Henry gav "förnedrings-tv" ett ansikte

FOTBOLL

Begreppet "förnedrings-tv" har fått en ny innebörd.

Ni kan ju fråga Interspelarna Javier Zanetti och Marco Materazzi hur det känns att bli förödmjukade i direktsändning inför miljoner tv-tittare i Europa.

Finns det nån instans att klaga hos?

JämO? ChampO? FotO? Sakramentskade IdiotO?

Och framför allt:

Hur ska den hemske mannen som stod bakom förnedringen bestraffas?

Thierry Henry, alltså.

Får man härja hur man vill med motståndarförsvarare i världsklass - på bortaplan - mitt under bästa sändningstid?

Det finns ju risk att det aldrig blir människor igen av Zanetti och Materazzi.

Skämt åsido, ni satt kanske själva och begapade tv-showen från San Siro i Milano:

Inter-Arsenal 1-5. Inte klokt, egentligen.

Det ska inte gå att göra fem mål mot Inter borta i Champions League - särskilt inte om man tidigare förlorat med 0-3 hemma mot samma lag.

Men när det handlar om Arsenal tycks allt börja och sluta med den märklige fransmannen Thierry Henry.

Vissa dagar hänger den där underläppen värre än Stefan Edbergs efter sju fotfel, och då är Gunners plötsligt ett lag som får lita på andra inneboende krafter, på råslit, enklare fotboll och tur med marginalerna.

Andra dagar är det bara att skicka ut bollen till vänster, där Henry oftast gör sig spelbar, och sen låta honom sköta resten.

Sliter sönder försvaren

Det går inte att stoppa honom när han är sugen. Han sliter sönder försvaren, gör backar som Zanetti och Materazzi totalt förvirrade, håller i bollen när han ska, släpper den i exakt rätt ögonblick - eller utmanar själv med det där förnedrande lilla eleganta rycket som kan få en motståndare att bryta ihop.

När Thierry Henry är på det humöret, och det är han rätt ofta, förvandlas Arsenal till en flytande, väloljad lagmaskin. Fredrik Ljungberg kommer rätt i sina djupledslöpningar, Robert Pires blir dubbelt så bra, laget kan snabbt fylla på med spelare bakifrån och skapa en livsfarlig andravåg.

I måndags utsågs Thierry Henry till Europas bäste anfallare av Sportbladets jury, och efter gårdagens uppvisning måste man vara blind på ett öga och ha grön starr på det andra för att inte hålla med om den bedömningen.

Den franske eleganten gjorde två mål och spelade fram till ytterligare två.

Hans uppvisning vid 3-1 saknar motstycke i Champions League i år.

Zanetti VET att Henry tänker rycka förbi honom till vänster. Ändå är han chanslös att hänga på. Henry bara flyter förbi, till synes med ett nonchalant leende på läpparna, och sätter ett perfekt skott vid bortre stolpen.

Löjligt, nästan.

Förnedrings-tv.

Och inte gör det saken bättre för motståndarna när de ser Henry utan boll.

När andra spelare är på tårna hela tiden, småspringande och alerta, GÅR Henry lite lugnt och stilla, fullständigt nonchalant, och samlar energi. Ibland står han bara rätt upp och ner och glor på de andra, som nån slags oberoende observatör.

Om han inte levererade sina varor med jämna mellanrum skulle han åka av planen med huvudet före. Men det här är en världsartist som tillåts ta sig friheter.

Imponerande moral

Arsenal svävar nu högt uppe i det ljusblå. 13 raka utan förlust i Premier League, och så den här knocken.

Londonlaget såg uträknat ut i Champions League, men nu räcker det med seger hemma mot Lokomotiv Moskva för att avancemanget ska vara säkrat. Det bör kunna gå, det MÅSTE gå, annars var gårdagens femetta en bragd i onödan.

I ärlighetens namn ska vi poängtera att de två sista målen, fyran och femman, kom under de självande slutminuter då Inters försvar befann sig nånstans på offensiv planhalva. De var bonusmål som inte riktigt motsvarar spelfördelningen.

Däremot finns det inget att säga om de första tre. Segern var naturligtvis rättvis. När Fredrik Ljungberg lyfte in 2-1 för Arsenal direkt efter paus kom ett nytt bevis för att de rödvita alltid lyfter sig när de verkligen måste göra det. Imponerande moral hos Arsene Wengers gäng.

Räknar jag rätt gjorde Ljungberg sitt nionde mål totalt i Champions League.

Och i går var han så där outslitligt pigg i benen igen att jag drabbas av en gammal, elak tanke:

När karln spelar i Arsenal överträffar han sin egen förmåga.

Så där bra är han inte. Ändå är han precis just det. Gång efter gång.

Be mig inte förklara hur det går till, bara.

Peter Wennman