Fansen ber till sitt svenska helgon

FOTBOLL

SEVILLA

Cabeza del Rey är en trång, krånglig liten gata i en vacker och kokhet stad i Andalusien. När man gått den halvvägs hörs sången:

– Our love was on the wing, we’d dreams and songs to sing. It’s so lonely round the fields of Athenry.

Sången kommer från irländska barer, den kommer direkt från hjärtat.

Celtic är i Sevilla.

Det är svårt att förstå hur mycket de längtat.

Jag har inte hunnit se så mycket av Sevilla ännu, men det jag sett har varit så vackert. Det är något med ljuset, det studsar runt som det vill mellan varma gula, röda, gröna husväggar och det är svårt att komma undan.

Det är likadant med alla kelter i kilt.

Man kommer inte undan.

Ett triumftåg

Celtics alla fans (och ja, de är redan så många här att de hade kunnat fylla finalarenan tre gånger om, och ändå inte få plats med kalsonger under kiltarna) dricker öl, sjunger sina sånger, köper sina t-shirts med finalmotiv och det är så uppenbart att det här är mer än både fotboll och final.

Det här är ett triumftåg för Tims.

Långfingret har kroknat

Tims, Bhoys, Celts – de senaste årtiondena har Celtics fans haft fler smeknamn än glädjeämnen. Historien är inte ny för er, ni vet att supportrarnas identifikation i Glasgow går så oändligt mycket längre än färger på en tröja.

I begynnelsen var klubben ett sätt att ge katolska pojkar en vettig sysselsättning, men den blev förstås mycket mer än så. Ett långfinger till protestanterna, till England, till makten. Men det där långfingret har kroknat med åren.

– Ten years of hell, säger William, en Tim med många berättelser och få tänder.

Han syftar på åren då Rangers vann ligan nio år i rad, värvade katoliker och fenomenala utlänningar (Brian Laudrup, Paul Gascoigne), medan Celtic mest ägnade sig åt interna stridigheter och ett föråldrat styrsätt.

För Celtics del dröjde revolutionen en bit in på 90-talet, när Fergus McCann, en utvandrad Tim som blivit miljonär på att arrangera golftävlingar i Nordamerika, till slut lyckades köpa makten över en gammal institution – och föra den in i framtiden.

Alla gillar inte McCann.

Alla gillar verkligen inte McCann.

Det finns Tims som tycker att han var en gnidig jävel, som bara såg en chans att göra en bra affär.

Det får vara som det vill med det.

Utan Fergus McCann hade Celtic knappast kommit ikapp Rangers, de hade definitivt inte druckit öl, sjungit sina sånger, köpt sina t-shirts med finalmotiv i Sevilla. Celtic är en lillebror, inte bara i fotbollssammanhang utan i alla sammanhang, och det är inte bara skottar som ryms i den där grönvita gemenskapen, lika mycket irländare, australiensare, vad ni vill och hur ni vill. Men i Sevilla går den där lillebrorsan runt och äger hela världen.

Det är svårt att förstå hur mycket de längtat.

Henke har vi inte skrivit upp

Det har alltså gått 33 år sedan Celtic syntes på den största scenen i Europa, det har gått 36 år sedan ”Lejonen från Lissabon” fick med sig en pokal hem till Glasgow. Nu har de chansen igen, och det är liksom inget snack om vem det är som ska ordna det.

Jag vet att ni tycker att vi som skriver har en förmåga att skriva upp svenskar, att utnämna en halvdan högerback till världsfrälsare och så.

Men när det gäller Henrik Larsson...

När det gäller Henrik Larsson har vi inte ens skrivit hälften, och även om vi försökte skulle vi inte kunna skriva hela sanningen om hur stor denne spelare är för Celtic, för sina fans.

Jag får skriva autografer...

När jag talar om att jag är svensk får jag skriva autografer och skaka händer.

När jag talar om att jag faktiskt träffat Henke ett par gånger får jag skotska gator uppkallade efter mig och barn döpta i mitt namn.

I natt ligger hettan kvar över Sevilla, men färgerna är lite blygare.

Vid klostret vid San Leandro finns en helgonfigur, framför den står ett gäng grönvita Tims och böjer sig framåt med händerna i luften, i ett slags ritual.

Och så sjunger de, till sitt alldeles egna helgon:

– You are my Larsson, my only Larsson. You make me haaaappy, when skies are grey...

I kväll är det glädje och fylla, i morgon är det grönvit final.

Det är faktiskt svårt att förstå hur mycket de längtat.

Simon Bank