda på show för att lätta lite på det tryck som stjärnorna jobbar under varje helg och ibland under veckorna dessutom.

Söderberg/Lagerbäck kör med balansspelare och hela fegmiddevitten för att inte drabbas av en andra rak förlust. Vi förlorade ju herreminjävlar den sista betydelselösa EM-kvalmatchen i höstas och sabbade kaptensviten som fört upp oss så högt på Uefas statistiskt knastertorra rankinglista.

Jag har aldrig haft något emot resultatfotboll därför att stampa på bollen och lir för galleriet bara är bra när det är ett vinnande lag som utför trollkonsterna.

Sverige totalfloppade i EM i Belgien/Holland, vi gjorde vad vi själva tyckte succé i Sydkorea/Japan - men vann bara en enda match i Asien.

Det ska vi kanske inte glömma.

En seger på två mästerskap där segrar är det enda som kan ge framgång.

En uppgift: övertala Henke

Jag läppjar njutningsfullt i mig de futtiga men grymt smakfyllda drickbara milliliterna av en café türk och funderar över vilka besked jag vill ha inför EM i kväll.

För en gångs skull behöver hjärnan inte arbeta många sekunder. Det enda jag vill med kvällens match är att slippa en svensk långtidsskada.

Förlust med 0-3 och vi gnäller över hur illa det ser ut.

Glömt senast i april.

Vinst med 1-0 eller oavgjort och vi slår oss för bröstet och säger att tusan vad svårt det är att besegra Sveriges landslag.

Helt ointressant när EM i Portugal startar 12 juni nästa sommar.

Givetvis vill jag se Christian Wilhelmsson dribbla sig loss och skjuta mål. Jag hoppas nämligen att Chippen inte är med mer för att cementera sina mindre bra defensiva kvaliteter utan för att få bevisa vilken offensiv tillgång han givetvis borde kunna bli.

Men egentligen har förbundskaptenerna Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck en enda viktig uppgift i vår.

Nämligen denna:

Böna, be, lova miljoner eller barnens trygghet, lova hopphästar till frun eller precis vad som helst - men se till att Henke Larsson är med i Portugal nästa år.

Henke Larsson och Zlatan Ibrahimovic 2004 har potential för att bli Sveriges bästa anfallspar genom alla tider.

Stefan Alfelt