Den mest massiva sorg jag nånsin sett

FOTBOLL

SEVILLA

Tiotusen ord räcker inte för att omfamna den sanslösa, skotska, svenska sorgen i Sevilla.

Jag försöker med fyra:

Stackars, stackars, stackars Celtic.

Det är natt i Andalusien, i mörkret här utanför driver femtio-, sjuttio- eller hundratusen grönvita män och kvinnor runt på jakt efter något att hålla sig i. Det är den mest massiva manifestation av sann och äkta sorg jag någonsin sett.

För fem timmar sedan sjöng de "The Fields of Athenry" tillsammans med Dubliners så att till och med ståpälsen fick ståpäls, men det här skådespelet slutade med att det mästerliga Porto fick rätt - de som över hela sin läktare skrivit "mais una página de glória no livro da nossa história", det blev till slut ytterligare en ärofull sida i boken om deras historia.

Porto har vunnit.

Celtic har förlorat.

Skottlands mästare mötte ett individuellt skickligare fotbollslag, med den fantastiske Deco som hjärta och hjärna - och skottarna förlorade.

Det var rättvist, det var orättvist. Men det var.

Onödiga kort

Celtic förlorade matchen i samma sekund som Bobo Balde helt onödigt drog på sig sitt andra gula kort, och Celtic tvingades sjunka hem och lämna över bollen till Porto. Porto bar sig riktigt illa åt mot slutet av matchen, men när de spelade fotboll (framför allt när Deco spelade fotboll) var de väldigt bra. Men det fanns en spelare inne på Estadio Olímpicos usla gräs som i 120 minuter spelade i en annan klass än de andra, som återigen och en gång för alla visade att han är en av världens bästa anfallare.

Den spelaren kommer från Sverige, och vi ska vara stolta över honom.

Zlatan Ibrahimovic har berättat hur mycket han lärde sig av att se Henrik Larsson spela under VM, och jag förstår det. Jag lär mig själv nya saker, nya aspekter av spelet fotboll när jag ser Henke spela. Hans sätt att alltid skaffa sig en position strax innan Det händer, hans sätt att spela försvarsspel, hans sätt att planera anfall tre eller fyra led i förväg, som en skicklig schackspelare.

Jordan var stolt

Henrik Larsson har Michael Jordan som förebild, han har döpt sin son efter honom, men när han nickade in sitt 1-1-mål så var det med ett avslut och en spänst som Jordan hade varit stolt över om han spelat fotboll.

35 000 fans på läktarna sjöng Henkes sång så Estadio Olímpico svävade:

- You are my Larsson, my only Larsson. You make me haaa-ppy when skies are grey"

Martin O"Neill summerade Henkes match kort och exakt:

- En världsklassuppvisning av en världsklasspelare.

Precis så var det.

Men det hjälpte inte ett dugg, varken det eller Henkes 2-2-mål.

Det hjälpte inte heller att Johan Mjällby var suverän defensivt (hans passningsspel var däremot darrigt), eller att de skotska fansen visade att de verkligen är världens bästa.

Det här kan ha varit sista chansen för Mjällby och Larssons att vinna en stor klubbtitel.

Jag tror inte att de sov i natt, det verkar inte finnas någon på de grönvita, gråtfyllda gatorna i Sevilla som vill göra det heller.

Stackars, stackars, stackars Celtic.