Rivaler för en dag - förenade för alltid

Liverpool och Celtic delar fans, bakgrund och historia tillsammans

FOTBOLL

I alla bra kärleksrelationer grälar man ibland, men det sker sällan inför

60 000 sjungande britter.

I kväll gör det det.

I kväll möter Celtic Liverpool i en av Uefa-cupens kvartsfinaler.

Sportbladets Simon Bank berättar om två klubbar som delar fans, historia och världens mest berömda läktarsång.

Kyss mig i arslet.

Puben på Seel Street 77 i Liverpool heter faktiskt så. Pogue Mahone, gaeliska för "kyss mig i arslet". Men gästvänligheten ligger inte i namnet, den finns i allt det andra. I den irländska livemusiken, i den skummande guinnessen, i gemyten och blandningen av gammalt och ungt.

Pogue Mahone är helt enkelt ett stycke Irland som flyttats en bit österut.

Precis som Celtic.

Precis som Liverpool.

- Det är en irländsk pub, och den enda fotbollsflagga vi har här är en Celtic-flagga, säger Sean, som driver puben.

I kväll kommer han att ha mycket att göra, med att styra puben och med att hålla ordning på sina sympatier.

- Jag håller på Liverpool, säger han. Men väldigt många här håller på både Celtic och Liverpool, även om de mest är Celtic-fans i grunden.

I hela fotbollsvärlden finns märkliga sängkamrater, klubbar som av en eller annan anledning har bundits till varandra av historien, ursprunget eller slumpen. Real Madrid och Espanyol, Chelsea och Glasgow Rangers.

På The Kop i Liverpool har man kunnat se väldigt speciella halsdukar, olika varianter på dem som säljs för sex pund på klubbens hemsida. Halva halsduken är röd, med Liverpools emblem, andra halvan är grön med Celtics fyrklöver.

Så är det med Liverpool och Celtics fans.

You"ll never walk alone.

Det är ingen nyhet.

- Man ser ofta Liverpool-fans gå på matcher med halsdukar som är gröna och röda, så jag är säker på att de är förtjusta över att äntligen få se den här matchen igen, säger Terry McDermott till Soccernet.

McDermott spelade för Liverpool under sju säsonger på 70- och 80-talet och var assisterande tränare åt John Barnes i Celtic för några år sedan. Han lyckades inte med det som Kenny Dalglish gjorde, att bli legend i både Celtic och Liverpool, men han känner till banden som funnits i mer än 100 år.

De som leder till Irland.

Celtics irländska rötter är så tydligt manifesterade i religionen, politiken och fotbollen att ingen som någon gång varit i Glasgow kunnat undgå att snubbla över dem.

Men de finns även i Liverpool, en stad när nästan hälften av invånarna är katoliker.

Rötterna går tillbaka till mitten av 1800-talet, då potatispesten stämplade Irlands öde. En miljon irländare dog och dubbelt så många emigrerade.

Många hamnade i Glasgow och Liverpool, och de mötte en likartad verklighet; främlingsfientlighet, fattigdom, alla slags svårigheter och en enkel biljett till arbetarklassen.

Munken Walfred gav östra Glasgows fattiga irländare en fotbollsklubb att samlas kring, 1887 bildade han Celtic.

I Liverpool var det en annan irländare, John McKenna, som byggde utbrytarlaget Liverpool Football Club som tog över Anfield när Everton gav sig av därifrån. McKennas lag stod ut från mängden; alla hette något med "Mac" och alla utom en kom från Skottland.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna.

Både Merseys och Clydes.

De starka katolska inslagen finns kvar både i Glasgow och Liverpool, men genom åren har de laddade religiösa och nationella dikotomierna tagit helt olika vägar.

Under 1900-talet har bigotteriet och motsättningarna tunnats ut i Liverpool, men i Glasgow brinner fanatismen fortfarande. Lågan har dämpats sedan både Rangers och Celtic har öppnat sina klubbar mot världen och släppt de ålderdomliga, inskränkta principerna.

Men den brinner.

Och den brinner starkast på fotbollsplanen.

Men i kväll handlar det inte om hat.

I kväll handlar det om "slaget om Storbritannien", men det är ett slag där ingen slåss.

- Vi räknar med att ha både Celtic-fans och Liverpool-fans på puben. Många kommer nog att vara lite kluvna, säger Sean på Pogue Mahone.

Inför matchen är de flesta överens om att Liverpool är favoriter till att gå vidare över två matcher.

Jock Stein är död sedan länge, och Celtic är utlämnade åt minnen om hur det var att vara ett internationellt storlag. De saknar rutin, men hoppas på en frälsare med bruten käke:

Henke.

- Liverpool är för stora för Celtic just nu, och det enda som kan jämna ut det förhållandet är att Larsson kommer tillbaka, säger Terry McDermott.

Ryktena och spekulationerna om skyttekungen Henrik Larsson har varit intensiva de senaste dagarna. Är hans tillfrisknande en realitet - eller bara ett psykologiskt spel från tränaren Martin O"Neill?

- Jag vet att de försöker skynda på hans comeback, och man kan förstå varför eftersom de är beroende av att Henrik gör något speciellt. När jag var i Celtic och vi blev av med Larsson i tre-fyra månader drabbades vi av måltorka vilket i förlängningen ledde till att John (Barnes) fick sparken.

Respekten för Henrik Larsson är enorm, det är inte bara Johan Mjällby som hävdar att han är bättre än Michael Owen.

I ligaspelet har Larsson gjort 24 mål, anfallskollegerna Chris Sutton och John Hartson har gjort 13 respektive 17. Totalt innebär det 54 mål, att jämföra med Liverpools anfallskvartett (Diouf, Baros, Owen, Heskey) som totalt gjort 24.

Det kan mycket väl bli en match som slutar med seger för laget med det bästa försvaret. Det blir definitivt en match som inleds med en sång.

You"ll never walk alone.

Världens mest kända fotbollssång, ursprungligen ett musikalstycke från 1945, kom via Liverpool-bandet Gerry and the Pacemakers till Anfields ståplatsläktare The Kop nästan 20 år senare.

I Glasgow har Celtic också sjungit den så länge man kan minnas, och debatten om vem som egentligen var först är fortfarande inte avslutad.

Terry McDermott hörde sången senast Liverpool mötte Celtic, 1997.

Han glömmer det aldrig.

- Där fanns 60 000 fans som unisont sjöng "You"ll never walk alone" och det fick ögonen att tåras. Vilken syn. De här två klubbarna har alltid haft ett så nära band och det må ha mycket att göra med de irländska rötterna, men det går mycket djupare än så.

Djupare än den 30 april 1989 går inte fotbollen. Knappt livet heller.

Då spelade Liverpool sin första match efter deras och den europeiska fotbollens största tragedi någonsin. Katastrofen på Hillsborough, när 96 Liverpool-fans trampades och klämdes ihjäl, hade lämnat ett helt land i ett chocktillstånd.

Så, på en söndag, åkte Liverpool FC till Glasgow för att möta Celtic.

Matchen spelades för att stötta offren för katastrofen, grönvita och röda fans stod sida vid sida på läktarna och sjöng och grät, grät och sjöng, sjöng och grät:

- You"ll never walk alone"

Du går aldrig ensam.

Liverpool vann matchen klart, Celtics fans jublade efter varje mål.

Den bilden kommer att leva kvar alldeles oavsett hur det går i ett "slag om Storbritannien" som mest handlar om fotboll. I veckan har det grymtats bland Celtic-fans, som är vansinniga på att de bara fått 2 700 biljetter till returmötet på Anfield om en vecka.

Supporterbasen Peter Rafferty har uppmanat fansen att i framtiden bojkotta så kallade testimonials, avtackningsmatcher, på Anfield.

Polisen har dragit in alla ledigheter och mobiliserat 500 man för att hålla ordning - de fruktar inte våldsamheter, utan biljettkaos när alla vill komma in på arenan.

På Pogue Mahone kommer det också att vara fullt.

- Förmodligen kommer vi att ha både Celtic-fans och Liverpool-fans här. Jag tror matchen slutar oavgjort, säger Sean.

Det känns som att inget i hela världen vore mer naturligt.

Den gemensamma potten: 56 ligatitlar