Fotboll

’Vi kan lägga oss ner och dö eller göra det bästa av situationen’

Operation Integration Patrik Nilsson planerade att ta sitt liv – nu ska hans Arvidsjaur bli bäst i Sverige

När det är minus 35 grader och midvintersvart ute och 15 mil till närmaste stad – vad gör man då som asylsökande flykting i Arvidsjaur?

Jo, då tar man bollskorna, traskar iväg till fotbollsträningen och bidrar till framgångarna.

– Vi bevisar redan att mångfald fungerar, nu ska vi bli bäst i Sverige på integration, lovar klubbyggaren Patrik Nilsson.

Det blir lite varmare när vi närmar oss Arvidsjaur, så när vi rullar in i samhället nöjer sig termometern med att stanna på minus 34,5 grader.

Torsdagen är kylig i Norrbotten. Inne i Luleå såg röken från industrierna nästan frusen ut, stelnad och orörlig som stora stenformationer ovanför skorstenarna.

Sedan dess har vi åkt drygt femton mil inåt landet längs riksväg 94. Så värst många möten har det inte blivit, men vi har ändå hunnit se både ren, älg, en kolonn med militärfordon och ett par halvhemliga nya Mercedes-prototyper på väg från testcentret i Arvidsjaur.

Nu börjar klockan snabbt närma sig lunch, så jag ringer Patrik.

– Det är bara att välja, vi har gott om ställen här. Eftersom vi är det stora stoppet på vägen till Norge sägs det att vi har fler restauranger per capita i Arvidsjaur än de har i London.

Jag äter vegetariskt. Det är inga problem?!

– Ah, då vet jag inte riktigt... De har ju salladsbuffén på Konsum.

■ ■ ■

Det blir Konsum, självplock och plastlock. Att raljera över utbudet i avlägsna norrländska glesbygdssamhällen ligger inte för mig – jag är själv uppvuxen i ett av dem – men det är ju ofrånkomligen ändå som det är.

Att komma till Arvidsjaur är inte som att komma till London, oavsett om restaurangtätheten pekar hitåt eller ditåt.

6 500 kommuninvånare, 3 200 registrerade snöskotrar. Vid infarten verkar det som att en av dem har för avsikt att ge sig ut på vägen och köra om oss i bilen.

– Det är någon sorts speciell lokal lag som gäller här, så de har tillstånd att köra på gatorna.

Men det var inte särskilt många skotrar ute idag?

– Nä, 35 grader är lite väl kallt att köra i. Vi har haft mellan 20 och 40 minus två veckor i sträck nu, så man börjar bli lite less.

Patrik Nilsson hälsar på fyra av de fem andra kunderna som också lunchhandlar inne på Konsum. Vid utgången blir han genskjuten av en blond expedit.

– Jag undrar... Det är så att min pojkvän från Turkiet ska flytta hit om några veckor.

– Och du tänkte att han ska börja spela fotboll?

– Jo. Inte för att han ska göra någon elitsatsning, men för att han ska ha något att göra och ja... integreras.

■ ■ ■

Ett par år har nu gått sedan Patrik Nilsson först blev en sorts regionalkändis. Han var bara 24 år gammal då, men som färsk tränare för IFK Arvidsjaur hade han tagit klubben i en riktning som fick funderingar att födas och ögon att öppnas.

Bara ett halvår tidigare hade a-lagstruppen varit så liten att det var tal om att lägga ner Division fyra-laget. Så blev det inte. Istället ringde Patrik Nilsson till det lokala flyktingboendet.

Han hade en vision, en övertygelse – och nu hade han fått en möjlighet att göra fotboll av den.

– Allt började egentligen med mig själv. Jag spelade fotboll genom hela uppväxten, men hatade alltid det. Det var tränare jag ville bli. Redan första gången jag varit på en fotbollsträning sa jag till min pappa: ”Jag hade mycket hellre varit gubben som sa vad alla skulle göra istället”.

Som 18-åring blev Patrik Nilsson till sist erbjuden att träna ett av IFK Arvidsjaurs ungdomslag. Han kastade sig över chansen med huvudet före, men kraschade rätt ner i betongen.

– Jag är född med en sjukdom som heter LKG, läpp- käk och gomspalt. Jag har opererat mig typ 15 gånger, och har en massa ärr här.

Nilsson fingrar försiktigt vid överläppen.

– Jag har aldrig haft bra självförtroende, och som spelare var jag värdelös, så det var aldrig någon som såg mig. När jag först började vara tränare var jag därför besatt av att bekräfta även de sämre spelarna, alla de som jag kände igen mig själv i. Det var det enda jag tänkte på, jag lade ner precis dygnet runt på det laget, lade in så mycket att jag gick in i väggen helt. Jag vart djupt deprimerad. Jag slutade skolan, slutade som tränare, slutade med allt.

Hur illa var det?

– Jag skulle ta livet av mig. Jag skulle bara ge det en dag till eller så. Den dagen satt jag och såg på innebandy i hallen här, då en spelares mamma satte sig bredvid mig. ”Hur är det?”. Av någon anledning vågade jag säga just då: ”Ska jag vara helt ärlig är det så dåligt att jag funderar på att ta livet av mig”. Hon bara: ”Jaha... Då var det inte en slump att jag hamnade här med dig idag. Jag är psykolog, och du kan prata med mig när som helst”.

Det tog mer än ett år, men Patrik Nilsson tog sig tillbaka upp till ytan genom kognitiv beteendeterapi. Själv pratar han om den här tiden på ett sätt som nästan går att jämföra med hur nyreligiösa brukar beskriva sina uppenbarelser.

– Jag fick hjälp att knäcka koden, både till fotbollen och till livet. Och när jag förstod hur jag skulle göra ledarskap av den kognitiva beteendeterapin var det som att allt föll på plats. Att medvetandegöra spelarna är den ena grunden. Jag ställer frågor, de själva kommer fram till lösningar. Sedan är det positiva förstärkningar som är den andra grejen, att skapa självförtroende och bygga självkänsla.

Hur långt går det att dra detta?

– Precis hur långt som helst. Vi kan tycka vad vi vill om saken, men faktum är att vi numera lever i ett mångkulturellt land, en mångkulturell värd. Och den här typen av ledarskap funkar när det gäller att få människor med olika bakgrunder att mötas och fungera tillsammans. Det bara är så. Det är i den här riktningen världen måste förändras, det är såhär ledare på alla nivåer måste arbeta för att kunna leda dagens samhälle.

■ ■ ■

Vi hinner knappt ens äta upp våra Konsum-sallader innan vi får lov att avbryta. Det är dags för Patrik Nilsson att göra sitt jobb, att gå in i skolsalen och undervisa.

– Nuförtiden kommer de till och med i tid, så var det ju inte alltid förut. En gång frågade jag en av fotbollskillarna: ”Varför har du så svårt att komma i tid?”. Jo, det handlade om att han en gång hade kommit hem till sitt hus i Afghanistan – och så hade hans pappa mördats framför ögonen på honom i precis samma sekund som han klev in genom dörren. Och som han sa själv, nu hade han liksom fått en instinktiv skräck för att komma någonstans precis när det var tänkt. Tänk då den ledaren som står och skriker på honom för att han inte är i tid...

Här på Sandbackaskolan – där det förresten finns en särskild skoterinriktning på fordonsprogrammet – gick Nilsson själv gymnasiet. Nu öppnar han upp den ombyggda gamla kemisalen och benar tålmodigt ut geometriska termer för en uppmärksam grupp nyanlända.

– Är det där en rektangel? Nej, en kvadrat. Vad är då en rektangel?

Det går framåt, men av lättbegripliga skäl i ganska trög takt. När en timme har gått skämtar jag om att allt vore lättare ifall han kunnat flytta lektionen till fotbollsplanen istället.

Patrik Nilsson reagerar som om jag sagt en fullständig självklarhet.

– Ja, herregud, ja... Vi har en kille som kom till Arvidsjaur på hösten i fjol, och när han pratar idag låter det som att han är från Sverige, jag lovar. De andra lärarna fattar inte hur det har gått till, så de har frågat honom varför. ”För att jag spelar fotboll”. Han hade suttit hemma själv efter träningarna och skrivit listor på olika begrepp från planen och olika saker vi sagt i omklädningsrummet som han skulle lära sig. Det tog tre månader, sedan kunde han prata flytande.

Hade bara alla varit fotbollsintresserade hade det kunnat vara det enda ämnet i läroplanen, och så hade inlärningen gått snabbare.

– Det är ju så. Det är ju en sanning.

■ ■ ■

18-årige Abbas Arizada har bott i Sverige i lite mer än tre år nu. När han pratar svenska gör han det visserligen med en lätt brytning, men den går inte att spåra från det Afghanistan han en gång kom ifrån. Istället har talet en släng av den säregna dialekten som fortfarande präglar den här delen av Lappland, Arvidsjaur-bondskan.

– När jag först kom till Sverige var jag på ett tillfälligt boende, då jag fick vet att jag skulle till Arvidsjaur. ”Kan ni visa mig på kartan vart det ligger?”. Och så bara: ”Där är Stockholm och... där är Arvidsjaur”. Oj... Så frågade jag litegrann om Arvidsjaur: ”Hur är det där? Är det en stor stad”. Och de bara: ”Nej, inte så stor, men där kan du fiska och åka skridskor och åka slalom”. Eh... ”Vad är slalom?”.

Slalomen fick vänta. När Abbas Arizada kom till Arvidsjaur var det fortfarande sommar, plusgrader och nattsol.

– Största problemet då var att jag inte hade några fotbollsskor, så jag pratade med personalen på boendet om det. ”Nä, du måste vänta tills du får en god man”. Okej, det tog två veckor, men sedan fick jag en god man att prata med. ”Jag behöver fotbollsskor”. ”Ja, det är bara att vänta tills du kunnat spara ihop pengar till dem”. Det tog väl minst en och en halv månad till, men sedan kunde jag gå ner till Intersport på Storgatan och köpa ett par. Sedan började livet i Sverige.

Vad har fotbollen betytt för dig här?

– Mycket. Jag hade ingenting att göra förutom att spela fotboll, men genom fotbollen hittade jag jättemånga vänner. Både svenskar och såna från andra länder. Vi hjälpte varandra både på och utanför planen.

De svenskfödda spelarna utgör fortfarande den största delen av IFK Arvidsjaurs a-trupp, men det är inte så att de själva håller räkningen. Sammanhållningen är gränslös numera, blandningen är hela grejen.

När en av Arvidsjaursgrabbarna lyckades låsa ut sig fick han givetvis sova hemma hos en av flyktingarna. När Abbas Arizada behövde flytthjälp infann sig ett halvdussin bärkraftiga norrbottningar på mindre än en halvtimme.

– Den största kulturskillnaden jämfört med Afghanistan är att man umgås mycket mer här, man är hemma hos varandra och ja... fikar. Spelar tv-spel. Festar kanske.

Festar? Säg nu inte att de har fått dig att börja dricka hembränt häruppe?!

– Njaa...

Abbas Arizada drar på svaret, skrattar förläget. I någon mån vet han att redan måste börja se på sig själv som en ansvarstagande förebild. Han hjälper till och tränar 15-åringslaget i IFK Arvidsjaur, och kommer precis från sin praktik på Nyborgs förskola.

– Från början ville jag flytta från Arvidsjaur. Jag tyckte att det var så tråkigt, och att svenskarna inte ville prata med oss. Men nej, nu ser jag att det inte var så. Man måste först lära sig språket, och sedan kan man ta sig framåt själv. Och fotbollen har ju varit största hjälpen för mig att komma in i samhället.

Om det inte hade varit för fotbollen – hade du bott kvar i Arvidsjaur då?

– Kanske inte. Nej, jag tror inte det.

■ ■ ■

På Tant Sveas kafé nere i centrala Arvidsjaur hänger en uppfordrande skylt inne på toaletten: ”Gubbar, män, pojkar – sitt ner, snälla!”.

Generationerna växlas, attityderna byts ut och världen närmar sig även de mest avlägsna småkommunerna. Kaféet serverar croissemla – en korsning mellan croissant och semla – och Patrik Nilsson bekräftar:

– Nog hände det att jag tyckte att normerna var ganska snäva när jag yngre, men det handlade nog lika mycket om mig själv som om andra. När jag nu har börjat prata om mjuka värden så har jag inga problem att nå fram, i alla fall inte till dem som är i min egen ålder eller ännu yngre.

Och den allmänna attityden till flyktingar? Hur är den?

– Sverigedemokraterna får röster här också, men säg såhär... Det brinner inga asylboenden här i alla fall. Och där är jag övertygad om att fotbollen har påverkat. Andra har tagit efter vårt sätt att vara öppna mot alla kulturer.

Och bortanför ert eget samhälle? Det är inte så att ni åker till bortamatcher och folk pekar finger åt er så fort ni kommer till byn?

– Det har hänt såna grejer. När vi höll på att krossa Harads sa en av deras spelare: ”Nu fattar jag varför folk röstar på SD”. Det slutade med att de sparkade ner en av våra spelare så att han vred sönder knät. Om det nu kommer ett lag och rullar sönder motståndarna och leder med 4-0 eller 5-0 så tycker jag väl att reaktionen borde vara: ”Wow, ni var bra, grattis”. Men de ringde och bad om ursäkt sedan, så jag valde att inte anmäla.

Arvidsjaurs sätt att spela har givit eko i Norrland, deras sätt att vara har genererat nationellt intresse och inför fjolårssäsongen lockades Patrik Nilsson över till relativt resursstarka Division två-klubben Skellefteå FF. Flytten blev inte som han hade föreställt sig.

– De visste inte alls vad jag stod för eller hur jag ville arbeta, utan de värvade mig bara för att de hade sett mig på tv. Det blev bara kaos av allt. Och så saknade jag det här med att involvera mig och bidra till hela samhället.

Patrik Nilsson återvände till IFK Arvidsjaur med en ny, storslagen paroll. Målsättningen har inte formulerats utifrån hur många matcher de ska vinna – utan att de ska bli bäst i Sverige på integration.

– Jag tycker att varenda förening borde ha det som mål, det borde bara vara en allmän grej. Till att börja med kommer de flesta föreningar som väljer att ställa sig utanför integrationsprocessen helt enkelt inte att överleva på sikt. Börjar man istället i den andra änden och ser till att bli bäst i Sverige på integration, då får man även ett hur bra fotbollslag som helst gratis.

Vad innebär det då att vara bäst i landet på integration? Att hjälpa sitt lokalsamhälle, att vara en drivande aktör när det gäller att få förändringsprocessen att fungera.

IFK Arvidsjaur har en mindre uppsjö av tematiska projekt igång. De renoverar lokaler, skissar på läxhjälp och lanserar ”Integraskon” – en spelardesignad fotbollssko vars intäkter tillfaller ändamålet – men framförallt aktiverar de fler och fler ungdomar.

– Inklusive juniorlagen har vi 130 spelare igång nu. Vi har startat ett andra seniorlag som ska spela i Division fem, men vi hade lätt kunnat dra igång två till. Målet måste ju vara att alla som vill ska få spela fotboll på ett bra sätt, och det målet måste vi klara.

Nilsson fortsätter:

– Nu skrev kommunen ett avtal om att ta emot 110 ensamkommande under 2016. Och då sa jag det: ”Det blir jättebra, det löser vi. Men det är redan nu fullt på alla planer och i alla hallar och det finns inga ledare och jag har inga pengar”. Vi ska hitta en väg för alla, men ska vi verkligen kunna hjälpa samhället måste även samhället hjälpa oss.

Det är ibland lite svårt att ta in hur ung Patrik Nilsson fortfarande är. Han är en fotbollstränare som nyss tackat nej till ytterligare anbud från klart högre nivå, han är en nyckelfigur i hela kommunstrukturen – och så är han en 26-åring som fått lov att flytta tillbaka hem till föräldrahemmet.

– Med tanke på alla nyanlända är det ju svårt att få lägenhet i Arvidsjaur numera. När jag skulle flytta hem efter tiden i Skellefteå var det inte bara att välja och vraka, utan jag bor hemma hos mamma och pappa nu. Men det är ju inte så att jag är arg på en invandrare för det, den tanken räcker liksom inte hela vägen.

Nu ska Nilsson hem och hämta utrustning före träningen, så vi lämnar kaféet och åker ut mot villakvarteret på andra sidan riksvägen. På väg ut ur centrum kör vi förbi Hotell Edström, ett snabbväxande hotell med hemsidan wintertest.com.

– Det är där alla testförarna bor, men dem ser man nästan aldrig ute i samhället. Det är inte mycket integration där, det kan jag ju säga.

■ ■ ■

Lotta Åman är den sortens kommunalråd som med exakthet kan ange att det bor prick 6 484 invånare i Arvidsjaur. De senaste 50 åren har annars befolkningen minskat stadigt – sammanlagt med 25 procent – ända tills kurvan vände för tre år sedan.

– För oss har ju inflödet av asylsökande varit väldigt positivt, väldigt värdefullt. Och idag tycker jag att vi är på banan med integrationen. Vi har bra boenden, bra personal, bra föreningsliv.

Fotbollsklubben tycks ha haft en väldigt central roll här. Är det en rättvis bild?

– Det är det absolut. De har gjort det helt fantastiskt, verkligen visat på hur bra det kan bli ifall vi lär av varandra och tar vara på våra olikheter. Även om de har små medel har de ett stort engagemang.

Men det var ju det här med små medel. Ifjol omsatte IFK Arvidsjaur ungefär 480 000 kronor, och det räcker rätt och slätt inte till för att förverkliga ambitionen om att bli bäst i Sverige på integration.

Nu har de visserligen skramlat fram ett sponsoravtal med en av de stora bankerna i regionen – 300 000 kronor över 3 år – men avståndet mellan vision och verklighet är fortfarande stort.

– Jag är medveten om det, men i nuläget kan jag inte lova några kommunala pengar. Men vi diskuterar saken, och hoppas kunna komma med besked inom bara några veckor.

Hur har ni det med ekonomin i kommunen?

– Den är ju väldigt ansträngd, precis som den är i de flesta andra småkommuner. Men vi hoppas väldigt mycket på det här med tåg- och biltest framöver.

■ ■ ■

Ett par eftermiddagar i veckan utspelar sig ett säreget litet skådespel i Arvidsjaurs södra utkanter.

Oavsett väder och vind kommer små grupper av grabbar traskande genom det vintermörka snölandskapet, förbi stationen och ner längs Västlundavägen.

35 minusgrader som idag? Inga problem, de kommer gående ändå, knallar de där kilometrarna från boendet i andra änden av samhället i jeans och gymnastikskor. När de kommer fram till militärområdet – det gamla K4-regementet – får de lov att stanna hos vaktposten, skjuta in sina asylsökarkort bakom svärtade rutor.

Sedan är de inne. Sedan är de betrodda att spela fotboll även på ett område med betydelse för rikets säkerhet.

– I förrgår försökte jag ställa in träningen för att det var så jäkla kallt. Men då fick jag direkt fem arga sms om att vi skulle köra ändå.

Ibland dyker även två små syrier upp, Abdulkarim och Salim. Enkelt uttryckt är de lagets uppgraderade maskotar.

– De har varit med oss ända från uppstarten. Redan första året gav jag dem matchställ, och lät dem stå bredvid mig på bänken. Jag skrev till och med så på matchprotokollet: ”Jag plus två till”. Så i början bestod vår ledarstab av mig, en sjuåring och en åttaåring.

Hur funkar det för dem att bo i Arvidsjaur annars?

– Både och, tror jag. Tyvärr vet jag att de är omtalade som något av två monster på skolan. Men för mig kan det ju aldrig vara fel på barnen i sig – det är lärarna som inte klarar av att hantera dem. Det är något i ledarskapet som gör att det blir stopp.

Som fotbollsklubb går det att lyckas på många olika sätt. Ett sätt är att ge plats och tillhörighet åt de som inte hittat det någon annanstans, ett annat sätt är ofrånkomligen att vinna matcher.

Det behöver inte finnas någon motsättning däremellan, snarare tvärtom.

Så här långt in i artikeln har vi inte ens berört IFK Arvidsjaurs sportsliga framgångar. För två år sedan trodde många att de var på väg ner i Division fem. Idag har klubben istället gått upp i Division tre för första gången på 20 år.

– Och det är klart att man kan säga: ”Division tre, det är ändå inte särskilt märkvärdigt”. Nä, men det är väldigt mycket bättre än det hade varit om vi inte hade valt den här vägen. Och där står vi ju idag i Sverige. Ska vi tycka att utmaningarna är för stora och lägga oss ner och dö – eller ska vi försöka göra det bästa av situationen och se vart det tar oss?

För egen del tänker Patrik Nilsson fortfarande bli världens bästa fotbollstränare. Exakt när det blir får visa sig med tiden. Först ska ju IFK Arvidsjaur bli bäst i Sverige på integration.

– På såna här små ställen finns fortfarande den där tron på att man inte kan bli något. Vi visar i handling att man kan det, vi flyttar fram gränserna för vad som är möjligt och hur det går att göra. Jag tror att fotbollen är oerhört viktig eftersom vi bevisar att integrationen kan fungera, att det inte är fel på någon bara för att han eller hon är från ett annat land,. Och jag vet att det ger resultat. Kraften i olikheter kan ge enorma effekter för hela Sverige. Så är det bara.