...men det här var riktigt bra - för att vara ett svenskt lag

FOTBOLL

Varför gråta över lite spilld Bordeaux en tisdag i Solna, när det på lördag först kan bli Champagne i Borås och därefter Cognac på guldfesten i Stockholm?

Kan väl passa med sådan lektion i alkoholhaltiga franska dryckers geografi efter den lektion i fotboll som Djurgården fick av Bordeuax i Uefa-cupen.

Stryk med uddamålet och ett nästan hopplöst läge inför returen om två veckor.

Ändå tycker jag, att Djurgården var bra - riktigt bra för att vara ett svenskt lag i Europa...

Man måste nog såna här gånger använda just dena extra måttstock - "för att vara...".

Jag kommer direkt att tänka på den norske rockpoeten Åge Aleksandersen som 1997 sjöng in sin "Fredløs / Dylan på norsk" med 15 Hávard Rams-översättningar av Bob Dylan-sånger.

I Verdens Gang kunde Åge läsa en mycket positiv recension - och rubriken löd: "Bra - för att vara norsk!".

Visst kunde man spåra klasskillnad mellan lagen, men samtidigt såg man också tydligt den franska målsättningen, uttalad av tränaren Elie Baup:

- Det vet alla att det viktigaste på bortaplan är att inte släppa in något mål.

Bäst i Dif: Andreas Isaksson

Djurgården hade beslutat sig för att hänga på det franska tempot från början, vilket resulterade i ett hafsigt spel men faktiskt också i en del målchanser.

Den normalt så trögstartade Kim Källström var heltänd direkt men mattades i stället oroväckande snabbt. Knappt ens godkänd i den match där lagets bäste hette Andreas Isaksson. Tack för det! Innebär nämligen att dubbelmötet fortfarande lever till returen om två veckor.

Tyvärr fanns stressen kvar, även när chanserna skulle förvandlas till mål.

Som i första halvlek när Andreas Johansson från högerläge rullar utanför efter ett fint vänsteranlopp av Samuel Wowoah. Eller som i andra halvlek när Johan Elmander prickar stolpen efter en gratischans där dock en tydlig Wowoah-hands ingår i förspelet.

Två lägen som i alla fall visade var detta franska lag har sin svaghet: i mittförsvaret.

Styrkan finns högre upp i laget: i två de centrala mittfältarna Alexej Smertin och Eduardo Costa, från Ryssland och Brasilien, och i de två anfallarna Pascal Feindouno från Guinea och Christophe Dugarry från - ja, han har väl alltid varit en man av Bordeuax, en riktig bordelais.

Oj, va kul Dugarry hade

Visst, "Duga" har spelat i Milan, i Barcelona och i Marseille men han är född i Bordeuax, det var i Bordeaux han debuterade i högsta ligan i maj 1989, det är i Bordeaux han nu har så himla roligt.

Dugarry är både världsmästare (1998) och europamästare (2000), var aldrig riktigt ordinarie i något av mästarlagen men spelade delar av båda finalerna.

Så skojig som han var på Råsunda har jag aldrig sett honom. Jonglerade med bollen, suveräna nedtagningar, ideliga klackpass - en fröjd att skåda.

Liksom denne gudabenådade Pascal Feindouno som redan som 15-åring plockades från Guineas huvudstad Conakry till den gråtrista gruvstaden Lens i norra Frankrike, och har man varit där, så förstår man att grabben fick hemlängtan och redan efter tre veckor flyttade till släktingar i Paris. Det var där han hittades av Bordeaux-direktören Patrick Battiston.

Sören Åkeby anklagade sitt försvar för slarv vid franska målet.

Jag säger i stället: världsklass!

Från det Feindouno i full fart utmed sidlinjen drar med sig bollen på vristen i en rörelse som är ett under av samförstånd, via att han skojar bort den stillastående Markus Karlsson tills han smeker bollen förebi Andreas Isaksson.

Världsklass var ordet!

Till sist, slutet på den franska geografilektionen: staden Cognac är belägen tio mil rakt norrut från Bordeaux i sydvästra Frankrike medan provinsen Champagne ligger längst upp i nordöstra Frankrike, runt floden Marne.

Och Elfsborg är alltså inte Bordeaux.

Sverige mot Frankrike - då har vi ingen chans

Lasse Sandlin