Irureta går på knä - då kan Coruña gå hur långt som helst

FOTBOLL

Från franska Pyrenéerna, via berg och dalar till Santiago de Compostéla i Galicien - om min linjal mäter rätt är det ungefär 77 mil att gå.

Javier Irureta har lovat att göra det.

På knä.

Irureta är tränare för ett lag som heter Deportivo La Coruña.

Då kan man, det vet vi nu, gå precis hur långt som helst.

För oss svenskar är El Camino, den spanska pilgrimsvandringen, mest känd för att den heliga Birgitta vandrat den en gång.

Birgitta var ett helgon, 1300-talets motsvarighet till en Fame Factory-stjärna. Hon botade både fallandesjuka och blinda.

Men hon slog aldrig Milan med 4-0.

Javier Irureta är rutinerad. Han har tränat Logroñes, Oviedo, Racing Santander, Athletic Bilbao, Real Sociedad, Celta Vigo och Deportivo i den spanska förstaligan. Tränarkarriären sträcker sig över 20 år, ända sedan han tog över lilla Sestao under tidigt 80-tal. Om han är känd för något så är det för att han vägrat spela med två rena anfallare (exempel: Makaay, Tristán, Pandiani) och för att han aldrig skrattar.

Inför matchen mot Milan sa Irureta:

- Om vi går vidare ska jag gå El Camino på mina bara knän.

Det är ju sånt man säger.

Själv hade jag utan att tveka en sekund satsat mitt hem, mina vänner och hela min samling av Björn Ranelid-citat på att Milan skulle gå vidare. Milan har sett ut som världserövrare. Och med Real Madrid och Arsenal begravda låg vägen till en ny titel rosenbladströdd.

Problemet var att Milan visste om det.

Maldini förnedrad

Carletto Ancelotti är en försiktig general som lärt sig att spela offensivt. Den här gången skickade han ut sitt bästa lag, men det var ett lag som visste att de skulle spela offensivt men att de kunde spela defensivt. Att de inte behövde.

Jag brukar ha svårt att somna innan jag förstått exakt vilket taktiskt steg som vann eller förlorade en match. På ett packat Riazor fanns inga sådana förklaringar.

Där fanns bara psykologi.

Milans trygghet bygger på vetskapen att deras defensiv alltid finns där, vattentät och stark. Maldini, Dida, Nesta - det låter som centrallås, pengar på banken, livboj och dubbla försäkringar.

Men efter en halvlek hade Maldini blivit förnedrad av Pandiani, Dida hade gått bort sig på ett inlägg och Nesta hade hästsovit medan Luque kom stormande.

0-3! Panik! Merda!

Milan hade alla kort på handen, och väntade på att Depor skulle göra första draget. När draget var 1-0 efter fem minuter återstod bara osäkerhet.

Snabbe Seedorf och krigshästen Gattuso sprang som galna, Cafú rände upp och ner - men Milan hade förlorat sin trygghet, och de mer känsliga konstnärerna (Kaká, Pirlo, Sjevtjenko) gick i baklås. Hjältarna fanns i Depor i stället, galiciska hjältar som den oändligt begåvade mallorcinen Valerón, portugisen Jorge Andrade och evighetsmaskinerna Fran och Mauro Silva.

Aldrig tidigare har ett lag vänt ett tremålsunderläge i Champions League. Inte på 31 år har Milan förlorat så stort ute i Europa (1973: 0-6 mot Ajax i Supercupen).

Vem hade trott det här? Vem hade ens gissat?

Real Madrid och Valencia är utslaget, alla italienska klubbar är borta - och Deportivo La Coruña, laget som aldrig vunnit en titel utanför Spaniens gränser, dansar och ler.

Javier Irureta går på knä, och nu kan han göra det hela vägen till finalen.

Men det är långt dit.

Jag saknar inte jättarna

Porto, José Mourinhos otroliga segermaskin, fick samma start som Milan. Fast tvärtom. När den fenomenale tian Deco rullade fram Maniche till 1-0 i Lyon var matchen över och förbi.

Porto är organiserad frihet.

Lyon är bara frihet.

Skillnaden var precis lika tydlig nu som för två veckor sedan, då Lyons improviserade vänsterkant åkte bort och gav nycklarna till Maniche och Deco (som helst söker sig till höger). I Frankrike kan Le Guen och hans lag klara sig ändå.

Men inte i the fucking Champions League, och inte mot the fucking José Mourinho.

Nu gör Porto, Chelsea, Monaco och Depor upp om kungakronan. För sjunde gången på 34 år kan det bli en klubb utanför G14 som vinner. Bara Porto finns med där av de kvarvarande lagen.

Om jag saknar jättarna? Inte en sekund.

I natt läste jag vad den spanska fotbollsbibeln Marca skrivit om Deportivos bragd.

Texten började så här:

Épico, grande, héroico, histórico, impresionante.

Jag tror bestämt att ni klarar er utan en översättning.

Simon Bank