Krokodilernas vilda segerdans

Turkiets sensationslag i mitten av kaos och publiskandaler

FOTBOLL

Kurdfrågan. EU-strävan. Nationalismen och diskussionen om ett folkmord.

Turkiet vimlar av svåra frågor.

Det här är säsongen då de flesta av dem råkat explodera på en enkel fotbollsplan.

Det första en nytillträdd tränare gör är att räkna ut vad folk runt klubben vill höra.

Bursaspor har, ända sedan den bildades 1963, varit en stor, men ganska medioker fotbollsförening. Klubben har en stark, fanatisk supporterbas (sydkurvans ”Teksas” är starkast) och är världskänd för vänskapsrelationen med Ankaragücü, som är så stark att de olika lagens fans sjunger för varandras lag när de möts. Men de har bara skrapat ihop en enda cuptitel på 47 år.

När Ertugrul Saglam satte sig bakom ett stort bord i en konferenssal i Özluce, en timma söder om Istanbul, tittade han upp mot de nära 500 fans som samlats där.

Sedan sa han precis det de ville höra.

– Bursaspor är en av de största klubbarna i Turkiet och alla förväntar sig att man ska bli mästare. Att det aldrig hänt betyder inte att det aldrig kommer att hända.

Det var i januari 2009, Saglam var ung och lovande, men hade fått lämna Besiktas efter att ha misslyckats i europacuperna. Men han hade nått långt med små medel i Kayserispor, och alla ville se honom göra om det i Bursa, en miljonstad med stark textilindustri och stora drömmar.

Men om de trodde det?

Nja.

Bursaspor låg fast i mitten av tabellen, hade vunnit sex av sexton matcher och redan gjort sig av med två tränare under säsongen. Men Saglam hade en säker utstrålning, ett stort namn och ett påskrivet kontrakt på 3,5 år, så kanske ändå?

Av de kvarvarande arton matcherna förlorade Bursaspor två, de samlade näst flest poäng av alla och slutade sexa i serien.

Sen bestämde de sig för att satsa högre.

Om man vill förstå hur det kan komma sig att en modest förening nu bara är ett par andetag ifrån att bli turkiska mästare så ska man förstås rikta blicken mot Bursa.

Om man vill förstå något om Turkiet är det en bra idé att

göra samma sak.

2010 står Turkiet och turkarna med ena benet halvvägs inne i ett Europa vars ”europeiska blindhet” de avskyr. Med andra benet försöker de hålla sig borta från inrikes slitningar. De står mitt emellan en progressiv framtid och en historiediskussion som världen vill tvinga på dem. Det har bara gått ett par veckor sedan Sverige lärde sig hur laddad frågan om folkmordet på armenier ännu är.

Under ett par veckor i höstas kokade alla de här frågorna samman på en gräsplan i Bursa.

Den 26 september kom Diyarbakirspor på besök, och alla visste att matchen skulle vara laddad. Inte för att nykomlingen ”Diyar” tränades av Güvenç Kurtar – tränaren som Saglam ersatte i Bursaspor – utan av helt andra skäl.

Diyar är kurdernas lag.

Nationalismen är stark på turkiska läktare, inte bara i Bursa, och på många ställen möts Diyar av ramsor om PKK och att de ska sparkas ut. Mot Bursaspor spårade det ur. Banderoller med texten ”Vi är turkar, vi är alla soldater” hängdes upp, kravaller uppstod på läktarna. Ett tiotal Diyar-fans skadades, Bursaspor fick dryga böter.

Kurdfrågan hade tagit sig in på fotbollsplanen.

2 500 poliser

Två veckor senare byttes nationella frågor mot de internationella, en pyrande eld byttes mot en flammande krutdurk – men arenan var densamma.

Och Turkiet skulle möta Armenien i fotboll.

Folkmordsdiskussionen är en sak, en

annan är det faktum att Turkiet klev in på den azeriska sidan i konflikten om Nagorno-

Karabach 1993. Mot Armenien. Sedan dess hade länderna inte haft några förbindelser över huvud taget, förrän de råkade lottas i samma VM-kvalgrupp. Armeniens president Serzh Sarkisian såg det som ett tillfälle till fotbollsdiplomati, hans turkiska motsvarighet Abdullah Gül tog rygg.

2500 poliser skulle se till att matchen inte kidnappades av konflikten, det skulle bli en manifestation för ett möjligt samtal. Efteråt skulle möten hållas, händer skakas.

Fem minuter in på andra halvlek lämnade den armeniske utrikesministern Edward Nalbandian sin plats på läktaren för att hålla presskonferens för de tillresta armeniska journalisterna.

– Normaliseringsprocessen har bara inletts, sa han.

Samtidigt gjorde polisen ett snabbt tillslag inne på arenan. De flesta såg aldrig den azeriska flaggan som en tillrest journalist tvingades stoppa tillbaka i sin väska.

i

Under vintern segade sig Bursaspor strävsamt uppåt i tabellen. De ”gröna krokodilerna”, med deras krokodilfirande efter målen och deras ritningar på en ny krokodilstadion (det upplysta taket ska se ut som en krokodil) spelade en rasande snabb fotboll, med seriens bästa kontringar.

Allt fler började tro på det där som

Saglam sagt när han tillträdde.

Han hade snabbt byggt ett lag som vant sig vid att vinna – och han hade gjort det utan att betala en massa. Bursaspor är fortfarande ett turkiskt lag, med en handfull östeuropéer och ett par argentinare. Mittfältaren Pablo Martin Battala kom från Deportivo Cali i fjol, strikern Leonardo Iglesias kom från vänklubben Ankaragücü. Saglam hade lånat (Tomas Zapotocny), köpt billigt, plockat Bosman-fall (Cimsir, Ergic, Bahadir) och fört upp egna talanger (Sercan).

Laget bars av två av Turkiets intressantaste ynglingar: Mittfältsdynamon Ozan Ipek, 23, och anfallssensationen Sercan Yildirim, 19.

Den 22 februari åker Bursaspor till Istanbul och Kadiköy för en match som ska ge en klar signal, ett klart svar på frågan ”Menar ni allvar?”.

Fenerbahçe borta. Värre blir det inte.

Eller, det blir det visst. Efter 20 minuter

leder ett skadedrabbat Fener med 2–0. Matchen borde vara död, begraven och död igen.

Det är den inte. Med fem minuter kvar kvitterar Bursaspor och en bit in på stopptiden bryter de sig loss med tre man. Ozan Ipek springer in med avgörande 3–2 mot ett chockat Fener.

– Spelarna förstod att de hade chansen efter det första målet. Sen tog vi kontroll, säger Ertugrul Saglam, medan tusentals Teksas-gröna jublar på läktarna.

Den här gången har de fått komma in. När Bursaspor mötte Besiktas var de, för tredje säsongen i rad, inte välkomna in på arenan av säkerhetsskäl.

För att förstå magnituden av Bursaspors prestation får man snabbskumma historieböckerna.

Inget lag utanför Istanbul har vunnit Süper Lig på 25 år.

Inget lag utanför Istanbul och Trabzon har någonsin gjort det.

Sivasspor utmanade Besiktas i fjol, men orkade inte. Kan Bursaspor gå hela vägen?

För att göra det måste de gå genom sten och storm. Och det har de redan gjort.

Den 6 mars spelades returen mot Diyarbakirspor. Diyar hade varken glömt eller förlåtit kravallerna i Bursa, hånet mot kurderna, ramsorna om PKK, den lama ursäkten från Bursaspors ledning.

Klubben bad ändå fansen att möta Bursaspor med blommor, den ekonomiskt och sportsligt darriga föreningen behövde tre poäng.

De fick aldrig chansen att ta dem.

Fruktade för sina liv

Efteråt skulle Bursaspors tv-kanal kabla ut bilder inifrån spelarbussen. Fotot är skakigt, men man ser pansarfordonen utanför, den beväpnade polisen, spelarna som kryper längs golvet. Man hör skräcken, ljudet av glaskross och pipen från polisradion. Det är en under att matchen ens blåstes igång, det är ett lika stort under att de lyckades hålla liv i den i sjutton minuter.

Hemmapubliken bröt murbruk från läktarna och kastade in stora bumlingar. Bursaspors bulgariske målvakt Dimitar Ivankov var den förste som blev träffad, och några minuter senare sjönk den assisterande domaren Kemal Yilmaz ihop ute vid hörnflaggan.

Matchen bröts direkt. Skandalen var ett faktum.

– Som förhållandena var var det rätt beslut att bryta matchen, suckade Ertugrul Saglam.

– Vi visste att det skulle vara illa, men vi kunde aldrig föreställa oss den här omfattningen av våld, sa Sercan Yildirim.

– Jag har aldrig fruktat så för mitt liv, sa Ozan Ipek.

I Zaman, Turkiets största tidning, skrev kolumnisten Kerim Balci att ”Bara två människor skadades fysiskt, men hela landet skadades i hjärtat”.

Om en och samma klubb får två matcher brutna på grund av publikvåld ska klubben, enligt regelverket, flyttas ner en division.

Nästa match som Diyarbakirspor spelar, mot Istanbul BB, bryts också. Nu handlar det inte om fotboll längre.

I ett land där kurdfrågan är en politisk dynamitladdning skulle en smäll mot ett kurdiskt fotbollslag kunna leda till ytterligare upphettning. Politiker protesterade, militären protesterade, i opinionsmätningar protesterade till och med andra lags supportrar. Nästan 70 procent av de tillfrågade ansåg att en nedflyttning skulle ”skapa en negativ atmosfär i Turkiet”. Häromveckan kom beslutet. Diyar flyttas inte ner.

Oppositionsledaren Deniz Baykal uttalade sig:

– Det här är inte längre en vanlig incident. Även om alla har sin egen identitet så är det grundläggande ansvaret att se till att fotbollsmatcher inte förvandlas till etniska slag. Vi måste stoppa det här tillsammans.

Skandalerna betydde inte bara att Diyar snuddade vid avgrunden, inte bara att Turkiets EM-ansökan till 2016 fick sig en törn. De innebar också att Bursaspor tilldömdes segern och tre nya poäng.

Süper Lig hade fått nya serieledare.

– Vi är här för att stanna. Vi har sagt hela säsongen att vi har mästarmaterial i truppen, våra framgångar är varken tur eller slump, sa ordföranden Ibrahim Yazici.

Bursaspor har fortsatt att vinna, så när som på en hickning i matchen mot mittenlaget

Istanbul BB (1–2) förra helgen.

De gröna krokodilerna leder serien med två poäng efter 2–1 mot Antalyaspor i går. De är bara fem matcher från att skriva historia, och i veckan upprepade Ertugrul Saglam vad han sa när han skrev på förra vintern:

– Den här framgången kommer för sent. Bursaspor borde ha uppnått det här tidigare. Men vi är ändå väldigt glada. Hela stan, spelarna, ledarna och styrelsen står enade och talar med en röst. Vi vill ha framgång, och vi kommer att nå den till slut.

Saglam fick lämna stora Besiktas genom bakdörren, nu kan han bli den som tar pokalen ifrån dem. I sista omgången spelar Bursaspor inför en galen grön publik hemma på Atatürk-stadion.

Som av en händelse möter de Besiktas.

Källor: Zaman, Hürriet, Turkish Daily News, Bursaspor.org.