Det var en krigszon

Sportbladets Lasse Anrell om det våldsamma avgörandet i Italien

FOTBOLL

MILANO

Det är som att sitta mitt inne i ett fasansfullt och underbart fyrverkeri.

Det är krig och kärlek på en gång och allt är tillåtet.

Runt omkring mig brinner eldar och det smäller bomber och på plan ligger spelare som skadats av publikens attacker.

KAOSETS SAN SIRO Romafansen visade sin avsky mot Milanspelarna, bland annat genom att kasta in bomber på planen. En av dessa har här träffat Milanmittfältaren Gennaro Gattuso. "Det är som att sitta mitt inne i ett fasansfullt och underbart fyrverkeri. Det är krig och kärlek på en gång och allt är tillåtet", skriver Lasse Anrell, som bevittnade allt på plats.
Foto: SCANPIX
KAOSETS SAN SIRO Romafansen visade sin avsky mot Milanspelarna, bland annat genom att kasta in bomber på planen. En av dessa har här träffat Milanmittfältaren Gennaro Gattuso. "Det är som att sitta mitt inne i ett fasansfullt och underbart fyrverkeri. Det är krig och kärlek på en gång och allt är tillåtet", skriver Lasse Anrell, som bevittnade allt på plats.

Jag vet inte om det var en värdig uppgörelse.

Det fanns inslag av rasism och hat men jag antar att alla stora idrottsuppgörelser innehåller ett visst mått av hat.

Arenan var nästan fullsatt 40 minuter före matchstart. Bara på de allra dyraste platserna kom sent. Alla andra ville vara där för att känna på magin och känna på betydelsen av den här matchen; matchen som skulle ta Lo Scudetto tillbaka till Milano.

Stämningen före matchen var skrämd. Jag skrev om det i går. Det skulle komma tusentals Roma-anhängare utan biljetter och försöka ta sig in och förstöra festen för Milan. Det skulle komma tusentals Milanobor med falska biljetter.

Så skedde också.

Jag såg poliser stoppa stora grupper som försökte tränga sig in i arenan. Tusentals vakter gjorde sitt jobb handgripligt. Jag såg folk misshandlas.

Där jag passerade in skedde ingen som helst säkerhetskontroll. Märkligt med tanke på det terroristhot som finns mot Italien och mot fotbollsarenor i hela Europa.

Det visade sig också vara ett stort misstag. Inne i arenan fanns massor av pyroteknik. Det höll på att hota hela matchen. Gång på gång kastade folk in bomber och smällare. Målvakten Dida låg ner flera gånger efter att smällare detonerat bredvid honom. Två gånger såg han illa skadad ut.

Gattuso kastade sig handlöst ner på gräset - efter att en smällare exploderat två meter från honom. Jag satt så att jag såg exakt hur nära smällen var. Men Gattuso tog chansen att filma och skapa en stunds lugn i Romapressen.

Han var för övrigt Milans verkliga pådrivare. Hetsade medspelare att arbeta hårdare. Hetsade fansen att stötta laget, hetsade motståndarna att reta sig på honom, hetsade Romafansen att hata enbart honom.

Det lyckades. Allt lyckades den här dagen för Milan.

Gattuso var en guldbyggare. Jag förstår att han är älskad här men hatad på bortaplan. Men precis som jag skrev i går är årets stora guldbyggare den 22-årige brasilianaren Kaka som i hela första halvlek skapade kaos i Romas försvar så fort han rörde bollen.

1-0 kom redan efter 1.20 efter en blixtsnabb spelvändning från vänsterkanten ut till Kaka ute på högersidan. Kaka drog sig ut mot hörnflaggan och lurade en man innan han slog ett perfekt inlägg som Shevchenko nickade in i mål. Ukrainaren var märkligt omarkerad. Tre man stod och tittade på honom.

Kaka var strålande. Efter 3.50 drog han en motståndare som stod helt handfallen och tvingades fälla honom med varning som följd. Kaka gjorde irrationella saker hela tiden. Han har en delvis ny spelstil, det känns som att han skapar den själv just nu, och det märks verkligen hur motståndarna inte riktigt vet vad han ska göra med bollen. Kaka spelar framtidens anfallsfotboll.

Men det var Roma-

anhängarnas våldsamma beteende som skapade mest uppseende.

De kastade hela tiden bomber över staketet bakom kortsidan och efter den senaste tidens händelser med terrorism var det naturligtvis en källa till skräck och oro hos publiken. Paniken låg hela tiden på lut och flaskorna och bengalerna kastades mellan Romaklacken bakom Milanos mål och upp mot långsidan där jag stod. Polisen längst nere vid staketet stod handfallna. Det var en krigszon och de saknade vapen för att bemöta de dåliga förlorarnas armé.

Milanopubliken var inte helt fläckfri själv.

De hetsade motståndarna genom att skrika "Africani" så fort Roma visade sig. Det är den benämning de använder nedsättande mot människor från södra Italien.

Och när Romafansen började kasta in bomber och det smällde som från den värsta maffiauppgörelse skrek tusentals Milanesare "Napolitani", en annan hånfull benämning i de här lätt snobbiga norditalienska områdena.

Hela händelseförloppet före det bombkrig som utbröt var en smula märkligt. Romas Totti sköt en frispark efter fem minuter i andra halvlek när han fallit lätt efter en bra löpning. Milans forward Shevchenko stötte bort bollen med armen. Romaspelarna och publiken bakom mål ville ha straff. Sannolikt med all rätt. Men domaren dömde bara hörna och Romas spelare blev ursinniga och publiken hetsades att bli ännu argare.

Sen bröt kriget ut och när det var över hade ändå inte mycket hänt. Milan hade vunnit. Totti som skulle vara härföraren hade varit för dålig, Roma som behövde vinna för att ha en chans till guldet, ställde upp med en alldeles för defensiv laguppställning i första halvlek.

Milan tog 17:e guldet och det är väl ingen som kan tycka att det inte var rättvist. Det har spelat den snabbaste, bästa och roligaste fotbollen i år, framtidens fotboll. Ett slags 4-3-3 där de har bytt kant snabbare än någon annan och de har aldrig varit riktigt dåliga.

Seedorf kan tyckas torftig ibland men han gör ett enormt arbete genom att alltid vara spelbar och svårläst. Motståndarna tvingas täcka stora ytor tack vare hans rörelsemönster.

Nu firar Milan.

Jag står på piazzan utanför Domen och tiotusentals dansar, dricker och dräller omkring i ett fullständigt lyckorus. Kriget är över, förlorarna har åkt hem och kvar finns bara segrarnas belöning. Den är mycket vacker.

Lasse Anrell