Arsenals problem i Champions League - det darriga försvaret

FOTBOLL

Om Arsène Wenger skulle dö och bli portad i himlen, så skulle han inte hamna i skärselden.

Han skulle hamna på Mestalla.

I detta glödande, oranga helvete skulle han stå och fundera över synderna han begått.

Mest skulle han nog tänka på försvarsspel.

Eftersom det pågår ett krig därute, bakom kortlinjen, så kräver den goda smaken att vi sätter sportens "katastrofer" inom parentes.

Lik förbannat:

Det här är en (katastrof) för Arsenal.

De må vara hur stora och snygga och sexiga de vill, de må se ut som världsmästare på rätt dag - men ute i Europa har de fyra gånger på fem år åkt ut i gruppspelet i Champions League.

Enda gången de tog sig längre stod John Carew, besten från Lörenskog, i vägen.

De gjorde han i går också.

Pascal Cygan håller inte

Valencia har ungefär samma lag i dag som för två år sedan (jag kan bara komma på två som försvunnit: Mendieta och Angloma), och har vuxit till ett storlag. Under samma tidsrymd har Arsène Wenger byggt ett lag som inte bara anglofilskadade svenskar håller som ett av de mest attraktiva i världen, och i år har de inte hymlat med målsättningen. Den var att komplettera den nationella guldsamlingen med en internationell.

Nu blir det inte så.

Det är inte många lag som skapar så mycket på Mestalla, och visst finns det ursäkter och argument för Arsenal att ta till.

Men Fredrik Ljungberg och hans lag har bara vunnit en av de nio senaste matcherna i Champions League.

Det håller inte.

Och det gör inte Pascal Cygan heller.

När trollkarlen (jag tror man kan säga att jag älskar honom) Pablo Aimar skar upp Arsenals försvar med en kirurgisk djupledsboll till Carew var det ingen slump att han skar just i den yta där Cygan borde funnits. När Arsenal åkte ut i Valencia 2001 var backlinjen deras minsta problem, i går var det där problemen fanns. Den som vill lyckas i Europa - och som inte har ett lag som Real Madrid - ska hellre vara pålitlig än briljant, och så fungerar inte Arsenal. I går missade Henry, i går spelade Cygan.

Nu återstår bara England för Arsenal.

Det är en besvikelse för många, en (katastrof) för Arsène Wenger.

Det märktes.

Wenger som en barnunge

Efter förlusten regredierade han till tolvårsåldern och skällde på att Valencia dödat matchen efter 2-1.

Suck.

Spelare som konstnären Aimar, pragmatikern Angulo och balansexperten Albelda är mästare på att vinna, mästare på att döda matcher. Kanske är det därför Valencia, och inte Arsenal, finns med när kvartsfinalerna lottas.

Där finns även Ajax.

Tänk, så härligt.

Tänk, så härligt att klubben som - enligt Wenger - för två år sedan "hade en fin arena, men ett lag av medelmåttor" nu har byggt ett nytt superlag. Ronald Koeman skulle fortfarande ha problem med att få in truppen på en barnförbjuden bio, men de spelar som små fotbollsgudar.

Känslan säger Italien

Och Zlatans leende" det var så härligt, det också. Han är så förälskad i tanken på sig själv mitt i Champions League-smeten att han aldrig vill gå därifrån. Och han hör hemma på den där nivån. I Eredivise gör han sitt jobb, i Champions League ler och lever han.

Det gör inte Arsenal.

Gårdagens geni: Vincent Candelas blindpassning till Cassanos 1-1-mål.

Gårdagens sorgsnaste: Sir Bobby Robsons ögon.

Gårdagens man: John Carew.

Det räcker med att läsa listan över kvarvarande lag för att förstå att det är en omöjlighet att ranka dem.

Det är, dessutom, mitt jobb.

Real Madrid har en helt egen högstanivå, men stabiliteten finns hos Juventus och Milan, rutinen hos Valencia, Madrid och Manchester United och mina sympatier hos Ajax och Barça.

Och känslan?

Italien. Det vore nyttigt med ett italienskt guldår i år.

Simon Bank