Bäst i Spanien - men inte i Baskien

Två världar krockade - och Athletic Bilbao med bara basker i laget spräckte drömsviten för främlings-
legionen Sociedad

FOTBOLL

Europas mest osannolika svit sprack i går, den drunknade i ett skyfall av regn och dåliga passningar.

Athletic Bilbao-Real Sociedad 3-0.

Håll med om att ironin är delikat.

Om det är något Athletic INTE är känt för så är det att spräcka baskiska sviter.

Kovacevic i Real Sociedad tror inte sina ögon. Bilbao slog den baskiska grannen med 3-0.
Kovacevic i Real Sociedad tror inte sina ögon. Bilbao slog den baskiska grannen med 3-0.

I sportvärlden finns det gott om lögner, en av de sämsta är den kompatibla klichén på temat "allt kan hända".

Allt kan hända i hockey. Allt kan hända i handboll. Allt kan hända i schack, fotboll och Jesus Gíls deklaration.

Klart det inte kan, även det omöjliga har en gräns.

Den fantastiska sagan om Real Sociedad nådde sin i går kväll.

Medan regnet fortsatte smattra mot taket på San Mamés i Bilbao satt en ödmjuk trollkarl från Nantes och försökte förklara hur det känns att förlora när man inte gjort det på 19 ligamatcher.

Reynald Denouix, trollkarlen, var lika stor i förlustens ögonblick som han brukar vara liten när han vinner.

- Vi hade chanser, men man måste acceptera att vi förlorat. Vi hade bollen, men inte lika mycket djup som tidigare, sa han enligt Marca.

Ingen våldsam historia

Real Sociedad leder fortfarande La Primera, men i går var de inte ens störst i Baskien. På planen var stämningen irriterad ibland, lite mer irriterad ibland, men på läktarna och utanför stadion var det lugnt. Baskiens derbi har ingen våldsam historia, lagen här slår mycket hellre Real Madrid än varandra.

Men den andra historien, den fascinerande historien om den baskiska identiteten och dess förlängda arm in i sportvärlden, är värd att berätta.

Baskien är känt för ett par saker, alla är inte bra.

Baskien är känt för språket, baskiskan är alla lingvisters heliga graal. Det har funnits sedan yngre stenåldern och lär inte vara släkt med något annat språk.

Baskien är känt för ETA, terrororganisationen som smäller bomber i Madrid, utövar utpressning mot Bixente Lizarazu och använder vapen för att nå självständighet.

Baskien är känt för fotboll.

I Sverige finns kännare som sätter kaffet i halsen när det förs en debatt om vad en okontrollerad spelarimport skulle betyda för svensk fotboll.

De där kännarna skulle drunkna i sin kaffekopp om de flyttade till Baskien.

Där är fotbollen av tradition en stolt "plantskola för egen talang".

Eller "rasistisk".

Eller lite av varje, vilket förmodligen är närmast sanningen.

Baskien har sin egen regering och sitt eget parlament och en utbredd självständighetskänsla, men ingenstans är den känslan lika manifesterad som i Athletic Bilbaos verksamhet.

Här är inga icke-basker välkomna, och så har det varit sedan klubben bildades, med undantag för engelsmannen Alfredo Mills (inte släkt med Danny) som spelade i laget under tidigt 1900-tal. Förklaringen kallas La Cantera, som är namnet på ungdomsverksamheten i de flesta spanska klubbar. I Bilbao står det för regeln att alla spelare som får dra på sig den rödvita tröjan ska vara av baskiskt ursprung.

Kanske håller canteran på att luckras upp.

- Vi är öppna för allt, sa sportchefen/ex-stormålvakten Andoni Zubizarreta häromåret.

Med "allt" menade han "allt", såtillvida att "allt" betyder att klubben kunde tänka sig att leta efter sydamerikaner med någon form av baskiskt namn.

I San Sebastian har man redan tagit Det Stora Steget.

På 80-talet värvade Real Sociedad Liverpoolstjärnan John Aldridge, som blev den förste icke-basken i laget. Sedan dess har mängder av utländska stjärnor spelat för klubben, inklusive Håkan Mild och Mattias Asper.

(Real Sociedad är annars känt för att producera skickliga målvakter, så frågan är vad de skulle med Asper till. Det kanske var något med byxorna).

Inför årets säsong värvade La Real backen Sergio Boris från Oviedo, och fick därmed en icke-baskisk spanjor i truppen för första gången på 35 år.

Athletic Bilbao vägrar däremot.

Men det kostar.

"Vi är bara annorlunda"

La Cantera minskar urvalet, det bor bara knappt tre miljoner i Baskien. Det måste finnas andra skäl till att behålla en policy som borde vara omöjlig i den penningstinna spanska fotbollen. Den engelske journalisten Phil Ball citerar den förre Athletic-presidenten José Maria Arrate i boken Morbo:

- Vi ser oss själva som unika i fotbollsvärlden och det definierar vår identitet. Vi säger inte att vi är vare sig bättre eller sämre än andra, bara annorlunda.

Om de är något så är det bättre.

Athletic har aldrig åkt ur La Primera. Aldrig, inte på 71 säsonger.

Det är därför folket på San Mamés, eller La Cátedral ("katedralen") som arenan heter i folkmun, varit lite oroliga i år. Skador gav en usel start på säsongen, och oron spred sig snabbt. I höstas nämnde tyske tränaren (utländska tränare är okej) Jupp Heynckes till och med det otänkbara:

- Vad hade Barcelona eller Bayern München presterat om de bara hade katalanska eller bayerska spelare?

Svidande framgångar

Uttalandet var inte populärt, att rucka på canteran är nästan lika otänkbart för alla fotbollsälskande bilbaínos som att åka ur högstaligan. Samtidigt svider det förstås att se grannarna från San Sebastians framgångar. Real Sociedad sas vara för beroende av ett fåtal spelare - ryssen Karpin, turken Nihat, jugoslaven Kovacevic - för att hänga med i toppen. Sedan chockade de världen, genom att gå igenom ligans första 19 omgångar utan att förlora och bli campéon de invierno, vintermästare.

I går kom La Real till La Cátedral.

Om man ska spela en klassisk fotbollsmatch i Spanien är det förstås där man ska göra det. San Mamés var den första riktigt stora fotbollsarenan som byggdes i Spanien, den finansierades av Athletics medlemmar 1913, och det första målet gjordes av den legendariske målkungen Pichichi.

Pichichi föddes som Rafael Moreno Aranzadi - och dog som den störste baskiske fotbollshjälte som funnits.

Skyttekungen i La Primera och Segunda division får fortfarande ta emot El trofeo Pichichi, Pichichi-pokalen.

I går var det en av hans arvingars tur att lysa.

Medan den normalt så blixtrande Darko Kovacevic bleknade i regnet så tog Josepa Etxeberría chans efter chans efter chans.

Etxeberriá, som värvades från Real Sociedad för några säsonger sedan, gjorde både 1-0 och 2-0 med begåvade avslut från straffområdesgränsen. Medan natten förberedde sig för att falla och La Real redan hade gjort det spelade han fram Santi Ezquerro till ett vackert 3-0-mål. Matchen var ful och inte särskilt bra, men för bilbaínos spelade sådana detaljer ingen roll.

- En välförtjänt seger mot den eviga rivalen, ligaledaren som varit obesegrad fram till nu. Laget har arbetat hårt de senaste veckorna, sa Jupp Heynckes.

Hyllade - sig själv

Han hyllade truppen, och han hyllade sitt eget val att låta Ocio och Luis Prieto spela tillsammans i mittförsvaret.

- Med tanke på hur La Real spelar var det de passande spelarna för att markera Nihat och Kovacevic. Det var nyckeln till matchen, sa Heynckes.

Raynald Denoueix pratade om sitt lags ungdom, att rutinen svikit dem när det drog ihop sig till ett tufft derbi.

Athletic Bilbao var kvällens och nattens vinnare.

En baskisk svit är bruten.

Och en annan lever vidare.

Så många utlänningar har lagen – vi granskar toppstriden

Längre ned på sidan: så många utlänningar har lagen – vi granskar toppstriden

Simon Bank