Ranieri kan bara invänta avrättningen

Peter Wennman: Bödeln Abramovich behöver bara lyfta ett ögonbryn

FOTBOLL

LONDON

De senaste avrättningarna på engelsk mark skedde den 13 augusti 1964, då de två mördarna Peter Anthony Allen och Gwyn Owen Ewans samma dag hängdes vid sina strupar i Walton Prison, Liverpool.

Observera att jag skrev de senaste, inte de sista.

Det finns fotbollstränare som sitter i en slags evig dödscell, och förr eller senare kommer det in en fängelsechef och frågar:

- Vad önskar min herre som sista måltid?

Själv hade jag haft svårt att välja mellan rotmos och fläsklägg, surströmming och mammas köttbullar, men om man nu råkar vara italienare och heta Claudio Ranieri...vad tar man då?

Quattro Stagione - de fyra årstiderna? Som ett bevis på att Chelsea kan växla spelet som det vore vinter, vår, höst och strålande sommar under bara 90 minuter?

Tåpaj - som ett bevis på att den enklaste lilla fjutt (Shabani Nondas 3-1) kan växa till en tugga som är för stor att svälja?

Pytt-i-panna - som ett bevis för att man aldrig kan bestämma sig, att man vill ha ut det bästa av det lilla och det minsta av det stora?

Claudio Ranieri, Chelseas coach, har länge kallats "Dead Man Walking" i engelsk press och vad det blir den kommande veckan törs jag inte ens sia om.

Det kommer att bli det närmaste en avrättning England varit sen 1964.

Ranieri sitter redan i elektriska stolen, har en giftspruta i armen, en gasampull i rummet, en exekutionspatrull bortom ögonbindeln, en snara runt halsen.

Det är en bara en bödel som behöver lyfta på ett ögonbryn:

Roman Abramovich, Chelseas ägare.

Chelsea förlorade alltså med 3-1 i Monaco i den första semifinalen i Champions League, och för den som inte såg matchen kan det väl framstå som ganska normalt.

Men herregud...vi som tittade på eländet, då?

Konstiga saker hände

För att göra en lång historia kort:

Chelsea gick ut till andra halvlek med 1-1, det såg mer än lovande ut och i det läget var jag beredd att satsa min engelska regnrock på att Chelsea skulle gå vidare till finalen. Inte bara det: jag såg Chelsea som den troliga vinnaren av Champions Leage 2004.

Men så började det hända konstiga saker.

Monacos Andreas Zikos blev utvisad efter att ha klappat Claude Makelele i huvudet bakifrån. Mer som en demonstration, en tillrättavisning, ingenting våldsamt eller elakt.

Makelele föll som om han fått en flodhäst i huvudet från nionde våningen och spelade över så att jag höll på att spy...fy fan för honom!

Snacka om bedrägeri. Domaren gav Zikos rött kort eftersom han egentligen inte såg vad som hände - och med 38 minuter kvar att spela är alltså Chelsea en man mer på plan.

Om det nu står 1-1 och du har hemmamatch nästa gång - hur tänker du då om du heter Ranieri och är manager för Chelsea?

Ska jag vara nöjd med detta och satsa på säkerhet? Det räcker med 0-0 hemma sä är vi i final!

Ska jag satsa framåt, försöka göra ett ett eller två mål till och säkra finaplatsen redan här?

Nu vet vi:

Med tio man under de sista 38 minuterna gjorde Monaco två mål. Hemmalaget vann med 3-1 i en av de konstigaste matcher jag sett på den här nivån.

Och nu är alltså frågan:

Vad gjorde Claudio Ranieri? Han bytte ut Grönkjaer, Melchiot och Parker mot trion Veron, Hasselbaink och Huth - i en offensiv satsning jag själv satt och applåderade.

Jag tänkte: Åh, så fräckt! Ranieri går för vinst redan i första matchen! Lysande!

Men ingenting är klart förrän man har facit i hand. Chelseas byten var bedrövliga. En matchotränad Veron kunde inte göra nån skillnad. Hasselbaink var skrattretande usel. Och Huth var en defensiv kraft - mot ett lag som var en man kort.

Morientes fullständigt formidabel

Monaco, anfört av den fullständigt formidable Morientes, kontrade in 2-1 - och sen kom också 3-1 på den där tåpajen. Två mål med en man mindre. Say no more.

Chelsea har fortfarande chansen, men då krävs att alla är lika bra som den suveräne vänsterbacken Wayne Bridge (se upp, Ashley Cole!) och den defensive mittfältaren Frank Lampard. Den senare är Chelseas motsvarighet till Kim Källström när denne var i Djurgården. Skillnaden är att att Claudio Ranieri vet bättre hur man ska utnyttja en sån kapacitet till spelare. Cross vänster! Cross höger! Skott med båda fötterna! Suverän blick bakifrån!

De svenska coacherna fattar inte att Kim Källström är lika bra som Frank Lampard.

Lars och Tommy kan ändå vara lugna. Den senaste svenska avrättningen ägde rum den 23 november 1910, då Johan Alfred Ander halshöggs med giljotin (!) på Långholmen. Det var den gamle skarprättaren Dahlman som var i farten med dåtidens moderna redskap. Han tog sina söner till hjälp.

Sen får det vara nog med dödsnack.

Peter Wennman