Italien lär få vänta länge på en ny titel

FOTBOLL

Så hände då det som bara inte fick hända. Italien förlorade EM-kvalmatchen mot Wales i Cardiff med ett mål mot två. Kalla det otur eller inkompetens eller båda delar, men så illa är det. Förlusten äventyrar ”gli azzurris” möjligheter att spela i EM.

Ingen kan påstå att laget haft övermäktiga motståndare i grupp nio. Azerbadjan, Jugoslavien och Wales ligger långt under Italien på Fifas rankinglista. Det här borde ha varit en enkel grupp för italienarna. Men varje match har varit en lång, utdragen pina.

Fiaskot mot Wales ser tyvärr ut som ytterligare ett tecken på den italienska landslagsfotbollens nedgång och fall.

Det är dags att dagens ”azzurri” stiger ner från den piedestal som historien placerat dem på. Italienarna har förlorat gnistan. De kämpar aldrig med sann övertygelse.

Gårdagens match var för omväxlings skull spännande och intensiv och lagen i stort sett tekniskt likvärdiga. Men hemmalaget hade motivationen som italienarna saknar. De kämpade till sista blodsdroppen.

Trapattoni vägrade tala om avgång

Här är det frestande att köra den gamla vanliga visan om mätta, bortskämda mångmiljonärer som inte längre ser landslagsspelet som en ära utan som ett påfrestande och otacksamt extraknäck att knöla in mellan liga- och cupmatcher.

Det låter som moraliserande floskler, men det är en del av sanningen. Uppenbarligen klarar Italien sämre än många andra länder den svåra balansgången mellan en krävande, allt uppslukande klubbfotboll och landslagets rätt att vara och utvecklas.

Förlustens första offer blir med största säkerhet landslagstränaren Giovanni Trapattoni. Trots att alla bedyrar motsatsen – förbundet, spelarna och Trapattoni själv – är det troligt att han avgår. Efter matchen i går vägrade Trapattoni tala om saken.

Men pressen är hård och förbundets pliktskyldiga stod inte övertygande. Redan i går hade många tidningar bilder och namn på tänkbara efterträdare. De flesta vill ha Dino Zoff tillbaka. Den legendariska målvakten i landslaget som vann VM i Spanien 1982, har redan haft jobbet. Men han avgick 2000 efter att Silvio Berlusconi fällde några giftiga kommentarer om hans sätt att hantera EM-finalen, där Italien förlorade mot Frankrike i matchens sista darrande minut.

Platsar Italien i EM?

Då passade inte en andraplacering i EM. Nu är det frågan om Italien överhuvudtaget platsar i tävlingen.  Och ni minns väl hur det gick i VM. Italien åkte ut i åttondelsfinalen mot Sydkorea. Trapattoni och grabbarna kom hem till Italien med svansen mellan benen och om tränaren skulle ha avskedats så var det väl då. Men allmänheten förlät ”gli azzurri” eftersom den allmänna uppfattningen var att laget fallit offer för en Fifa-komplott.

Spelarna gav sig iväg på sina guldkantade semestrar och när de kom tillbaka var deras del av misslyckandet glömt. Trapattoni har sedan fortsatt att lotsa ett alltmer motvilligt lag genom den ena matchen tråkigare än den andra. Det har blivit som ett mantra.

Det verkar som om alla på sin höjd väntar sig ett 1–0-resultat medelst straff eller frispark. Håglösheten på plan smittar av sig på publiken. Man blir bara sömnig och deprimerad av eländet.

20 år har gått sedan Italien vann VM i fotboll. Som det ser ut just nu, lär fotbollspubliken få vänta länge till på en ny internationell triumf. Det kommer att ta tid för italienarna att ta sig ur krisen och förväntningarna på landslaget verkar enbart förlamande. De vågar inte förlora, men är också för fega eller för omotiverade för att ta risker och vinna.

Högavlönade proffs i en av världens tuffaste ligor. Har de verkligen så svaga nerver? Saknar tränare och spelare all kreativitet och laganda? Eller är de i själva verket bara ganska medelmåttiga?