Dumt, men under tårarna måste Nedved vara väldigt stolt

FOTBOLL

Allt var så vackert.

Den sanna, intelligenta fotbollen hade segrat mot den förenklade plånboksidrotten. Il calcio hade rest sig på bakfötterna och vrålat så det hördes över hela Europa. 82 minuter hade gått, Juve ledde med 3-0.

Och något gick sönder.

Nedved, Nedved, Nedved?

Hur kunde du vara så dum?

Han kom in sent i närkampen med McManaman, men tacklingen hade inte gett honom någon varning om han inte fullföljt den med sin andra fot. Men foten kom, domaren Urs Meier kom, kortet kom - och Pavel Nedved får inte spela finalen i Manchester.

Vilken scen.

Vilken fruktansvärd, stark, idrottslig tragedi.

När Nedved, denne otrolige fotbollsspelare, motor och ledare, ställdes inför sitt eget öde var han som förstenad. Mitt i en spelsekvens, när hela Delle Alpi gungade i självupptagen extas, stannade han mitt på planen och stödde sig med händerna mot sina knän.

Där stod han.

Världens rörligaste spelare, stilla som en staty.

En förlorad vinnare.

En match att minnas länge

I en tiondels sekund tappade Nedved karaktären, och förlorade allt. Som Orfeus i dödsriket, som Lots hustru på väg från Sodom och Gomorra. Det var ett slags klimax i en match som jag kommer att minnas länge, länge.

- Det var mitt fel och jag är väldigt ledsen, sa Nedved.

Men under tårarna måste han ha varit väldigt stolt. Att Juventus slog ut Real Madrid var inte överraskande, men ingen hade väntat sig att de skulle göra det så här.

Juves fenomenalt balanserade lag körde över ett osammanhängande, trögt och inte helt fulltränat Real Madrid (utan Makelele!). Raúl saknade både blindtarm och matchtempo, och när Del Bosque hämtade den härlige talangen Cambiasso ur kylskåpet och lät honom balansera mittfältet tillsammans med Flavio fick han en osäker spelare som inte klarade av nivån.

Om Carlos haft gud med sig när han slog en Carlos-frispark efter tre minuter hade "Los Merengues" kanske haft en chans. Skruven såg ut att chocka Buffon, men resten av kvällen var alla chocker reserverade för Madrid.

Vackraste bygget avslöjat

Trezeguets 1-0 gav Juve matchen, det kom efter ett fenomenalt anfall där Juve använde både djup och bredd. Målet räckte för avancemang.

Men det räckte inte för Juve.

Laget som ständigt anklagas för iskallt maskineri fläkte upp sitt svartvita bröst och visade ett bultande blödande hjärta, i total syntes med Marcello Lippis taktiska geni.

Buffon tog en straff, Thuram är tillbaka i 98 års modell, Tacchinardi höll mittfältet i sin trygga hand, Zambrotta sprang sönder sin kant och både Del Piero och Trezeguet gjorde mål. All den talangen, i kombination med lojalitet och smartness, räckte för att avslöja världens dyraste och vackraste fotbollsbygge.

Efter 46 minuter läste jag på Madrid-tidningen Marcas hemsida:

"El Madrid är en katastrof. För guds skull, gör så att det här tar slut".

En timma senare var det verkligen slut för Real Madrids del.

Jag är glad för det.

Jag älskar att se Real Madrid spela fotboll, det finns inget roligare än att göra det. Deras första halvlek mot Manchester United på Bernabeu är det kanske bästa jag någonsin sett. Men jag struntar i det.

Juventus superba seger visar Florentino Perez och alla andra att laget med världens bästa och dyraste spelare inte nödvändigtvis vinner. I alla fall inte när de negligerar värdet av ett tryggt försvarsspel med moderna mittbackar.

Juventus vet värdet av allt, det är pragmatikernas främsta tecken.

Nu är de i final i Champions League. Grattis, Italien.

Många tar den helitalienska finalen som intäkt för att förklara il calcio som världens nya härskare. Inte jag. För att citera Juvelegenden Michel Platini, som i Gazzetta dello Sport sa:

- Utan Buffon och Toldo hade det varit tre spanska lag i semifinal.