Överkörningar roar nästan alltid – bara det finns känslor i matchen

Sveriges bästa fotbollsskribenter om veckans hetaste ämnen – varje måndag i Sportbladet

FOTBOLL

Dubbla mål av Eidur Gudjohnsen i helgens match mot Mallorca. Är islänningen lösningen på Barcelonas anfallsproblem, trots allt?

Bank:

Tja, först ska vi väl ta och sätta problemen i perspektiv? Barcelona har näst efter Werder högst målsnitt i alla Europas toppligor och leder ligan. Rätt många klubbar skulle betala bra för den sortens ”problem”. Eidur, då? En fantastisk spelare, men han är ingen Henrik Larsson och han är verkligen ingen Sammy Eto’o. Och han är inte lösningen för Barça. Ska man spela honom som ren anfallare (och det ska man nog inte, fråga José Mourinho) så ska man nog se till att han gör det bredvid en supermålskytt. Barça spelar 4–3–3, oftast mot samlade försvar – då behöver man en ”nia” som är antingen hyperrörlig eller fenomenal i straffområdet. Eller båda delar, som Eto’o och Larsson.

Niva:

Nej. Ibland fattar jag verkligen inte hur vissa storklubbar scoutar. Real Madrid köpte Thomas Gravesen i tron att han var en defensiv mittfältare, och på samma sätt verkar Barcelona ha inbillat sig att Eidur Gudjohnsen är en striker. Det är han inte, i alla fall inte längre. Förra säsongen i Chelsea gjorde han två mål på 26 liga­matcher, och startade nästan alltid som innermittfältare. Barcelonas 4–3–­­3-system bygger på att centern ska vara en utpräglad målskytt – en Eto’o – och det är inte Gudjohnsen. Han är tillräckligt klok och tillräckligt skicklig för att Barça ska hålla sig flytande i ligatoppen – men de skulle inte vinna Champions League med honom på topp.

Osannolika 7–0 till Roma mot Catania i Italien. Uppskattar du en rejäl utklassningsseger – eller blir du i stället uttråkad av dem?

Bank:

Kan jag spela ut mitt ”å ena sidan-å andra sidan-kort” här? I så fall: Jag tycker om matcher med en laddning, matcher som gäller något. I nio fall av tio hänger det ihop med att de är jämna. I det tionde fallet finns det något annat – antipatier, en inre dynamik, det sportsliga läget – som gör att jag gärna tittar vidare ändå. När Milan slog Inter med 6–0 för fem år sen betydde varje passning något även med två minuter kvar. Den sortens förnedringar är fenomenalt intressanta, det är roligt att se hur spelarna och publiken hanterar dem. Roma–Catania? Äh, det är tamigfan alltid roligt att se Baby Roma och pappa Totti. Jag såg 90 minuter utan att blinka.

Niva:

Nick Hornby skrev om det här – precis som han skrev om allt annat – i ”Fever Pitch”: ”Det finns ett argument som går ut på att målen börjar förlora sitt värde under en synnerligen enkel seger, men det har aldrig varit ett problem för mig. Jag njöt av det sista målet i Arsenals 7–1-vinst mot Sheffield Wednesday lika mycket som jag njöt av det första”. Som neutral åskådare är perspektiven annorlunda, men jag uppskattar också en överkörning. De bryter rutinen, de får mig att haja till, de sätter känslor i svaj. Om några år kanske jag tycker annorlunda – om storlagen blivit så överlägsna att slaktsegrar blivit regel – men än så länge står jag på 7–0-matchernas sida.

Vinst för Rangers, men likafullt omöjliga 15 poäng upp till Celtic. Varför har hajpade tränaren Paul Le Guen sådana problem i Skottland?

Bank:

Hur tycker ni att det gått för superstjärnorna Tevez och Mascherano i West Ham? Poängen är att kulturskillnaderna fortfarande finns kvar, även i den mest globala av byar. Den som tror att en fransk professor kunde komma till Glasgow, svinga sitt 4–2–3–1-spö och börja räkna in bucklor trodde nog fel. Le Guen är en arkitekt, han bygger unga, tajta lag med tydlig gruppidentitet – och sånt tar tid. Av de elva spelare han använt mest är sex skottar, sju under 24 år. Kan ni ert Rangers förstår ni att det är en revolution. Kan ni er Le Guen vet ni att han började uselt även i Ly­on. Klubben vann knappt en seger under hans första höst, men de blev ju som bekant rätt hyfsade vad det led.

Niva:

Det känns bisarrt att skriva detta om Paul Le Guen, men jag tror att mycket av de tidiga problemen bottnar i dåliga förberedelser. Le Guen var överens med Rang­ers ordförande David Murray redan i vintras, men dök ändå bara upp i Skottland en enda gång innan försäsongsträningen började. Själv försvarar han sig med att han inte ville komma och störa innan timmen var hans – att han ville ”visa respekt” för dåvarande managern Alex McLeish. Fair enough, men den respekten kostade ett halvår av förberedelser och därigenom också en tätstrid. Nu startade Rangers säsongen med dåligt scoutade nyförvärv och ett 4–2–3–1-system extremt illa anpassat till den skotska fotbollen.

Till sist, vad var det viktigaste vi missade i helgen?

Bank:

Den europeiska höst-vår-diskussionen. Jag satt själv i en skotsk BBC-panel och diskuterade säsongsplanering. Irland har gått över till vår-höst för att ge klubbarna bättre möjligheter i Euro­pa. De har nått bra resultat, men publiksiffrorna sjunker och Dublin City FC gick i konkurs eftersom – som managern Dermot Keely sa – ”ingen går på fotboll när det är som varmast”. I Ryssland har man bestämt sig för att göra tvärtom, spela höst-vår. Det gillar inte alla. Som Andrej Tikhonov, den gamle Spartak-hjälten, konstaterade: ”Bara fyllon kommer att gå på matcherna på vintern.”

Niva:

Att supporterproblemen i Argentina spunnit fullständigt ur kontroll. Matcher har tidigare avbrutits, men i går kom en ny vändning. För första gången någonsin hade förbundet beslutat att spela en ligamatch helt utan publik. Det fungerade inte alls. Vare sig Racing Club eller San Lorenzo lyckades ens ta sig till matchen. Vad som hindrade dem? De egna supportrarnas protester mot de tomma läktarna. Racing-fansen bildade blockad runt spelarhotellet, och stängde in sitt lag. San Lorenzos fans fäste gigantiska kättingar på dörrarna till arenans parkering, så att spelarbussen inte kunde komma ut.