Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Sportbladet / Fotboll

Ghana kräver mer än seger i Afrikanska mästerskapen

I morgon börjar de afrikanska mästerskapen i Ghana.

Om hemmafansen väntar sig guld?

Det räcker inte.

”The Black Stars” borde nog passa på att vända lyckan för hela ghananska nationen också.

Sportbladet har tittat bakom kulisserna på ett land som hoppas mer på fotbollen än på politiken.



I slutet av förra säsongen anordnade den välbesökta bloggen ”Ghana – The Face of Africa” en läsarundersökning.

Frågan var enkel:

– Vem är du mest stolt över? Michael Essien eller Kofi Annan?

Omröstningen var aktuell. Kvällen innan hade Essien skjutit Chelsea till Champions League-semi med ett sent segermål mot Valencia, och röstningsförättaren själv såg ingen anledning att hålla inne med sin egen uppfattning:

– Mister Annan har uträttat mycket, men efter matchen i går så kör jag helt klart på underbarnet Essien. Jag är så glad över den killen.

De flesta ghananer som besökte sidan höll med.

Kofi Annans tio år som generalsekreterare för FN var visserligen beundransvärda, men vägde ändå ganska lätt mot Michael Essiens dynamiska insatser på Chelseas innermittfält.

När José Mourinho fick höra talas om omröstningen så tog han visserligen inte ställning i sakfrågan, men uttryckte i alla fall en förståelse för ghananernas inställning:

– Ghana borde vara stolt över honom. Han vet att han är en ikon för sitt folk, och han förstår betydelsen av det. Precis som andra afrikanska spelare är han väldigt stolt över sitt land, och ger något tillbaka.

De ghananska makthavarna bestämde sig tidigt för att en av de allra viktigaste aspekterna med de afrikanska mästerskapen var att visa upp landet från sin vackraste sida.

Därför tog de ett beslut om att ”rensa upp” på spelorterna, och sjösatte en propagandakampanj för att öka samarbetsviljan bland medborgarna.

Reklamen illustrerades av att Michael Essien uppmanar sina landsmän att hjälpa till och ”be proud”.

   

En decembermorgon vaknade invånarna i det fattiga Zongo-området av Kumasi – den näst största staden i Ghana – strax efter gryningen.

Oväsendet var öronbedövande. En hel konvoj bulldozers var på väg in i kåkstaden, och bakom dem gick 200 militärer med eldkastare och maskingevär.

Det hade blivit dags att rensa upp kvarteren runt Baba Yara­-stadion. Inga utländska tv-team skulle någonsin få filma misären i Zongo.

Soldaterna vrålade ut sina order med megafon. Alla områdets drygt 15 000 invånare skulle omedelbart lämna sina hem. Zongo skulle helt enkelt rivas.

Och så blev det.

De skjul och kojor som var lättillgängliga plöjdes ner av bulldozrarna. Resten av de enkla bostäderna brände militären ner med sina eldkastare.

Efter skövlingen pratade en förtvivlad Ibrahim Addalah med den engelska tidningen Times:

– De satte eld på hela slummen. De gav oss inte någon tid att utrymma området; de brände bara ner våra hem och vår framtid. Nu lever vi här i ruinerna, utan någonstans att ta vägen.

Några hundra meter bort från den skövlade kåkstaden hängde en sex meter hög reklamtavla där Michael Essien manade till samarbete.



I Ghana var man tidig med att förstå fotbollens symbolvärde.

För ganska exakt 50 år sedan förklarade sig landet självständigt från den brittiska kolonialmakten, och utsåg Kwane Nkrumah till dess förste president.

Nkrumah var fotbollstokig.

Först bjöd han in Stanley Matthews från England, klädde upp honom i traditionell folkdräkt och dubbade honom officiellt till ”Fotbollskungen”. Sedan skickade han iväg det ghananska landslaget till Europa på pr-turné.

– Min förväntning är att de ska rätta till de fördomar som finns i europeiska sinnen. Fotbollsframgångar ger dignitet och stolthet till ett land, förklarade Nkrumah.



   

Fotbollsframgångar ger dignitet och stolthet till ett land – men drömmen om fotbollsframgångar kan även beröva ett land på dignitet och stolthet.

I en rapport från FN:s kommission för mänskliga rättigheter behandlas frågan om hur exporten av afrikanska fotbollsspelare egentligen fungerar i dag.

Tonen i rapporten är barsk, och fördömer ett system där olicensierade spelaragenter i praktiken manipulerat till sig äganderätt över afrikanska pojkar med fotbollsdrömmar:

– Det finns en risk att det håller på att skapas en faktisk modern slavhandel med unga afrikanska fotbollsspelare.

I Ghana finns flera tusen så kallade fotbollsakademier. De allra flest drivs av lokala entreprenörer utan vare sig fotbollserfarenhet eller kontakter – alla närs de av drömmen om fotboll som vägen till ett bättre liv.

En tredjedel av Ghanas befolkning lever på mindre än en dollar om dagen.

Om en agent lockar med en plats i en fotbollsakademi – påstår att den leder raka vägen till de stora pengarna i Europa – då är det svårt att stå emot.

Många pojkar hoppar av skolan för fotbollens skull. De allra flesta ångrar sig.

De kommer inte i närheten av Europa, men blir av med relativt stora pengar i ”utbildningsavgift”.

Några få får chansen till att provspela för en europeisk klubb, men om de misslyckas så blir de omedelbart övergivna.

Enbart i Frankrike finns det i dag tusentals afrikanska tonåringar som lockats dit med löfte om en fotbollskarriär, och sedan lämnats vind för våg.

I Paris har det till och med bildats en speciell välgörenhetsorganisation – Culture Foot Solidaire – för att hjälpa dem. Jean-Claude Mbvoumin är ordförande för den:

– När en viktig man säger åt en familj att deras son är talangfull så gör de allt för att få ihop pengar för att skicka honom till Europa. De säljer sitt hus, sin yngsta son, sitt liv. De är sårbara, och med förhoppningen om ett bättre liv så lockas de in i en sorts skuldslaveri.

Mvvoumin fortsätter:

– De här agenterna kräver 3 000 dollar per barn, och erbjuder sig att smuggla ut dem mot löftet att de kommer att få kontrakt med en storklubb. Så många barn har försvunnit på det sättet. Just nu följer vi 800 pojkar, men det är bara de värst utsatta.




   

Michael Essien är normalt sett en ganska sorglös person som helst av allt vill sova 14 timmar om dygnet.

Grubbel och oro ligger inte för honom. Utanför planen tycks hans leende näst intill permanenterat.

I intervjuer verkar det bara finnas ett enda sätt att få honom bekymrad, och det är att fråga om fotbollssituationen i Ghana.

– Ja, det finns definitivt ett problem kring hur fotbollen organiseras i Ghana, ett problem som i grunden handlar om att för många vill utnyttja den och hoppas för mycket på den. Politiker vill bli populära, affärsmän vill bli rika, ungdomar vill bli berömda…

När Ghana inleder de afrikanska mästerskapen mot Guinea i morgon eftermiddag förväntar sig ett helt land seger – och mer därtill.

Organisationskommitténs ordförande Kofi Amoah pratar om ”en historieskrivande tid som kommer att innebära en vändpunkt för vår nations lycka”.

Michael Essien använder andra ord:

– Naturligtvis kommer vi att göra allt för att vinna mästerskapet för att skänka glädje till vårt folk. Men oavsett om vi lyckas eller inte så hoppas jag nästan att alla inblandade dämpar sina förväntningar något. Fotboll kan inte lösa ett lands alla problem. Det kan lindra dem – men det kan lika gärna skapa fler.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Brennings blogg

Patrik Brenning

Om Aftonbladet