Revansch - skrällarnas gemensamma nämnare

FOTBOLL

Att köpa en argentinsk målskytt: 230 miljoner kronor. Att köpa en rumänsk talang: 220 miljoner. Att köpa ett franskt geni: 710 miljoner.

Att veta hur man vinner:

Ovärderligt.

Jättarna Arsenal och Real Madrid föll i går, och om vi ska fortsätta med torftiga slogans så blir det här min: Rätt lag vann.

Det är naturligtvis inte klokt.

Chelsea, som inte vunnit en tung tävlingsmatch på Highbury på fjorton år slår Arsenal med 2-1.

Monaco, som var så tungt drabbade av mindervärdeskomplex för två veckor sedan, slår självaste Real Madrid med 3-1.

Om skrällarna har något gemensamt är det ett ord på två stavelser: Revansch.

I Real Madrid och Chelsea har pengarna rullat snabbare än någon annanstans i Fotbollseuropa. Florentino Perez och Roman Abramovitj har dränkt fotbollsvärlden i pengar, och på vägen har några av deras mest lojala anställda hamnat i kläm.

Som Claudio Ranieri, förnedrad och sviken när Chelsea förhandlade med Svennis bakom hans rygg.

Eller som Fernando Morientes, som inte fick plats i Madrid när galactico efter galactico hämtades in.

Om livet vore en film skulle de förstås få sin raffinerade revansch till slut. Och, tja, jag vet inte vem som skrev manuset till matcherna igår, men hon gjorde ett bra jobb.

Henry spelade - och var blek

På Highbury fick Arsène Wenger sitt bästa lag speldugligt. I cupsemin mot Manchester United tog han ut ett lag av skuggboxare. I går var det allvar.

Ljungberg spelade (och var blek), Henry spelade (och var blek), Cole spelade (och var bra). Ranieri bröt mot sin natur och började med samma startelva som i senaste matchen. Det har bara hänt en gång den här säsongen.

Båda lagen var toppade, perfekta.

Det märktes.

Tempot blev ännu högre, matchen ännu tätare, än på Stamford Bridge. Arsenal försökte rulla boll, Chelsea försökte stänga alla ytor och kontra med snabba uppspel mot det tvåfotade automatvapnet Eidur Gudjohnsen. Arsenal lyckades bäst. Pires (som aldrig gör mål med huvudet) var på vippen att göra mål med huvudet för andra gången på två veckor.

Reyes gjorde mål.

Sedan vände matchen.

Ranieri coachade rätt, satte in speed (Grönkjaer) istället för uthållighet (Parker) och Arsenal blev lite oroligare i backlinjen. Plötsligt fick Makelele och Frank Lampard tid på sig att vårda och värdera. Chelsea fyllde på, vräkte på, vågade. Det var exakt samma saker som gav dem ett resultat nu som för två veckor sedan.

Den första är att Arsenal blir nervöst när inte Henry fungerar. Och Henry är blek just nu.

Den andra är Jens Lehmann.

Inte ens det bästa av lag har råd med att målvakten ger bort ett mål per match. 1-1-målet var livsluft för Chelsea, som var tyngre, starkare och modigare på slutet. Wayne Bridges flygande djupledsattack visade vilket lag det var som slog och vilket lag som hängde på repen.

"En grym sport"

Efteråt sa Arsène sa att "fotboll är en grym sport". Samtidigt såg Claudio Ranieri ut som en man som tappat allt och fått det tillbaka.

Ovärderligt.

Och så fanns det ett drömlag till som kraschade rakt in i verkligheten.

Florentino Perez alla galácticos rasade ihop som ett korthus mot lilla, läckra Monaco. Att de föll i går var överraskande, att de faller är det inte.

Real Madrid är en vision om den enkla, rena fotbollen. Deras problem är att lagen de möter försöker göra mål på dem - och att de skiter i det.

Ett lag som i år efter år negligerar behovet av försvarsspel i modern fotboll förtjänar en smäll. Det var elegant att just den sparkade Morientes som fick dela ut den.

Los Blancos har försökt lösa mittbackskrisen med att göra en hyfsad back av en bra mittfältare (Helguera), och desperat söka efter komplement.

Pavón, Rubén och Raúl Bravo har inte imponerat, i går var det unge Mejías tur att stå still och tänka på annat när Morientes nickade in 2-1.

Fenomenal vänsterfot

Monaco är ingen rik klubb. Men Monaco har en fenomenal vänsterfot i Rothen, en framtida landslagsback i Evra, en fritt skapande konstnär i Giuly och två målskyttar i Morientes och Prso. De behövde tre halvlekar på sig för att inse att de kunde slå Real Madrid. Sedan gick de ut och bara gjorde det.

Ovärderligt.

Bäst på planen i London: Ashley Cole, John Terry, Wayne Bridge, Sol Campbell. Det var en bra dag för Svennis, om inte annat.

Jo, det var jag som tvärsäkert konstaterade att Madrid-Arsenal skulle mötas i semi. Jag lovar att gå och måttbeställa en dumstrut på Nordiska Kompaniet i dag, om ni lovar att bara skriva snälla mejl.