Shevchenkos straff var i mål innan hans högerfot hade träffat bollen

FOTBOLL

Så här direkt efter en oförglömlig final funderar jag på vad det är jag kommer att minnas.

Shevchenkos magiska ögon?

Il Pinturicchios sårade?

Eller kanske bara hur ett rödsvart eko stiger mot himlen:

– Milan – Campione d’Europa!

I natt blev en stor, stolt klubb störst av alla igen.

Det blev ingen stor final på Old Trafford, bara stort liv.

Under tre timmar brottades två fantastiska lag med varandra och med sina egna spöken, och i ett sista stelnat ögonblick kondenserades historien, psykologin, sporten i Andrej Schevchenkos mörksvarta pupill.

Tsaren från Dvirkivshchyna strålade på samma sätt som längdhopparen Mike Powell inför hans världsrekordhopp, det var samma kombination av koncentration och vilja att ta sig framåt, uppåt, inåt.

Shevchenko lyfte hela vägen.

Och Milan följde med.

I Rossoneri har vunnit en av de sju sista matcherna i Champions League under ordinarie tid, de har gjort nio mål på de tio sista matcherna.

Jag kunde inte bry mig mindre.

De vann.

De gjorde mål när de skulle.

Fotbollen – Real Madrid-sorten – kommer att lära sig saker av årets turnering och tvingas bli ännu bättre, ännu klokare.

Fenomenal fotboll – i en halvlek

Årets final bjöd på fenomenal fotboll i en halvlek, Milan bjöd mest. Skillnaden mellan lagen var att Juves tyngre mittfält inte lyckades stänga ner de mer tvåldoftande Andrea Pirlo och Rui Costa – och att Milan hade oerhört mycket mer rörelse i den mytologiserade ”sista tredjedelen”. Det var Shevchenkos förtjänst. Den ifrågasatte strikern visade sin bredd, när han löpte ut på (främst höger-)kanten och hjälpte Milan till ett offensivt spel. Juve hade ytterbackar som valde att vägra blotta sig genom att inte kliva fram i anfallen, de hade en ganska blek Alessandro Del Piero och en ännu blekare David Trezeguet.

Och de hade ingen Pavel Nedved.

Keruben från Cheb lämnade ett hål efter sig – nu uppstod Juves chanser genom Zambrottas eller Davids egna dribblingsräder, inte genom ett passningsspel. Utan Nedved försvann ett givet passningsalternativ i varje anfall.

Efter paus försvann alla alternativ, för båda lagen.

Det italienska säkerhetstänkandet gifte sig med den lika italienska taktikvurmen, och matchen blev till en uppvisning i krympta ytor.

Press, stress, uselt passningsspel, massor av tekniska misstag.

Juventus, detta stolta Juve som slagit ut både Barcelona och Real Madrid, tatuerade Montero och Ferrara på Shevchenkos rygg – plötsligt fick han inte ut något av sina löpningar och till slut gav han upp dem.

Förlängningen var en lång färd mot natt, straffläggning och tolv spelares dejt med Ödet.

Trezegol var oväntat blek, Serginho ett superproffs, Birindelli taktisk, Seedorf missade igen, Zalayeta svag, Kaladze pinsam, Montero slog och brände sitt livs första straff, Nesta var trygg, Del Piero iskall. Buffon – som tagit sju av 28 straffar i Serie A – följde upp sin intergalaktiska räddning på Pippo Inzaghis nick med att vara grym på straffarna, medan Dida diskuterade brasilianska med Gud mellan varje straff.

Det var mål innan han träffat bollen

Och så var det Shevchenkos tur.

Shevchenko och hans ögon.

Straffen var i mål redan innan hans högerfot träffat bollen, och de som gillar att skriva historieböcker fick underlag för ett par kapitel till:

För 40 år och sex dagar sedan lyfte Cesare Maldini Europacupbucklan på engelsk mark – i går kväll gjorde hans son Paolo samma sak.

Resten handlade mest om ögon.

Schevchenko gömde sina i händerna, medan Alex Del Piero – spelaren de döpt till Pinturicchio efter freskmålaren – hade ett djupt sår under sitt ena öga och sorg i båda.

När alla vettiga fotbollsspelare gick på tandköttet av trötthet i förlängningen tog Gattuso en vansinneslöpning över hela planen, bara för att visa att han ORKADE.

Det är svårt att inte älska såna.

På svarta börsen lär matchbiljetterna ha kostat upp mot 25000 kronor. Det kan det vara värt att slippa höra Glenn Hysén och Lasse Kinch.

Guldbollen till Nedved. Jag önskar det mer än någonsin nu.

Simon Bank