Ingen tafsar på ”lo scudetto” ostraffat

FOTBOLL

Några få ting är heliga i Italien. Jungfru Maria till exempel. Och pasta al dente.

Men heligast av allt är fotbollsligan. Den som tullar på ”lo scudetto” gör sig själv en otjänst. Och ändå finns det de som inte kan låta bli att försöka.

18 klubbar slåss om segern i den italienska fotbollsligan. Så är det i år och så har det varit länge. Ibland har Serie A innehållit 20 klubbar, någon gång 16.

Men några större revolutioner än så, har ingen kommit på idén att utsätta ligan för. Slaget om ”lo scudetto” är en institution. Den första ligan spelades 1898 och inte ens världskrigen lyckades avbryta turneringen helt. Varje italienare kan förknippa en avgörande händelse med en spelare, en klubb eller ett oförglömligt derby.

För väldigt många är ligan med andra ord liktydig med livet. Och i lika hög grad som man vet allt om laget man älskar, är man välinformerad om motståndarna. 17 andra klubbar är ungefär så många man kan hålla reda på.

Vad tror ni då händer om någon kommer med förslaget att slå ihop hela Serie A och hela Serie B och några klubbar i Serie C till en ny, 40 klubbar stark ”allitalienska”, med två parallella gruppspel?

Reaktionerna spänner över bestörtning, ilska och förundran. Vem är det som vill förstöra det bästa vi har? Vad är det för en jubelidiot som vågar angripa den enda italienska institution som klarat alla kriser i över hundra år? Varför läggs denna befängda idé överhuvudtaget fram? Vem är det egentligen som ska tjäna på det här?

Frälsning före katastrofen

Förslaget kommer från det italienska fotbollsförbundet. Det är bara ytterligare ett exempel på hur storfotbollens byråkratiska maktorgan alltmer kannibaliserar sporten. Budskapet är klart och tydligt. Fotbollen ska tjäna industrin, massmedierna och klubbpamparna, inte åskådarna. Med rätt marknadsföring kan man tvinga ”i tifosi” att följa en liga som är lika tråkig och smaklös som ett urtuggat tuggummi. Ändamålet helgar medlen. Här handlar det inte om fotboll och passion utan om att rädda ett gäng oseriösa klubbpampar från ekonomisk katastrof.

Hur då? Jo, i dagens liga ”straffas” de fyra sämst placerade klubbarna i Serie A och B med att flyttas ned en division. Det innebär att deras inkomster faller med hälften, medan deras kostnader förblir desamma. Risken är konkurs.

I 40-klubbligan försvinner det problemet automatiskt, eftersom ingen vare sig flyttas ner eller upp. Kort sagt, sportens regler ändras för att passa de ekonomiska villkoren och inte tvärtom.

Spelarna säger nej

Det magra resultatet av fotbollsförbundets revolution skulle alltså vara att åtta av 40 klubbar slipper undan konkurs. Var så säkra på att förslaget inte går vidare. I Italien är det mesta möjligt, men inte att tulla på fotbollsligan. Supportrarna går inte med på det och inte spelarna heller. Spelarfacket sticker ut hakan allt oftare nuförtiden. Det vill inte gå med på kollektiva lönesänkningar och inte maxiligan heller.

Spelarnas grundinställning är att man inte kan klandra dem för att klubbarna missköter sina budgetar. Nu kräver fotbollsförbundet att spelarna ska gå med på att omförhandla sina kontrakt. Men sanningen är att nio av tio spelare i Serie A och B inte får ut full lön. De flesta låter det ske, eftersom de inte har något att vinna på att deras klubbar går i konkurs.

Men La Gazzetta dello Sport påpekade härförleden att detta faktiskt gör spelarna till klubbarnas kreditgivare. Vilket i sin tur ger dem makt. I en del fall har man faktiskt känslan av att spelarna tagit över klubben. Lazio är ett exempel. Det kommer säkert flera. Tänk om det blir spelarna, inte pamparna, som står för den verkliga revolutionen i ligan?

Bäst

Sämst