Inga tips stämde

Simon Bank: Porto var alldeles för bra för det

FOTBOLL

De värdiga mästarna hade allt med sig i finalen, från domare till lårmuskler. De fick initiativet gratis, behöll det på ett värdigt sätt och höll ut med värdighet.

Porto vann Champions League.

Sa jag att de är värdiga mästare?

Nej, det blev ingen stor final. Inte spelmässigt, inte dramaturgiskt. Men det finns andra värden i fotboll, och just den här finalen var hemma innan den börjat. Monaco och Porto besegrade inte bara en massa fotbollslag för att ta sig till Gelsenkirchen. De besegrade tanken på fotboll som förutsägbar lekplats för plånböcker.

Jag såg fram mot matchen.

Porto är ett perfekt organiserat lag, det finns många sådana lag men bara ett är så välorganiserat att de har råd med ett geni som Deco som får göra vad han vill. Monaco är ramstarkt, men lider tidvis av Lyon-syndromet; en kant (höger) som plågas av identitetskris och oreda.

Kan inte göra mål själva

Min gissning: Triangeln Deco-Maniche-Derlei luckrar upp den kanten. Porto vinner.

Facit: Inte alls. Men Porto vann ändå.

Monaco har inga anfallare som gör mål helt på egen hand, både Prso och Morientes är strikers. Anfall har en början, en mitten och ett slut. Prso kan avsluta, Morientes kan hjälpa till med mitten, men ingen av dem gör allt själv. Till det har de Rothen och, framför allt, den härlige Giuly.

José Mourinho, Porto-tränaren, visste det. Han lät den defensive Pedro Mendes ta fartryssen Alenitjevs plats och radera ut Rothen, med mer än benäget understöd av den fysiske Ferreira. Briljant coachning. Och Rothen är inte alltid lika bra som han sett ut i Champions League i år, han har sina dagar då han är värdelös.

I går var det en sådan dag.

När det gällde Giuly litade Mourinho på Costinha, men det behövde han inte.

Giulys lår gick sönder.

Där sprack den drömmen.

Monaco har världens störste vinnare som tränare. Deschamps har vunnit allt ända sedan han lekte proffsfotboll med bästisen Marcel Desailly i Nantes som sextonåring. Men hans spelare såg ut som gäster i finalen, som att de aldrig trodde att de kunde vinna. Och när Giuly, lagets bäste spelare den här säsongen, haltade av efter tjugo minuter försvann den som skulle kunna uppfinna ett botemedel mot passiviteten och defaitismen.

Monaco var aldrig nära.

Carlos Alberto, 19 år-fem månader-fem dagar-gamle Carlos Alberto, högg som en kobra och gjorde 1-0. Sedan var det slut.

Porto var fysiskt och tekniskt bättre. Framför allt var de taktiskt och psykiskt bättre.

Danskarna höll inte

Deco, Mendes och Ferreira var matchens stjärnor, Jens Larsen och Jörgen Jepsen var sämst. De danska linjemännen satte felaktigt stopp för Monacos få chanser.

Monaco var ute hos vargarna och vände i somras, ändå har de pressat Lyon i ligan och tagit sig till final i Champions League.

För mig är det årets prestation. Men det är Porto som är europamästare och det är den arrogante José Mourinho som är årets tränare.

Hans bygge saknar motsvarighet i modern fotbollshistoria. Ingen har vunnit så mycket, så snabbt förut. Mourinho har inte köpt framgången, laget i går var till nio elftedelar samma som i Uefacupen i fjol. För ett år sedan stötte jag på Mourinho i Sevilla; hans utstrålning är stark som hos en blandning av James Stewart och Robert De Niro.

Om det räcker i skådisnästet Chelsea återstår att se, men just nu är Mourinho den bäste som finns att få. Och en värdig mästare.

Färre mål än någon gång de senaste tio åren, och fler utvisningar än någonsin tidigare - trenderna i Champions League är inte av det roliga slaget. Sett ur det perspektivet kommer vi att glömma årets upplaga ganska snart.

Simon Bank