I skuggan av Zlatan

Tobias Linderoth om Everton, Elfsborg och framtiden som tränare

Foto: Anders Deros
FOTBOLL

KÖPENHAMN, DANMARK

Han spelar i skuggan av fixstjärnorna – och vill inget annat än att vara anonym.

När journalister ska passeras efter en match sänker han blicken för att slippa ögonkontakt och frågor.

– Jag vill inte att folk ska känna igen mig, förklarar Tobias Linderoth, 26.

I Sportmagasinet kliver han fram ur skuggan.

Tobias Linderoth har växt ut till en av det svenska landslagets viktigaste spelare. Här under VM-kvalet på hemmaplan mot Malta.
Foto: LENNART MÅNSSON/Bildbyrån
Tobias Linderoth har växt ut till en av det svenska landslagets viktigaste spelare. Här under VM-kvalet på hemmaplan mot Malta.

På väg mot sitt tredje stora mästerskap är Tobias Linderoth en av landslagets minst omskrivna spelare. Kanske för att han har en defensiv roll och sliter i det tysta.

Men kanske även på grund av en liten detalj som klubbkompisen Marcus Allbäck generöst delar med sig av:

– När det är ett nummer på mobilen som Tobbe inte känner igen så svarar han inte.

Men visst talar han, Tobias Linderoth.

Men man får söka upp honom.

Sportmagasinet besöker FC Køpenhavn vid en sliten träningsanläggning i södra Köpenhamn och det första vi hör när vi kliver in genom dörrarna är just Allbäcks röst genom korridorerna.

Två Carlsberg och cigaretter

Linderoth hörs däremot inte.

I entrén hänger en ljusblå väggklocka i plast med Malmö FF:s klubbmärke i botten. När vi slår oss ner vid ett kafébord längre in sätter sig ledare i overaller alldeles intill. De har med sig två flaskor Carlsberg och cigarettpaket som är hårt nötta i kanterna.

På andra sidan bordet vilar Tobias ut, mellan två träningspass, klädd i snygg grå träningsoverall.

Och det första vi talar om är förstås varför han inte fått mer uppmärksamhet i media – trots att han varit mittfältets defensiva motor både i VM och EM, trots att han springer dubbelt så långt som de övriga, och trots att han allt tydligare är på god väg att axla Stefan Schwarz mantel lagom till VM i Tyskland.

– Det är rätt så skönt att inte vara omskriven. Jag söker ju inte den uppmärksamhet som många andra gör. Jag ställer inte upp på allt och det passar mig ganska bra.

Nu ringlar sig cigarettröken mot taket, bakom Tobias rygg.

”Det räcker med det man gör på planen”

Han reagerar inte.

Han är väl van.

Ställer inte upp på vadå, som ”många andra gör”?

– Allt, svarar Tobbe. Det är många spelare som tycker ju att det är kul att vara med och höras och synas, men... för min del så, äh, jag tycker inte man behöver ställa upp på så många intervjuer. Sedan går jag ju inte på galor och annat; det är rätt så skönt att slippa den biten.

Solstrålar bryter in genom ett fönster och värmer från sidan.

– Det räcker med det man gör på planen. Vid sidan av vill jag vara rätt så anonym och det trivs jag bra med. Jag vill inte att folk ska känna igen mig för mycket utanför planen. Så har jag det nu och det är skönt.

Så du har tackat nej till en del?

– Ja, det har jag gjort. Vissa grejer kan man inte gå med på. Det finns så mycket trams som jag tycker är löjligt. Det funkar inte.

Var det så även när du växte upp, att du undvek att stå i centrum?

– När man var yngre och kom fram i Elfsborg blev det en del uppmärksamhet hos några av oss unga spelare, men då var man ju naiv och tyckte det var lite mer spännande. Men nu har man lärt sig.

Har du blivit bränd i intervjuer med journalister?

– Ja, ett par gånger. Jag hade ett par intervjuer när jag var i England (i Everton) där det beskrevs att jag absolut inte gillade klubben Liverpool och att det var en skitstad att leva i och det där hamnade ju i alla engelska tidningar och då börjar man ju tänka efter. Det gäller att inte bli misstolkad på något sätt, för det är inte roligt att få skit för sådant.

Hur fick du skit för det i Everton?

– Fansen läste ju det där, att jag inte skulle vilja vara där, och det var inget roligt. Folk i klubben undrade också och mycket av det där stämde inte alls. Men jag fick ta mycket skit för det, det fick jag.

Men nu är det ju så att vi vet väldigt lite om dig, egentligen...

Tobbe skrattar och lutar sig framåt.

– Jaha?

Safari i Serengeti

När jag sökte dig flera veckor i december var du i Afrika. Du gillar att resa?

– Ja. Jo, jag tycker om att resa och se mig om i världen. Men min fritid är lugn; jag läser en hel del och ser mycket på film och umgås med min fru och nära vänner.

Men hur var det i Afrika, du var där ganska länge?

– Vi var i Tanzania i tio dagar. Så vi besökte Serengeti. Både jag och min fru (Maria) har alltid velat åka på safari och det var otroligt att se alla djur i deras naturliga miljö. Väldigt spännande. Sedan hade vi några dagar på Zanzibar.

Låter som starka intryck. Det måste ha varit en av dina bästa resor?

– Ja, definitivt. Det var ju en drömresa.

Har du gjort sådana resor tidigare?

– Jag har varit i Afrika, både i Etiopien och Sydafrika, men jag har aldrig gjort en safari på det här sättet, tidigare. Det har ju alltid varit resor med fotbollen.

Etiopien låter ju... speciellt.

– Ja, det var speciellt. Vi var där med U21-landslaget i ett utbyte för många år sedan.

Du nämnde England. När du kom hit till Köpenhamn skrev du kontrakt med FCK för fyra år. Men hur var det egentligen att lämna England?

– Precis när jag lämnade tyckte jag att det var otroligt skönt att komma därifrån. Jag trivdes inte alls och passade inte in i miljön på något sätt.

Men din fotboll borde ju ha passat engelsk fotboll bättre?

– Det trodde väl jag också att den skulle göra, men det funkade inte alls i Everton. Vi bytte tränare redan efter några veckor och sedan hade jag en del skador andra säsonger. Så jag fick ju chansen först sista året. Då spelade jag ju en del, men jag är sådan att trivs jag inte bra mår jag dåligt och då presterar jag därefter...

Isolerad på träning

Var det bara fotbollsmässigt, eller även vid sidan av?

– Både och. Jag kände mig isolerad efter träningarna och min fru kände likadant. Vi hade inget att göra som vi trivdes med och kände att vi behövde en ny miljö.

Du måste ha pratat mycket med Allbäck, som hade samma problem?

– Vi har pratat, men det är nog lättare att ha fullt upp när man har barn. Det har ju inte vi.

Men är Köpenhamn så mycket bättre?

– Ja, här kan min fru jobba och vi trivs mycket bättre. Och jag har kommit in bra i laget. Sedan kan vi ju åka hem; det är bara drygt tre timmar till Borås. Det är perfekt.

Är Borås hemma?

– Ja, Maria är därifrån, och jag har också bott där. Jag har inga rötter direkt, jag har flyttat runt hela mitt liv. Jag föddes i Marseille och sedan blev det Hällevik, där Mjällby AIF spelar, och sedan blev det Hässleholm och Borås och Norge.

Så du har inget pojkrum någonstans?

– Nej, så det finns ingen plats jag kan ”åka tillbaka till” som är speciell. Det blir mest Borås.

Många proffs vänder hem. Är det Elfsborg som ligger närmast dig om du väljer spel i allsvenskan?

– Ja, jag har ju spelat där och har mitt hjärta där. Det är klart att när vi flyttar hem så pratar vi allra först med Elfsborg. Vi bosätter oss nu där uppe och då är det ju naturligt.

Så du väljer Elfsborg?

– Nu börjar man bli mer sugen på att komma hem. Jag har varit ute i sju år snart. Det skulle vara kul att spela hemma också.

Så om ingenting dramatiskt inträffar spelar du ut kontraktet här och flyttar hem om tre år, när du är 30?

– Ja. Det kan mycket väl bli så.

Vad gör du i Borås om tio eller tjugo år?

– Beror på. Blir man fotbollstränare har man ju ett likadant liv som nu, eller som farsan, som inte bott på en och samma plats i mer än tre år, senaste femton åren.

”Man kanske inte kan något annat...”

Blir du tränare?

– Det lutar mer och mer åt det. Men jag har ju aldrig haft ett längre uppehåll. Jag är uppväxt med fotbollen så jag fåf se om suget finns där. Men man kanske inte kan hålla sig borta och prova på annat. Man kanske inte kan något annat...

Du har ju en unik insyn i hur din pappa Anders haft det och hur man mår som tränare.

– Jag vet ju att han har haft det tufft. Det är jobbigt emellanåt, med en otrolig press på sig. Jag vet kanske inte än om jag vill ha ett såndant liv och vara borta varje helg och tänka fotboll hela tiden, även hemma...

Anders har inte avrått dig?

– Nej, han är mer fotbollsgalen än jag. Han hoppas nog att jag ska gå den vägen och bli tränare. Men en tränare kan ju inte koppla bort fotbollen; han måste ligga ett steg före och planera och tänka fotboll hela tiden. Det tar nog aldrig slut.

Nu låter det som om du inte alls ska bli fotbollstränare. Men för en minut sedan ”låg det nära till hands”?

– Ha ha. Ja, du hör ju.

Du har ingen utbildning att falla tillbaka på?

– Nej, jag flyttade till Norge under mitt sista år på gymnasiet, så ska jag göra annat måste jag ju börja plugga igen.

Du gick två av tre år på fotbollsgymnasiet.

– Ja, jag spelade i Elfsborgs A-lag samtidigt och vi tränade två gånger om dagen och jag var tvungen att gå ifrån skolan hela tiden. Så det gick inte så bra de två första åren heller...

Sen blev det Norge och till slut England?

– Ja, det var ju svårt att tacka nej till England. Men drömmen har ju alltid varit Sydeuropa och någon av klubbarna där nere.

Ska du få den chansen är ju VM precis som alltid ett enormt skyltfönster. Hur ofta tänker du på Tyskland i sommar?

– Jag har inte funderat så mycket på det, faktiskt. Men i första hand gäller det att hålla sig frisk nu och ta en plats.

Känner du någonstans i bakhuvudet en oro för att bli skadad?

– Lite finns det ju en oro, naturligtvis. Jag hade ju småproblem med flera saker under hela hösten. Viss oro finns ju. När jag fick problem med baksidan (av ett lår) i Everton tog det aldrig slut, så jag vet hur det kan bli.

Du har ju en sådan roll att du är väldigt utsatt, med många närkamper.

– Jo, man får ju ta mycket stryk och kan få vara borta i perioder. Men jag har klarat mig från de värsta skadorna, säger Tobias och knackar med högerhanden i träbordet.

Ett VM i Europa blir mäktigt.

– Ja, det blir säkert fantastiskt att uppleva. Sedan att vi drar England igen... det blir en jättematch, även om det varit kul att möta ett annat storlag i stället.

Ni har ju inte förlorat mot dem?

– Det har funkat bra. Jag blev såld till Everton efter matchen på Old Trafford. Det känns som att gör man en bra match mot England blir man såld dit, det vet ju alla svenska spelare. Glenn Hysén hamnade i Liverpool efter Wembley och Ljungberg köptes av Arsenal efter ett kval.

Tobias ler åt tanken, för känslorna är delade. Han längtar knappast tillbaka till England, det visar kroppsspråket tydligt.

– Men, säger han och skrattar, när det gäller VM så är det ju ganska dämpat här i Danmark eftersom de inte klarade sig dit.

Är det skönt?

– Ja, det är det. Sen är det ju extra skönt att vi är klara, men inte danskarna. Säger de något i omklädningsrummet frågar vi svenskar bara vilka som spelar VM och då blir danskarna tysta direkt.

Du har av flera personer i FC Köpenhamn beskrivits som ”lagets bästa och viktigaste spelare”...

– Jaha... ja, det är ju roligt, men det stämmer inte. Jag gör ju bara mitt jobb, precis som alla andra.

Håller du med om att den roll du har inte får några större rubriker, inte i något lag?

– Nej, det är det ju inte. Det är många lag som har spelare som inte utmärker sig, som Makelele i Chelsea, men det är en viktig roll. Det är en sån spelare som får en kille som Frank Lampard och andra stjärnor att kunna gå framåt i banan och göra viktiga mål.

Schwarz barndomshjälte

Krävs det att man har en personlighet där man inte söker uppmärksamhet och accepterar en skugga från de andra?

– Ja, det kan nog vara så. Många som har min position söker ingen extra uppmärksamhet. Så är det i alla fall i mitt fall.

Du har ju vuxit även i landslaget och kan ju börja jämföras lite med Stefan Schwarz.

– Nej, han var ju en av mina barndomshjältar, så den jämförelsen vill jag inte se. Sedan vad tidningarna skriver... ofta kan de ju höja en landslagsspelare.

För mycket?

– Det säger jag... inte.

Stort leende över bordet.

– Men Schwarz var en förebild och jag minns hur han var kvar i landslaget även när jag kom in. Otroligt professionell, både på och utanför planen. Så när vi tränade och spelade tittade man ju lite extra. Man lär sig av äldre spelare, precis som av Henke Larsson, som talar på banan och håller en låg profil utåt.

Alla gör ju inte det i landslaget.

– Hmmm. Det handlar väl om ens personlighet.

Vad tycker du om konkurrensen på din position?

– Den är bra, tycker jag. Varje gång jag kommer till en samling med landslaget gör jag allt för att få spela. Det är viktigt att tänka så.

Det känns ändå som om du är en av lagets mest givna, i en startelva.

– Tror jag inte. Jag tänker inte så.

Vilken landskamp är du mest nöjd med?

– Det finns ju inga felfria, men... Ungern borta i kvalet var ju en match där vi jobbade otroligt hårt och det fungerade även spelmässigt. Det kändes som om man inte blev trött; jag hade nog kunnat springa en hel dag utan att bli trött. Det är en skön känsla och oftast känner man den i just landskamper. Här i klubblaget är man mer sliten.

VM en pojkdröm

Förra VM hade vi flera sådana matcher i laget. Mot Argentina var det så, hela laget jobbade otroligt hårt.

Är det din roligaste landskamp?

– Ja, mot ett sådant storlag så... det var fantastiskt. Sådana matcher är ju som en dröm man haft och plötsligt får uppleva. Framför allt vid nationalsångerna i en sådan match... då får man rysningar i hela kroppen.

Ursäkta en fånig fråga då, från en som inte tillhör landslaget, men vi undrar ju ofta från läktaren hur det känns att stå där, som mot Argentina, intill de där klassiska blåvitrandiga tröjorna.

– Klart att det känns när man hör fansen sjunga och man är på planen. Det är svårt att inte njuta, speciellt i ett VM. Man njuter ju även under uppladdningen dagarna före en match. Det är ju en pojkdröm, så är det ju.

Din pappa, Anders, var med vid VM i Argentina 1978. Pratade ni om hur det hade varit när du växte upp?

– Definitivt. Vi pratade mycket om VM och spelare han mött och vilka som var bäst. Hans minnen gjorde ju att man ville uppleva det själv, naturligtvis. Jag frågade mycket om det där när jag var barn. Jag har ju haft fotbollen med mig hela livet. Pappa tränade Mjällby när jag var knatte och jag var med på träningar och i omklädningsrummet och mina idoler var spelarna i Mjällby. Och jag lärde mig ju allt om pappas proffstid i Marseille och kunde laget och frågade hur de tränade, och vi var ofta där nere på semestrar under hela min uppväxt. Så man var utanför Stade Velodrome en del.

Skrev Anders autografer fortfarande?

– Näe, han smög omkring lite därnere och höll sig undan.

Han är väl av den personligheten att han ”inte söker uppmärksamheten”, förstås?

– Nej, ha ha. Det ligger väl i familjen.

Anders fick Guldbollen...

– ... 1976.

Får du Guldbollen någon gång?

– Nej, det blir nog svårt tror jag. Jag har inte den spelstilen direkt, eller en position som är attraktiv att se på. Guldbollen är nog mer för uppmärksammade spelare.

Men Schwarz fick den!

– Jo, men han var i hyfsade klubbar och hade ju en del meriter... Men jag har ju sett pappas pris, det har ju alltid stått framme i bokhyllan. Det är ju stort att vara Sveriges bästa spelare under en säsong. Men jag såg honom ju aldrig spela, så jag vet inte hur bra han var. Jag har ju bara sett honom i old boys-matcher. Men Guldbollen är ett bra bevis.

Men ni har ju pratat om det, eftersom han är fotbollsgalen?

– Ja, vi försöker undvika att prata fotboll när vi syns, men det går inte. Jag har växt upp i omklädningsrum där farsan varit tränare. Nu har vi det båda som våra jobb.

Drömmer om Marseille

Såg du någon landskamp som knatte och sedan försökte få autografer?

– Eh... nej, jag var för blyg för det. Jag vågade inte riktigt gå fram där. Men hade jag försökt så hade jag frågat Schwarz och (Jonas) Thern.

EM i Sverige var du 13 år, 1992.

– Ja. Men jag såg England och Frankrike, inte Sverige. (Jean-Pierre) Papin var mina stora idol, en klar favorit, men det var väl för att han spelat i Marseille. Sedan gillade jag Chris Waddle. Marseille var ju mitt stora lag, och de var ju bra då, som vann Champions League.

Kommer de tillbaka?

– Det blir svårt. De har ju gjort det bra i år, men har en bit kvar till toppen.

Du, Marseille är ju Sydeuropa... som du drömmer om?

– Ja. Marseille är ju en drömflytt. Tänk att få spela några år där, kanske. Det hade varit fantastiskt att få tillhöra en sådan klubb, mycket eftersom farsan var där också.

Det räcker ju med en bra VM-turnering av dig så ska de vara glada om dom kan köpa loss dig.

–Ja, exakt, ha ha. Olympic Marseille kommer alltid att vara en storklubb, med otroligt mycket fans. Fanatiska fans. Så det är nog tufft att spela där, säger Tobias Linderoth, innan vi blir vackert avbrutna av Marcus Allbäck, som dyker upp vid bordet och bär på en träningsmadrass av skumplast.

– Dags att sola, säger ”Mackan” och ler.

Det är bara minuter kvar till nästa träningspass, den här gången i gymmet, intill oss.

Är du ett träningsfreak, Tobias?

– Ja, jag är nog en träningsnarkoman. Förutom att löpa, för det hatar jag.

Jaså, trots att du är känd för att springa mer än alla andra på en fotbollsplan?

– Ja, men att bara löpa hatar jag, det går bara inte. Det måste vara en boll med, säger Tobias Linderoth och när vi rundar av intervjun kan han belåtet dra sig tillbaka till medieskuggan där han trivs bäst. Han reser sig och hämtar en egen skummadrass.

Men Marcus Allbäck dröjer kvar och förklarar:

– Tobbe har inte alls fått den uppskattning han borde ha för sitt spel. Vi har ju en grym offensiv i landslaget med våra tre stora stjärnor, men det är alltid någon annan som ligger bakom deras spel. En kille som samlar upp allting. Det är Tobbe. Men vi vet ju i landslaget att han inte vill figurera i tidningarna, fast i gruppen är han en av dem som hörs lika mycket som alla andra. Tobbe tar allt för sig. Men det är ju inför stängda portar. Vi sitter intill varandra i omklädningsrummet.

Träningspasset börjar strax och Marcus Allbäck reser sig. Längre ner i en korridor står Tobias Linderoth och väntar otåligt.

Någonstans långt där borta, på andra sidan korridoren, väntar VM-spel i Tyskland.

I skuggan av fixstjärnorna.

Fakta: Tobias Linderoth

Tobias Linderoth, 26, är en sån där spelare som sällan syns. I kväll, när finalen i Royal League, spelas kommer han som vanligt göra sitt jobb på mittfältet för danska storklubben FC Köpenhamn. Sportmagasinet har träffat en svensk mittfältsmotor som trivs bäst med att vara anonym.