Inte lustigt - jag är orolig för hans karriär

FOTBOLL

NANTES

Så gick det några veckor, och Christian Wilhelmsson är plötsligt närmare en plats i det svenska landslaget än han är i Nantes startelva.

Hastigt? Jodu. Lustigt? Inte det minsta.

Jag är orolig för att han givit sig in i en strid som han inte kan vinna.

Jag är orolig för Christian Wilhelmssons karriär.

En bild kan säga mer än tusen ord och en uppvärmning kan berätta mer än en hel säsongs matcher.

Vi vet inte vad som gjorde att Christian Wilhelmsson satte sig på tvären, skakade på huvudet och struntade i uppvärmningen, men vi kan enkelt konstatera konsekvenserna.

Det här håller på att gå åt helvete.

Äktenskapet mellan en fransk atlantklubb och en tatuerad svensk dribbler håller på att rasa samman fullständigt efter bara ett par månader.

Dags att rasa? Dags att hötta med anklagande nävar?

Nej, dags att vara orolig.

Demonstrationen i går såg rätt löjlig ut från läktaren, det gjorde den, men jag tycker ändå att det är för tidigt att börja vifta med de grövsta fördömarfingrarna.

Christian Wilhelmsson har varit rejält missnöjd med vissa andra tränare tidigare i år - en kommer från Ångermanland, heter Lars och är skäggig - men har ändå inte låtit besvikelsen övergå i personlig vendetta.

Han har inte råd med några tränarfejder

Häromsistens hade han ett väldigt enkelt alternativ framför näsan, men han tog det inte. I nästa vecka kommer "Chippen" i stället att flyga till Stockholm för att ansluta till en EM-kvaltrupp.

Ridån var öppen i går, och Wilhelmsson hade inte tagit till en så uppenbart demonstrativ gest om han inte verkligen tyckt sig ha anledning till det.

Men tyvärr är det som det är med detta.

Å ena sidan vet vi inte vem som har rätt och vem som har fel - å andra sidan vet vi att tränaren alltid har rätt i fotboll.

Det kvittar om "Chippen" verkligen är orättvist behandlad, om han var lovad den där extradagen i Sverige av klubbpresidenten men ändå fått skit för att han stannade hemma. Så länge Georges Eo tränar Nantes - och att döma av premiärsuccén i går kan det bli ett tag - kommer "Chippen" ha ett problem att reda ut.

Christian Wilhelmsson gjorde sitt livs viktigaste klubbyte i somras. Han tog klivet från den bekväma belgiska ankdammen till den lite större pölen på andra sidan gränsen.

Han gjorde det för att han var 26 år gammal och kände att karriären behövde en skjuts framåt. Han hade rätt i den bedömningen, och därför har han inte heller råd med några tränarfejder. Inte just här och inte just nu.

Krasst konstaterat är "Chippen" i dagsläget tredjeval på sin position i en ganska bortglömd klubb som visat sig vara ett bottengäng. Det finns en uppenbar risk att han blir kvar på avbytarbänken åtminstone till januari.

När transferfönstret öppnar igen har Wilhelmsson hunnit fylla 27. Har tränare Eo hållit honom utanför laget hela hösten kommer hans marknadsvärde att ha störtdykt.

Vilka dörrar är öppna då? Vart går det att ta vägen?

Jag vet att många svenskar tycker att det kan gå precis hur tusan det vill, att landslaget ändå inte har någon nytta av den där blekingen med konstig frisyr.

Själv tillhör jag inte dem. Jag kan omöjligt titta på svensk fotboll och se något som inte har användning av irrationella dribblers med internationellt tempo.

Därför är jag också orolig.

Vad händer nu, Christian Wilhelmsson?

Erik Niva