Bank&Niva

Sveriges bästa fotbollsskribenter om veckans hetaste ämnen – varje måndag i Sportbladet

FOTBOLL

1. Palermo inledde Serie A precis som förra hösten; målrikt och underhållande. Det blev 4–3 mot Reggina. Vad är det som gör Palermo så kul?

Niva: När lag blir svängiga målgäng är förstås fråga ett ”vem tränar laget”. I i rosaneri ska vi inte leta där. Guidolin är tillbaka, och hans ideologi bygger på ordning och reda och en poäng eller så på söndag. Så var det i Bologna, så var det i Monaco. Nej, utöver ett intressant spelarmaterial hittar jag två saker som styr Palermo framåt. Den ena är La Favorita, hemmaarenan som vibrerar av adrenalin. När jag var där kände jag själv att jag ville springa en mil i andra halvlek. Skäl två är president Zamparini, Serie A:s offensivaste klubbägare. I hans klubbar får man inte spela fegt. Och ja, han har redan varit sugen på att ta Zdenek Zeman till Sicilien?

Niva: Det brukade heta att ett fotbollslags själ är en spegling av sin manager. För mig gäller inte det riktigt längre – numera är lagen ofta en spegling av sina ägare. Bevis 1A: Palermo under tuta-och-kör-presidenten Maurizio Zamparini. För mig definierades ”Rosanero” för exakt 366 dagar sedan. De slog hajpade Inter med 3–2, och Zamparini öste på: ”Allt i Inter är Roberto Mancinis fel. Han är arrogant. Han var en arrogant spelare, och han har inte förändrats. Faktiskt är hela laget arrogant.” När slutsignalen gick gav Zamparini den klassiska ”up yours”-gesten till Massimo Morattis syster, och där har ni Palermo – två fingrar rakt upp i den arroganta fotbollseliten.

2. Tung partiledardebatt mellan Reinfeldt och Persson i går. Om vi – som allt för ofta – bara tänker på fotboll, vem är då din favoritstatschef?

Bank: Gerhard Schröder. Jag vet inte riktigt vad det säger om tyskarna, men både Schröder och Helmut Kohl var mittfältare. Det finns egentligen bara ett skäl till att jag sympatiserar med Schröders fotbollssyn mer än med någon annan statschefs. Han spelade i ett lag som heter TuS Talle, på en nivå där vilken normalbegåvad lastbilschaffis som helst varit stjärna. I det laget, på den nivån, gick Schröder under smeknamnet ”Plogen”. Bättre blir det inte. Värre var det med Schröders partikamrat Rudolf Scharping, som kritikerna kallade för ”autist med kontaktsvårigheter”. Fast det var nog mest en omskrivning för att Scharping gillade cykel mer än fotboll.

Niva: Enkelt. Hösten 2002 valdes Lula da Silva till ny president för Brasilien. De två första lagförslagen han skrev under gällde fotboll. Det här är nu inget som styr hur jag röstar, men likafullt är jag allergisk mot de potentater – Tony Blair, Angela Merkel, Göran Persson – som låtsas brinna för fotboll när det passar dem. Lula brinner på riktigt. Han lever för sitt Corinthians och sitt landslag. Han pepprar tal med fotbollsreferenser och skaffar sig matchrapporter under möten. Han bekymrar sig över Ronaldos vikt och han spelar ministerfotboll iklädd Corinthians-vintage. Lula må ha politiska fel och brister, men han fejkar jävlar inte funken.

3. Transferfönstret är stängt, i helgen var det debutdags för alla som bytt klubb. Vilken debutant fastnade du för?

Bank: Ricardo Oliveira, 26, AC Milan. Han fick inte så mycket tid mot Lazio, men tillräckligt för att få hela San Siro förälskat. Vilken sorts kille kan gå in på den arenan, i Sjevtjenkos gamla tröja – och inleda med att rinna ifrån tre backar och vara centimeter från ett drömmål? Jo, samma sorts kille som kan få böter på 40 miljoner på en vecka. Och den där underbara dribblingsturen mellan Cribari och Siviglia i går kom inte som en överraskning för så många mer än Lazio-försvaret. Oliveira gjorde precis samma sak, fast snyggare, mot Monaco när han spelade i Betis. Grabben kan göra vad som helst i Italien, eller misslyckas fatalt.

Niva: Till följd av en mörk kväll utanför nattklubben Majestyk i Leeds hade jag länge rätt svårt för Jonathan Woodgate. Men ja... åren gick, och till skillnad från Lee Bowyer visade Woodgate i alla fall upp lite uppriktig ånger över att ha misshandlat studenten Sarfraz Najeib. Och så kom den 22 september 2005. Woodgate skulle äntligen debutera för Real Madrid, efter att ha gått skadad i 17 månader. Först gjorde han självmål och sedan blev han utvisad. På läktaren satt hans mamma och grät. För mig var den dagen en vändpunkt, och nu blev jag uppriktigt glad när han nästan ensam spelade 1–1 för sin hemstads Middlesbrough borta mot Arsenal i lördags.

4. Till sist, vad var det viktigaste vi missade i helgen?

Bank: För tio år sen kom Jürgen Klinsmann till Bayern München, men alla var inte förtjusta. ”Lagkamraten” Lothar Matthäus, till exempel, gillade det så lite att han omedelbart satsade 70 000 på att Klinsmann skulle göra mindre än 15 mål. I helgen fick vi en prima uppföljare i samma genre. Bulgariens landslag mötte Slovenien i onsdags, och Hristo Stoitjkov satsade inför matchen 150 000 kronor på att Bulgarien inte skulle vinna. Tre spelare satte emot, och Bulgarien vann med 3–0. Omvänd psykologi? Kanske det. Hur det gick för Klinsmann? I säsongens sista match kvitterade han till 1–1 mot Mönchengladbach. Hans femtonde mål för året.

Niva: Alla gillar ju en rebell, och den senaste veckan har jag fastnat för en rysk finne och en fransk malier som vågat vara annorlunda. Först var det finske landslagsanfallaren Alexej Eremenko. Han erkände att han ångrar att han inte valt att representera sin pappas Ryssland – och passade på att verkligen sticka kniven i finnarna när han ändå höll på: ”Svenskarna är mycket vänligare människor än finnarna. Det är därför de inte gillar varandra”. Och sedan var det Sevillas striker Frederic Kanouté, som har skaffat sig specialtillstånd att tejpa för reklamen på sin matchtröja. Han är nämligen troende muslim, är emot gambling och ogillar därför Sevillas tröjsponsor 888.

Simon Bank, Erik Niva