Fotbollens skicklighet & skönhet fanns i Madrid – själen fanns i San Sebastian

FOTBOLL

En banderoll mitt i det (åh så) välregisserade firandet på Bernabéu sa allt:

Vencer o morir, vinna eller dö.

Real Madrid vann.

Men 40 mil norrut visade ett stolt San Sebastian att det kan finnas liv även i förlusten.

Det här var La Reals säsong, från början till slut.

Och nej, jag syftar inte på Madrid.

Två klubbar sprang ärevarv när spanska ligan var över.

I Madrid släcktes stadion ner, för att låta riktade spotlights skapa en catwalk där världens bästa fotbollsspelare skuttade runt som på en modevisning på Rue du Faubourg i Paris.

På Anoeta vecklade spelarna ut klubbflaggan, och när speakern ropade ut truppen hälsades varje namn med sanslösa ovationer.

Real Madrid vann.

Det gjorde Real Sociedad också.

Madrid spelade en ganska nervös fotboll, fjärran från uppvisningen i derbyt förra helgen. Den älskade hemmasonen Guti var nonchalant och slängde bort passning efter passning, och de övriga stjärnorna sprang mest runt och väntade på att någon annan skulle hitta sin briljanta, gudomliga inspiration och avgöra matchen.

Vilket de naturligtvis gjorde.

Ett himlavalv till fotbollslag

Alla tre målen kom efter samarbeten mellan Florentino Pérez ”galácticos”. Vid 1–0 var Figo, Carlos och Ronaldo sist på bollen, vid 2–1 fälldes Ronaldo och Carlos begravde frisparken, vid 3–1 hittade Zidane fram till Ronaldo.

Real Madrid lyckades rädda sin säsong, den här matchen handlade om just det där som stod på banderollen: vencer o morir, att vinna eller dö. Madridismo innebär att alla förluster är ett hån mot klubbens själva grundtanke.

Det är omöjligt att inte fascineras av detta fotbollsbygge, detta stjärnfyllda himlavalv som Florentino Pérez snickrat ihop. Fotbollens skicklighet och skönhet finns i Madrid.

Men dess själ?

Den finns någon annanstans.

I går kväll fanns den i San Sebastian.

Kontrasten mellan firandet (jo, de firade verkligen) på Anoeta och firandet på Bernabéu var en berättelse om stolthet, om skillnaden mellan de som gjort det krävda (vencer o morir) och de som nästan gjort det omöjliga. I San Sebastian stormade publiken planen och slet kläderna av spelarna, i Madrid satt de och såg på stjärnornas lyckliga skutt på catwalken. I San Sebastian sjöng publiken ”A por ellos” (väldigt fritt översatt ”våra grabbar”), i Madrid sjöng publiken till samma melodi ”campeones, campeones”.

Grattis Real & Real

Raynald Denoueix var oerhört nedstämd efteråt, men han är ändå säsongens man i spansk fotboll. Jag har alltid älskat Nantes, lika mycket för deras dräkter som för deras flödande offensiv, och i år tog Denoueix med sig sin Nantes-modell till Baskien.

Det blev succé.

Han har fått ett spanskt lag att träna dubbla pass halva veckan (bara det en prestation), han har infört en hård ägg-och-ris-diet, och han har fått outnyttjade talanger att blomma. Ett europeiskt restlager (Westerveld? Kvarme? Vad säger Liverpools fans?) till trupp har vuxit ihop till något som är så stort och sensationellt att det fick Madridhimlens alla galácticos att darra hela vägen hem.

Säsongen är slut, den fick ett värdigt slut med värdiga segrare – på två platser samtidigt.

Grattis, Real Madrid.

Gracias, Real Sociedad.

Mitt i firandet skrek Madrids fans om att Pérez skulle behålla Guti nästa år – det hemvävda Madrid får inte offras på Beckhams altare.

Barcelona till Uefa-cupen. Det förlorade ansiktet kunde i alla fall le lite till slut.

I Diario de Sevilla spred i går Sandro Rosell, Barcelonas nya vicepresident, ryktet att Joaquin redan är klar för Madrid.

Som vad? Skoputsare åt Figo?

Vi summerar La Liga – här är årets....