Domanski-Lyfors är årets idrottsledare

”Det är fantastiskt”

FOTBOLL

STOCKHOLM

Hennes landslag har gått från periferin till medaljfest i Kungsträdgården, från skuggan till rampljus och framgång.

Nu belönas Marika Domanski-Lyfors, förbundskapten för damlandslaget i fotboll, med TT:s idrottsledarpris för 2003.

Marika Domanski-Lyfors blev årets tränare vid fotbollsgalan. Nu har hon också fått priset som årets idrottsledare.
Foto: thomas johansson
Marika Domanski-Lyfors blev årets tränare vid fotbollsgalan. Nu har hon också fått priset som årets idrottsledare.

Drygt 50 dagar efter att tyskan Nia Künzer nickat in golden goal-målet i VM-finalens åttonde övertidsminut sitter Marika Domanski-Lyfors i sitt arbetsrum och berättar hur en bra ledare ska vara.

- Målmedveten, lyhörd, enkel och prestigelös. Det är så lätt att göra saker svårt, det gäller att inte krångla till det för mycket.

Är du en sådan ledare?

- Ja, det tycker jag, säger hon och blir nästan generad över att hon erkände det.

- Det hade jag inte sagt för ett par år sedan.

Marika - eller ''Mackan'' som både kollegorna och spelarna kallar henne - har just fått veta att hon vunnit TT:s idrottsledarpris, framröstad av sportcheferna på landets tidningar, radio och tv. Hon är blott den tredje kvinnan som vinner priset (tidigare Gunnel Weinås 1972 och Pia Nilsson 1995) och hon är märkbart stolt och ler lite blygt.

- Det är fantastiskt, året blir bara bättre och bättre. Jag är jättestolt för det här priset, säger hon och försöker - på sitt lågmälda, nästan försynta vis - förklara varför just hon förtjänar det.

- Det är så svårt att prata bra om sig själv, men mitt ledarskap bygger på individen, att få fram de egenskaper personen är bäst på. Sedan så sätter man målen tillsammans, så att alla känner att det är just sitt mål vi strävar efter. Från början var jag en annan typ av ledare, en som styrde mer själv, men nu omger jag mig med bra människor.

Generationsväxling

Med ''bra människor'' menar hon bland andra den assisterande förbundskaptenen Per Hansson, målvaktstränaren Håkan Pernhede och läkaren Peter Adolfsson som alla varit med i landslaget sedan Marika tog över som förbundskapten 1996.

Sedan dess har en hel del hänt.

- Vi visste ju att det skulle bli en generationsväxling. Hälften av tjejerna slutade ju efter OS 1996 och den andra hälften efter EM 1997. Då gällde det att bygga upp allt från början igen. Vi analyserade omvärlden och bestämde oss för att vara bäst i världen 2003-04, något som vi faktiskt lyckats med.

Vi vet alla hur det gick till.

Efter EM-finalförlusten mot Tyskland 2001 dansade tjejerna två år senare en VM-sommar i USA och kom sånär hem med en guldmedalj.

Vad hoppas du att tjejerna tog med sig från VM?

- Framgångskänslan. Stämningen vi har i truppen är underbar, vi satte vårt mål högt och tror på det vi gör.

''Vågar säga det till mig''

Varför har man inte hört något gnäll om dig från spelarna?

- Är det så? Jag tror nog att det finns de som tycker olika saker om mig, men de vågar säga det till mig. Man måste våga ha synpunkter, våga förändra saker. Det är det som har gjort oss så bra, tror jag.

Hur lyckas du hålla humöret uppe på de tjejer som inte fick spela en minut i VM, som Salina Olsson och tredjemålvakten Hedvig Lindahl?

- Jag pratade med Salina i går och hon sa att det var klart att det kändes tungt, men att hon känt sig värdefull ändå. Jag skulle vara besviken om hon sa att hon var nöjd med VM trots att hon inte fick spela, men jag är glad att hon kände sig värdefull. Det är precis det mitt ledarskap går ut på.

Hennes ledarskap är inte värdesatt riktigt överallt.

Sonen Joakim, nu 13 år gammal, var inte särskilt imponerad av mammas ledarkunskaper.

- Nej, jag ropade en sak en gång för några år sedan, och det gör jag aldrig om. Han stod uppe vid mittlinjen och väntade på bollen, så jag ropade ''jobba lite''. Då gick han ut till kanten och pratade med min man Ulf, som var tränare, och sa ''jag trodde inte föräldrar skulle skrika på sina barn från sidan''. Sedan dess är jag tyst.

Rusade efter domaren

Lika tyst är hon inte under landslagets matcher.

Humöret kan växla snabbt, från lugn och analytisk till hetsig och rasande.

- Jo, jag vet. Det är något som bara händer. Efter OS så bestämde jag mig för att inte vara så het. Det är svårt att vara konstruktiv när man är så het, så sånt vill jag få bort. Men efter VM-finalen var det svårt. Jag rusade efter domaren, vilket man inte ska göra, men jag sa inga fula ord, jag sa bara att jag inte tyckte det var frispark...

Hur ska ni kunna gå vidare, att inte fastna i VM-upplevelsen, utan att sikta på nya mål?

- Jag har ett motto: ''Det viktigaste är inte var man kommer ifrån utan vart man ska''. Det är precis så vi ser det nu. Vi har ett EM-kval och ett OS, många saker kvar att vinna.

Niclas Johansson/TT