...att Roman blir överkörd av en buss

Sveriges bästa fotbollsskribenter om veckans hetaste ämnen – varje måndag i Sportbladet

FOTBOLL

Henry nickar kvar spänningen i Premier League, men någonstans finns ändå misstanken om att Chelseas kollaps är den helgstory som kommer att få störst konsekvenser för engelsk fotboll framöver. Är det så?

BANK:

– Engelska helgstorysar har ju en dragning åt det dramatiska, om man säger. Man vill gärna se att det här, the Fall of the Roman Empire, är något historiskt och sensationellt. Jag tror inte det. Chelsea har ett helvetesår, nyckelspelare rasar ihop efter att ha spelat non-stop i tre år. Det betyder att de får tufft att slåss på tre fyra fronter i vår, men allt talar för att Abramovitjs satsning fortsätter. Projektet Chelski är försäkrat, till skillnad från – låt säga – Cragnottis Lazio-lek. En sak är jag däremot övertygad om – att José Mourinho nått vägs ände i klubben. Visst, fansen och nyckelspelarna gillar honom, men det behöver inte betyda ett smack. Ring Ranieri, om ni tvivlar.

NIVA:

– Inför starten av förra säsongen svarade supportrar till var och en av de 92 engelska ligaklubbarna på en enkät från magasinet FourFourTwo. En fråga löd: ”Vad är det värsta som kan hända din klubb?”. Chelsea-snubbens svar konkret: ”Att Roman blir överkörd av en buss”. Det brukar heta att ingen spelare är större än sin klubb – och det gäller även John Terry. Detsamma sägs om tränare – och det stämmer till och med in på José Mourinhos situation. Nej, det enda som kan få Chelsea att falla tillbaka ner i engelsk fotbolls mittfåra är om Roman Abramovitj – någon gång under de närmaste fem, sex åren – tröttnar på att låta klubben leva över sina egentliga tillgångar.

Tio matcher, 20 lag, 900 minuters fotboll — och totalt nio mål. Är det dags att ifrågasätta sanningen om La Liga som den offensiva fotbollens hemvist?

BANK:

– Redan de gamla grekerna (de var väl unga när det begav sig, antar jag) var inne på att man kan nå fram till sanningen genom att vända frågorna ut och in. Jag skulle alltså snarare fråga om det inte är så att den spanska defensiven blivit mycket bättre. Efter ett par år med snabb omställningsfotboll har lagen blivit skickligare på att försäkra sig defensivt. De flesta tränarna använder olika modeller med en central anfallare, kombinerar man det med en vilja att täta mittfält blir det just så det ser ut också. La Liga är på väg mot sitt lägsta målsnitt (2,36) i mannaminne. Jag väljer att läsa det som att de lärt sig att inte släppa till lika mycket som förr.

NIVA:

– När Real Madrid tidigare spelade sexmannamatcher på träningarna brukade de dela upp truppen i offensiva och defensiva spelare. På ena laget var alltså Zidane, Figo, Ronaldo och Raúl. Det andra laget bestod av killar som Salgado, Helguera, Raúl Bravo och Pavón. ”Men backarna vann alltid. Varenda gång”, brukar förre tränaren Vicente del Bosque berätta. Fotboll är inte en sport där försvar alltid slår anfall, men det är en sport där man vinner väldigt mycket på att bygga bakifrån. Allt eftersom pengarna blir större och världsfotbollens insatser blir högre kommer fler och fler lag att prioritera säkerheten – och den utvecklingen är inte spansk fotboll immun mot.

Totti knuffas med sin massör, Livornos tränare Arrigoni stångas med sin styrelse och Palermos president Zamparini muckar med rättssystemet. En bra vecka för italienska fotbollsintermezzon — så vilken tekoppsstorm minns du helst?

BANK:

– Vi har stormen Per, men minns ni stormen Tino? Faustino Asprilla, colombianen vars psyke aldrig blev äldre än tolv år, inledde sin vistelse i Parma med att vara inblandad i sex bilolyckor på två veckor. När han fick rött ljus drog han handbromsen, klev ur sin BMW, och kom tillbaka två dagar senare. Till slut blev han, faktiskt, av med körkortet. 1996 var jag i Parma för att se en träning. Spelarna kom i två minibussar, den första parkerade stilfullt – den andra körde in i den första. Förare? Tino Asprilla, den körkortslöse. Fem minuter senare kapade han tränaren Nevio Scala i knähöjd i en lekfull övning, och fick bryta träningen. My cup of tea, that.

NIVA:

– Jag är väldigt road av den nye, bindgalne Gianluigi Buffon. Först gick han ut och summerade tillvaron i andraligan: ”Jag måste säga att jag har mindre sex nu när jag spelar i Serie B. Det är mer att tänka på i den här divisionen, och det måste jag väga in när jag planerar sin karriär”. Nu har han följt upp den visdomen med att ge sin syn på familjen Beckhams flytt till USA: ”Beckham har slutat på fotbollens hittegodsavdelning, och det är fel. Jag tycker inte att idrottsmäns kvinnor ska påverka de viktigaste besluten i våra karriärer. Jag är lyckligt lottad. Alena är alltid nöjd med mina val”. Nästa vecka: Gigi berättar hur kvinnlig rösträtt förstört fotbollen.

Till sist, vad var det viktigaste vi missade i helgen?

BANK:

– Ett brev. Bill Green skrev om sin son Alex, en 21-årig småbarnspappa, anställd i brittiska armén. Alex åkte till Irak, i veckan sköts han ihjäl under ett eskortuppdrag. Pappan skriver om kriget, men det var något annat jag fastnade för. Bill skrev om paketet han hämtat på posten, det han skickat till sin son men som inte hade någon att komma fram till. I paketet fanns en Roger Waters-cd, godis och en fotbollstidning. ”Han höll på Arsenal, trots att han kom från Warrington. Han kommer att begravas i sin Arsenal-tröja” skriver Bill. Det satte sig i mig, det enkla i att bakom politiken, krigen, allt, ser våra liv ändå alltid ut på det sättet. Musiken, en godispåse, ett lag att hålla på.

NIVA:

– Jag inbillar mig på intet sätt att världens stora fotbollsklubbar är mer altruistiska än andra storföretag – men likafullt tänkte jag spela djävulens advokat för en stund. Förra året skramlade Chelsea ihop nästan 25 miljoner välgörenhetskronor, och investerade ungefär 65 miljoner i ”socialt ansvarstagande”. Det innebär 2,8 procent av deras omsättning, och är en andel som är fyra gånger så stor som FN rekommenderar företag att bidra med. Jag kan absolut irritera mig över att Chelsea kände sig nödgade att basunera ut den här informationen i det brittiska parlamentet – men i stort känner jag ändå att balansen i den här spalten mår bra av den enkla upplysningen.

Simon Bank, Erik Niva